och förtvivar. De tillhörande historiska kom-
mentarierna och dokumenterna äro i denna del
ännu flertaligare och af mera upprörande be-
skaffenhet än i den förra. Det är en bok af
icke ringa betydelse för den fullständiga känne-
domen af det inre utaf våra fosterländska ställ-
ninger och förhållanden, och till rätta upp-
skattandet af den utomordentliga lycka, trefnad
och sällhet, som från visst håll predikas vara
inom våra landamären rådande ända ner till
torparen och backstugubjonet, och vid sidan
af hvilka granna taflor hvarje framhafdt mör-
kare motstycke alltid från samma håll förka-
stas såsom tillhörande den nakna fiktionens
område.
— Dagsländan, poetisk sommarkalender för
4840, är titeln på en liten från Fablun utgån-
gen samling poesier, såsom registret angifver,
af tio serskilda författare, enligt förordet, samt-
ligen nyss utflugne ur boet och mer än väl
kännande sin oförmåga till högre utflygter i
poesiens lustgårdar,, hvarföre de också insinue-
rande i läsarens goda minne, att det gyllne
Hesperien låg litet längre söderut än Fahluns
roströkhöljda trädgårdstäppor,, uppträda med
inga andra anspråk, än det på öfverseende och
välvilja, Ega vi då verkligen här en splitter
ny signaturskola, se vi i herrar ,Cujus, Giu-
seppo, Den Gaetin, 000n, 0. S. v. lika minga
alldeles färska telningar på den Svenska vilter-
hetens gamla stam, eller skulle man ega rät-
tighet att af ett visst syskontycke mellan de
flesta styckena i boken draga den slutsats, att
vi här egentligen endast hafva att göra med
en och samma herre, som för ro skull och
par fantaisie reser med olika främmande pass,
för att bibehålla ett strängare inkognito! Lika
godt! hvad poemerna sjelfva beträffar, finnas
deribland flera som äro skäligen svaga, men äf-
ven andra, som ingalunda sakna förtjenst. Det af
signaturen aLhd) undertecknade stycket: cOlika
sätt att uttrycka sig) är kanhända det bäst lyckade
i samlingen; det är väl icke till sin grund egent-
ligen poesi, utan närmar sig mera ordlekens
och epigrammets genre, men ideen är qvick
och med verklig talang utförd. Författaren
framkastar den prosaiska frågan: chvad mån
tro tiden kan lida?, och härpå låter han olika
personer, såsom en studiosus grece lingue,
en fosforist, en nordisk kraftgenius,, ett Ko-
gilt sjukligt fruntimmer,, en poet från Stjern-
hbjelms-perioden m. fl., genmäla hvar och en
efter sitt manår. En prosaist börjar med, att
det är mot aftonqvisten; studenten talar i
grekiska jamber om hur uPhoibos länkar span-
net till den silfverfotade Thetis), en romersk
epiker qväder i hexametrer: Sångmö, nalkas
mig du, och säg mig hvad klockan är slagen!
Stjernbjelmaren talar om hur askinande solen
sigh gått att snarkja i hafzmöijans armar,, en
aman af gamla skolan, deklamerar i alexandri-
ner hur solen gått att lysa annorstädes, och
burusom i hyddan vännerna samlas atill skämt
af odladt vett,, nordiska kraftgeniet talar en-
dast om Nastrand, troll, sejdqvinnor, Rimfaxe
och Jotunhem, 0. s. v. Slutligen kommer adet
praktiska förnuftet, och gör slag i saken: cba-
ra prat, mitt herrskap!, — säger detta —
csaken är helt enkelt den, att klockan är litet
öfver sex; go herrar, kom! gå vi och taga oss
en snaps! Som sagdt är, de olika karakte-
rerna äro här rält lyckligt attrapperade och
formen är behandlad med verklig förmåga.