del i undervisaingen egentligen återföres till att
blott följa barnets hemläsning red uppmuntrande
uppmärksamhet och lifgifvande deltagande; hvilka
sällan uteblifva isom Svenska allmogen, som i all-:
mänhes har en stor aktning för läsning och hvad
dertill hörer, och hos hvilken, som förut är anmärkt,
det här påyrkade föräldrarnes deltagande i sina
barns undervisning alldeies icke är någonting nytt,
som nu först skall införas, utan något, som i alla
tider egt rum och som ännu är det allmännaste
undervisningssåttet.
Härigenom tror jag mig bafva ådagalagt, att bom-
läsningan är ett alldeles nödvändigt element iskol-
under visningen, uiom hvilken de iskolan meddelade
kunskaperno komma ait sitta ganska löst och snara-
re verka till själskrafiernes förslöande, än till de-
ras upplifvande och utveckiing; äfvensom att hem-
läsningen är garska lätt att förbinda med skol-un-
dervisningen, aldrahelst i Sverige, der hemläsnin-
gen redan är allmän.
Jag måste på dessa grunder antaga, dels att en
kunskap, inhemtad på detta sätt, är fastare och
säkrars, än den på det vanliga sättet i skolan in-
gjutna och inplantade kunskapen, dels avt den, en-
dast genom dess förvärfvande på detta sätt, kan
bidraga att; utveckla barnets själsförmögenheter, och
stärka dess fattrningsförmåga, dess eftertanka, dess
omdöme och dess minne, hvilket sistnämnde i van-
liga methoder alltför mycket tillitas ensamt, men,
enligt detta här antydda sätt, ej blir annat, än ett
resultat af de öfriga själskrafternes arbete, hvari-
genom dess en gång emottagne föremål också blif-
vit outplåvliga.
Men dessa företräden, så stora de än äro fram-
före den vanliga uteslu:ande undervisningen i sko
lan, äro dock hvarken ds enda elier de största.
Utskotten hafva sjelfmant förklarat, att alla vex-
elundervisnings-methoders äfven ifrigaste försvara-
re hafva medgifvit, att barnen icke kunna i skolan
erhålla en religiös uppfostran, och Utskotten hafva
derföre föreslagit, att en mera praktisk religions-
undervisning skulle tillika allt jamat lemnas bar-
nen af presten. Jag måste härvid anmärka, att jag
anser, det man af denna prestens undervisning för
de mindre barnen sannolikt väntar sig alltför stora
resu!tat och att densamma, den må vara huru be-;
vekande och uppbygglig som helst, likväl ofta är
ett utsäde, som måsta falla på helleberget, eller
bland stenrören eller bland tistlar, och således an-
tiogen icke komma upp, eller snart förtorka och
fö qväfvas, emedan det, enligt en god auktoritet,
icke är tillräckligt, att utsädet är godt, uian att
det äfven fordras, att jorden är rik och god, hvar-
uti det sås, så framt det skall trifvas och gifva
frukt, (Matb. 43. 3. 8; 18 23). I
Denna goda jerd bildas och beredes endast på
ett enda ställe, endast på ett enda sätt, endast uti
familjen, och endast genom en kärleksrik lefnad i
den husliga kretsen. För detta ändamål ensamt och
hufvudsakligast blef familjen stiftad. Bristen deraf!
kan icke ersättas, åtminstone icke fullt, och icke
allmänt genom någon annan mensklig anstalt, den
må heta skola eller kyrka. den må försökas genom
undervisning eller förmaning, den må stärkas och
understödjas genom belöningar eller straff. I
Men om så är, em sjelfva familjelifvet har en så
hög bestämmelse på jorden, så finnes det ingenting,
som så utvecklar och sammanhåller familjelifvet,!
och gör, att dot kan verka för detta ändamål, som
just det att barnet arbetar med sin lexa inom fa-
miljen, och under föräldrars och anhöriges ögon;
ty derigenom uppstår icke blott ett upphöjande af)
familjens sysselsättning, deltagande och intresse öf-
ver de dagliga materiella eller jordiska bestyren,
hvilket redan är något religiöst bildande, utan äf-;
ven en kärleksrik vexelverkan emellan föräldrar
och barn, emellan syskonen inbördes, emellan alla
familjens och hushållets medlemmar. Man ser så-
ledes häraf, att denna religiösa verkan af undervis-
ningen inom familjen uppstår icke ensamt genom
blott christendomsundervisninger, utan att hvilken
läsning som helst, hvilken lexa som barnet än med-;
för från skolan, åstadkommer densamma och bidra-
ger i den väsentligaste mån att upphöja familjelif-
vet till religiös bildningsanstalt. Denna kärleksri-
ka vexelverkan, som genom en sådan naturens egen
anstalt bryter sig i flera olika förhållanden, så en-
kelt familjelifvet än synes, och är t. ex. olika emel-
lan barnet och den vårdande fadren, emellan bar-
net och den försonsnde modren, emellan barnet och
dess närmaste syskon, bidrager dessu:om hufvud-
sakligen, att göra de vigtigaste religionsbegreppen
— begreppen om Försyn, om medlande och förso-
ning, om kärlek till Gud och till likar — fullkom-
ligen klara för barnets förstånd, emedan de redan
hafva sina bilder uti ett sådant familjelif, och äro ej
annat, än dessas upphöjande till deras högsta urbild,
då deremot det barn, som ej framlefvat ett sådant
familjelif, aldrig skall med full klarhet begripa dem,
eller ens känna behofvet deraf.
På ett barn, hvilket sålunda icke allenast alltid
förblifver förenadt med sin familj, utan äfven för-
blifver det genom sådane i sig sjelf förandligande
sysselsättningar, skall sjelfva skolans sträfva och lif-
lösa undervisning i christendomen vara ett utsäde,
som slår rot och bär frukt. Ty detta utsäde ut-:
lemnas blott i skolan, det bembäres och utsås, upp-
mjukas och utvecklas inom familjen. Guds ord, lä-:!
sta i stugan, i ensligheten och lugnet, utan främ-
mande åhörare, få der ett helt annat ljud, mildare
och skönare, när de uttalas af barnet för de öfriga
i stugan, och ett helt annat innehåll, redan förbil-.
dadt i den kärlek, som är den innersta lifsprinci-
pen i alla familjens förhållanden. Men utan denna
öfverflyttning af Guds ord från skolan till den hus-
liga kretsen anser jag, för min del, christendoms- !
undervisningen i skolar, sådan den der nu bedrif-
ves och måsta bedrifvas bland en stor mängd barn,
genom ett tanklöst upprepande af minneslexor, va-
ra ett oskärande af det heligaste på jorden.
Jag är öfvertygad, att den religiösa sinnesstäm-
ningen hos Svenska allmogen har, om ej sin för.
nämsta grund, dock att den åtminstone haft sitt
förnämsta stöd i den hittills allmänna landsseden,
att barnens undervisning, hvilken hufvudsakligast
bestått af christendomsundervisning, i everdliga ti-
der skett inom hemmet. Den har — med all sin
ofullkomlighet — återverkat på alla hushållets med-
lemmar och gjort den dagliga stugan till ett dag-
Jigt bönerum. Borttages nu denna undervisning,
färflyttas den utöslutanda till akalhusat nah inom