gjort, All BIO vVIRHan AUPUSLA SKUMT AUlegae LISvt ai furstinnoen af Liegnitz, att Konungen skulle ur sitt eget schatull bekosta så väl utgifterna för denna förening, som underhållet af den nya furstin nans hof; heanes knappnålspengar bastämdes till blott 8000 Rdr om året, och de barn som kunde födas af detta giftermål borde föra titel af grefvar elier grefvinnor af Liegnitz, utan alla anspråk att ärfva kronan, m. m. På detta sätt bief staten bsvarad för alla ökade utgifter och den strängaste hushållning, som är ett utmärkanda drag i Proussiska styrelsen, blef äfven iakttagen vid detta tillfälle, för att betrga rikets innebyggare all anledning till klagan öfver den nya makans utgifter, och frugtan för något inflytande å hennes sida i statens angelägenheter. I början af November år 4824, kom grefsinnan Augusta till Berlin, åtföljd af sina föräldrar, och steg helt enkelt af i ett af hufvudstadens hoteller. Ei hofvagn anlände dit den 9 November för att hemta familjen till Charlottenburgs slott, hvarest vigsel alltså skulle förrättas inom en liten krets af förtrogne. Ingea tidning hade yttrat ett ord om hvad som föregiek inom hofret, i detta ögonblick bäfligt uppreiadt mot detta giftermål. Konungen hade icke en gång underrättat den protestantiske biskopen dottor Eylert om den ceremoni, som skulle äga rum. Dannes hade endast helt enkelt blifvit anmodad, att komma till slottet, klädd i embetsskrud. I största h:s; arländ i slottsrummen, fann han der förenade, Konungen, Kronprinsen, Prins Witgenstein, minister för Konungens hof, General Witzleben, förste Kemmartjenaren Timan och de tre medlemmarna af familjon Harrach. Ingen annan blef insläppt i kapellet, der Biskop Eylert samraanvigde Konung Fredrik Wilhelm III med Grefvinnan Augusta Harrech, upphöjd till Furstinna af Liegnitz. Krzonprinsen grät mycket under denna ceremoni, utan tvifvel erinrande sig sin aflidna moder; Prinsessan af Liegnitz var mycket darrande, och vågade knappast so upp; Konungen syntes lugn och allvarlig; Furst Witgensteio som vanligt älskvärd och inställsam. Efter ceremonien begaf Prinsessan sig till Berlin till de rum, som hade blifvit förberedde för henne uti lilla palatset, åt trädgårdssidan. Grefven och Grefvinnan Harrach, hennes föräldrar, lemnade Berlin straxt efteråt, för att icke lemna rum för förtalet, som kunnat frukta att se en familjinflytelse uppstå vid hofvet. Denna värdiga familjs uppförande, som var fattig och förblifvit det, var det ädlaste och oegennyttigaste man kan tänka sig; och Furstinnans breder är ännu blott kapiten i Österrikisk tjenst. Aldrig har någon Harrach i Preussen emottegit hvarken titlar, gunstbevis eller pensioner. Ett sådent uppförande är alltför sällsynt för att ej nämnas med beröm, ty: det strider för mycket emot det intrig-sinne och den kärlek till rikedomar, som man så ofta ser bemäktiga sig deras samveten, hvilka nalkas makten. Konungariket Preussens författningssamling var den första offentliga handling, som tillkännagaf officiolt Konungens giftermål för nationen. Ett doft missnöje spridde sig då öfver Berlin, och man kan gerna säga öfver hela landet. Öfverallt och i alla klasser tadlade man mycket Konungens beslut, och trohetshyllningen åt den aflidna Drottningen Louise tycktes hafva öfverallt uteslutit tankan på en ny förening. Få röster höjde sig, för att opartiskt och under det sanna förbållandet framställa Konungens giftermå!, då 54 år gammal, med Furstinnan af Liegnitz, endast 25 år. Öfverallt tadlade man och fruktade att se favoritism och intriger infinna sig i den unga qvinnans följe. Man kände ieke ännu Furstinnans karakter och man höll ingen räkning med Konungens ställning, som ej önskade att sakna omvärdnad på sin ålderdom och som hads gjort velet af en flärdlös, stilla och god maka, utan ärelystnad eller begär att lysa. Det allmänna missnöjet var icke destomindre i första ögonblicket så stort i Berlin, att man i många kretsar slog sönder Konungens byst och förstör do de taflor, som föreställde Fredrik Wilhelm vid hans första gemåls graf. Ännu starkare än i staden, visade sig motstån det isom den Kongl. familjens medlemmar. En af de usga P:insarne bief till och med satt i arrest på Konungens befallning, för att hafva brutit i aktning mot Furstinnan af Liegnitz, och det var just han, som sedan blef en af hennes mest tillgifna vänner. Kronprinsen uppförde sig likvål med mycken värdighet i denna sak, Hertig Carl af Mecklenburg som hofman, de öfrige Prinsarne med en köld, som kanske under de första veckorna af hennes nya bana, ofta kunnat kännas sårande af den unga konungamakan. D:n qvinliga delen af Berlinska hofvet visade isynnerhet mycken kallsinnighet; i spetsen för opponenterna anmärkte man Kejsarinnan af Ryssland och Storhertiginnan Alexandrina af Mecklenburg; den förra isynnerhet antog ett sätt att vara, hvilket Furstinnan bemötte med det största undseerde och en oafbruten god vilja att glömma äfven de värsia tillgöranden i afseends till henne sjelf. Kopungen gjorde imedlertid slut på hela denna lilla konspiration af qvinlig egenkärlek, som fann en ny näring i det angenäma yttre och sätt att vara, som utmärkte Furstinnan af Liegnitz. På andra sidan lyckades det henne att småningom tillvinna sig vänner, som blefvo hennes ifriga försvarare. Sakerna hade likväl kommit så långt, att Prinsessorna erhöllo af Konungen, sin feder, befallning att för en viss tid afhålla sig ifråa hofvet. Detta fö;bud, men äxnu mer den modesti och utsökta artighat, som utmärkte Furstinnan af Liegnitz, som bv:rken sökte någon annan ära eller annan utmärkelse än genom sin enkelhet och godhet, medförde snart en fullkomlig reaktion till hennes fördel, icke endast inom hofvet, men äfven i allmänna opinionen, som nu gifvit fullkomligt skadestånd genom denna Furstinnas popularitet, nu stor i samma mån som hon vid sitt första uppstigande blef strängt bedömd. Furstinnan af Liegnitz bar ganska klokt sfägsnat allt, som i hennes uppförande kunnat gifva anJ:dning att misstänka henna för den ringaste inflytelsa. Hon har hverken blondst sig med politik eller med Konungens enskilda affirer, framför allt sugarvat att inhlanda sir med ancgökningar och bö