och förtvivar. De tillhörande historiska kommentarierna och dokumenterna äro i denna del ännu flertaligare och af mera upprörande beskaffenhet än i den förra. Det är en bok af icke ringa betydelse för den fullständiga kännedomen af det inre utaf våra fosterländska ställninger och förhållanden, och till rätta uppskattandet af den utomordentliga lycka, trefnad och sällhet, som från visst håll predikas vara inom våra landamären rådande ända ner till torparen och backstugubjonet, och vid sidan af hvilka granna taflor hvarje framhafdt mörkare motstycke alltid från samma håll förkastas såsom tillhörande den nakna fiktionens område. — Dagsländan, poetisk sommarkalender för 4840, är titeln på en liten från Fablun utgången samling poesier, såsom registret angifver, af tio serskilda författare, enligt förordet, samtligen nyss utflugne ur boet och mer än väl kännande sin oförmåga till högre utflygter i poesiens lustgårdar,, hvarföre de också insinuerande i läsarens goda minne, att det gyllne Hesperien låg litet längre söderut än Fahluns roströkhöljda trädgårdstäppor,, uppträda med inga andra anspråk, än det på öfverseende och välvilja, Ega vi då verkligen här en splitter ny signaturskola, se vi i herrar ,Cujus, Giuseppo, Den Gaetin, 000n, 0. S. v. lika minga alldeles färska telningar på den Svenska vilterhetens gamla stam, eller skulle man ega rättighet att af ett visst syskontycke mellan de flesta styckena i boken draga den slutsats, att vi här egentligen endast hafva att göra med en och samma herre, som för ro skull och par fantaisie reser med olika främmande pass, för att bibehålla ett strängare inkognito! Lika godt! hvad poemerna sjelfva beträffar, finnas deribland flera som äro skäligen svaga, men äfven andra, som ingalunda sakna förtjenst. Det af signaturen aLhd) undertecknade stycket: cOlika sätt att uttrycka sig) är kanhända det bäst lyckade i samlingen; det är väl icke till sin grund egentligen poesi, utan närmar sig mera ordlekens och epigrammets genre, men ideen är qvick och med verklig talang utförd. Författaren framkastar den prosaiska frågan: chvad mån tro tiden kan lida?, och härpå låter han olika personer, såsom en studiosus grece lingue, en fosforist, en nordisk kraftgenius,, ett Kogilt sjukligt fruntimmer,, en poet från Stjernhbjelms-perioden m. fl., genmäla hvar och en efter sitt manår. En prosaist börjar med, att det är mot aftonqvisten; studenten talar i grekiska jamber om hur uPhoibos länkar spannet till den silfverfotade Thetis), en romersk epiker qväder i hexametrer: Sångmö, nalkas mig du, och säg mig hvad klockan är slagen! Stjernbjelmaren talar om hur askinande solen sigh gått att snarkja i hafzmöijans armar,, en aman af gamla skolan, deklamerar i alexandriner hur solen gått att lysa annorstädes, och burusom i hyddan vännerna samlas atill skämt af odladt vett,, nordiska kraftgeniet talar endast om Nastrand, troll, sejdqvinnor, Rimfaxe och Jotunhem, 0. s. v. Slutligen kommer adet praktiska förnuftet, och gör slag i saken: cbara prat, mitt herrskap!, — säger detta — csaken är helt enkelt den, att klockan är litet öfver sex; go herrar, kom! gå vi och taga oss en snaps! Som sagdt är, de olika karaktererna äro här rält lyckligt attrapperade och formen är behandlad med verklig förmåga.