del i undervisaingen egentligen återföres till att blott följa barnets hemläsning red uppmuntrande uppmärksamhet och lifgifvande deltagande; hvilka sällan uteblifva isom Svenska allmogen, som i all-: mänhes har en stor aktning för läsning och hvad dertill hörer, och hos hvilken, som förut är anmärkt, det här påyrkade föräldrarnes deltagande i sina barns undervisning alldeies icke är någonting nytt, som nu först skall införas, utan något, som i alla tider egt rum och som ännu är det allmännaste undervisningssåttet. Härigenom tror jag mig bafva ådagalagt, att bomläsningan är ett alldeles nödvändigt element iskolunder visningen, uiom hvilken de iskolan meddelade kunskaperno komma ait sitta ganska löst och snarare verka till själskrafiernes förslöande, än till deras upplifvande och utveckiing; äfvensom att hemläsningen är garska lätt att förbinda med skol-undervisningen, aldrahelst i Sverige, der hemläsningen redan är allmän. Jag måste på dessa grunder antaga, dels att en kunskap, inhemtad på detta sätt, är fastare och säkrars, än den på det vanliga sättet i skolan ingjutna och inplantade kunskapen, dels avt den, endast genom dess förvärfvande på detta sätt, kan bidraga att; utveckla barnets själsförmögenheter, och stärka dess fattrningsförmåga, dess eftertanka, dess omdöme och dess minne, hvilket sistnämnde i vanliga methoder alltför mycket tillitas ensamt, men, enligt detta här antydda sätt, ej blir annat, än ett resultat af de öfriga själskrafternes arbete, hvarigenom dess en gång emottagne föremål också blifvit outplåvliga. Men dessa företräden, så stora de än äro framföre den vanliga uteslu:ande undervisningen i sko lan, äro dock hvarken ds enda elier de största. Utskotten hafva sjelfmant förklarat, att alla vexelundervisnings-methoders äfven ifrigaste försvarare hafva medgifvit, att barnen icke kunna i skolan erhålla en religiös uppfostran, och Utskotten hafva derföre föreslagit, att en mera praktisk religionsundervisning skulle tillika allt jamat lemnas barnen af presten. Jag måste härvid anmärka, att jag anser, det man af denna prestens undervisning för de mindre barnen sannolikt väntar sig alltför stora resu!tat och att densamma, den må vara huru be-; vekande och uppbygglig som helst, likväl ofta är ett utsäde, som måsta falla på helleberget, eller bland stenrören eller bland tistlar, och således antiogen icke komma upp, eller snart förtorka och fö qväfvas, emedan det, enligt en god auktoritet, icke är tillräckligt, att utsädet är godt, uian att det äfven fordras, att jorden är rik och god, hvaruti det sås, så framt det skall trifvas och gifva frukt, (Matb. 43. 3. 8; 18 23). I Denna goda jerd bildas och beredes endast på ett enda ställe, endast på ett enda sätt, endast uti familjen, och endast genom en kärleksrik lefnad i den husliga kretsen. För detta ändamål ensamt och hufvudsakligast blef familjen stiftad. Bristen deraf! kan icke ersättas, åtminstone icke fullt, och icke allmänt genom någon annan mensklig anstalt, den må heta skola eller kyrka. den må försökas genom undervisning eller förmaning, den må stärkas och understödjas genom belöningar eller straff. I Men om så är, em sjelfva familjelifvet har en så hög bestämmelse på jorden, så finnes det ingenting, som så utvecklar och sammanhåller familjelifvet,! och gör, att dot kan verka för detta ändamål, som just det att barnet arbetar med sin lexa inom familjen, och under föräldrars och anhöriges ögon; ty derigenom uppstår icke blott ett upphöjande af) familjens sysselsättning, deltagande och intresse öfver de dagliga materiella eller jordiska bestyren, hvilket redan är något religiöst bildande, utan äf-; ven en kärleksrik vexelverkan emellan föräldrar och barn, emellan syskonen inbördes, emellan alla familjens och hushållets medlemmar. Man ser således häraf, att denna religiösa verkan af undervisningen inom familjen uppstår icke ensamt genom blott christendomsundervisninger, utan att hvilken läsning som helst, hvilken lexa som barnet än med-; för från skolan, åstadkommer densamma och bidrager i den väsentligaste mån att upphöja familjelifvet till religiös bildningsanstalt. Denna kärleksrika vexelverkan, som genom en sådan naturens egen anstalt bryter sig i flera olika förhållanden, så enkelt familjelifvet än synes, och är t. ex. olika emellan barnet och den vårdande fadren, emellan barnet och den försonsnde modren, emellan barnet och dess närmaste syskon, bidrager dessu:om hufvudsakligen, att göra de vigtigaste religionsbegreppen — begreppen om Försyn, om medlande och försoning, om kärlek till Gud och till likar — fullkomligen klara för barnets förstånd, emedan de redan hafva sina bilder uti ett sådant familjelif, och äro ej annat, än dessas upphöjande till deras högsta urbild, då deremot det barn, som ej framlefvat ett sådant familjelif, aldrig skall med full klarhet begripa dem, eller ens känna behofvet deraf. På ett barn, hvilket sålunda icke allenast alltid förblifver förenadt med sin familj, utan äfven förblifver det genom sådane i sig sjelf förandligande sysselsättningar, skall sjelfva skolans sträfva och liflösa undervisning i christendomen vara ett utsäde, som slår rot och bär frukt. Ty detta utsäde ut-: lemnas blott i skolan, det bembäres och utsås, uppmjukas och utvecklas inom familjen. Guds ord, lä-:! sta i stugan, i ensligheten och lugnet, utan främmande åhörare, få der ett helt annat ljud, mildare och skönare, när de uttalas af barnet för de öfriga i stugan, och ett helt annat innehåll, redan förbil-. dadt i den kärlek, som är den innersta lifsprincipen i alla familjens förhållanden. Men utan denna öfverflyttning af Guds ord från skolan till den husliga kretsen anser jag, för min del, christendoms! undervisningen i skolar, sådan den der nu bedrifves och måsta bedrifvas bland en stor mängd barn, genom ett tanklöst upprepande af minneslexor, vara ett oskärande af det heligaste på jorden. Jag är öfvertygad, att den religiösa sinnesstämningen hos Svenska allmogen har, om ej sin för. nämsta grund, dock att den åtminstone haft sitt förnämsta stöd i den hittills allmänna landsseden, att barnens undervisning, hvilken hufvudsakligast bestått af christendomsundervisning, i everdliga tider skett inom hemmet. Den har — med all sin ofullkomlighet — återverkat på alla hushållets medlemmar och gjort den dagliga stugan till ett dagJigt bönerum. Borttages nu denna undervisning, färflyttas den utöslutanda till akalhusat nah inom