uppbörd, till Statskontoret, emot det att motsva-
rande summor af Rikets Ständer anslås på rikets
stat och vederbörande ega i Statskontores erhålla
anvisning å sina i staten anslagna inkomster, hvar-
vid löningsstaterne så bordo regleras, att utbetal-
ningarne för desamma kunde ske quartaliter.
Af Hr Grefve Spens, C. G., som, i sammarhang
mod åtskilliga väckta förslag, åsyftande beredandet
af lättnad u:i grundräntornas utgörande, samt för-
enkling uti uppbörds- och redogörelseverket, uti
serskild motion föreslagit, att alia anordnade in-
delta räntor till statsverket indroges, för att, isam-
maphang med de öfriga skatterne, afkronans upp-
bördsmän indrifvas och redovisas, emot det att nu-
varande indelningsbafvare derför erhölle kontant
ersättning efter medium af näst föregångna 10 års
markegång, hvilka anslag borde på lärsstaterne
uppföras och äfven tillfalla efterträdarne, inti ldess
annan reglering i afsgends å framtida lönebelogpen
kan blifva vidtagen.
Af Hans Jansson och Hinrik Hansson från Eifs-
borgs Län, Eric Norberg och Eric Jansson från Stock-
holms Län, Lars Bengtsson och flera Riksdagsmän
från Skåne, Olof Benjaminsson från Götheborgs
Län och Lindbäck från Halland, alla med föga skilj-
aktighet i samma riktning.
Härom yttrar Uiskottet: Det nu ifrågavarande
ämnet her vid flere föregående riksdagar utgjort
föremål för Rikets Ständers öfverläggningar. Vid
41828—41830 årens riksdag blef af Kongl. Maj:t i
nåder föreslaget, att, för verkställighet af ny löne-
reglering för landtstaten och indeldta armeens be-
fäl, de indeldta löningsräntorne måtte till statsver-
ket indragas och lönerna deremot i silfver bestäm-
mas; i anledning hvaraf och efter det Statsutskot-
tet under JM 424 afgifvit yttrande, Rikets Stiänder,
i semmanhang med behandlingen af frågan om rän-
tepersedlarnes reduktion till ringare antal, uti un-
derdånig skrifvelse af den 25 Januari 1830 (M 327)
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhöllo, att då,
för ordnandet af statens inkomster och utgifter, er-
fordrades, bland annat, att de till militär- och ci-
vilstaterne i lendet upplåtne indelningar till staten
indroges, och att lönerne till embetsmeannastaterne
utginge i kontant ifrån statens kassa, Kongl. Maj:t
vid nästblifvande riksdag måtte meddela nådig
proposition om indragning af samtlige till militär-,
civil- och schole-staterne samt andra allmänna
ändamål indeldte räntor. — Uti en, i anledning deraf,
vid 1834—1835 årens riksdag cefgifven proposition
(JE 56) förklarade likväl Kongl. Moej:t, att, ehuru
den förut ifrågaställde åtgärden fortfarande ansågs
för landet och jordbruket af serdeles nytta, tidpunk-
ten då icke syntes vara för handen, att berörde
förändring vidtaga, hvarefier och sedan Statsut-
skottet uti dess, i anledning af högstberörde nådiga
proposition jemte serskilde i ämnet väckte motio-
ner, afgifne utlåtande JM 273, yttrat den åsigt, att,
innan den ifrågasatte regleringen definitivt vidto-
ges, borde utrönas, hvad ioflytelsa det då föreslag-
ne antagandet af ett årligt medium af flere års
markegångspris, räntepersedlarnes förenkling, äfven-
som den vid samma riksdag beslutade myntbestäm-
ningen kunde komma att:utöfva på spanmåls- och vVa-
ruprisen samt å förhållandena för räntegifvare i
allmänhet, Rikets Ständer, på sätt deras underdå-
niga skrifvelse af den 47 Maj 1855 (MM 344) inne-
håller, med godkännande af berörde yttrande, be-
slöto, att frågan om de indeldta räntornes indrag-
ning skuile hvila.
Den, i sammenhang dermed, af Rikets Ständer,
för deras del, beslutade förändringen medelst in-:
deldta räntornes lösande efter medium af flere års
markegångspris och räntepersedlarnes reduktion
till mindre antal, är väl ännu icke tillvägabragt;
men då myntbestämningen numera, sedan flere år
tillbaka, är utförd och det inflytande, den må hafva
egt på varuprisen, redan är aferfarenheten bekräf-
tadt, samt den väsendtligaste orsaken till uppskef
med den förut ifrågaställde indragningen af de in-
deldta räntorne således upphört, tror Utskottet hin-
der icke möta att frågan bärom till bufvudsaklig
pröfning företaga, på det denna för hela landet
vigtiga angelägenhet omsider må kunna bringas
till önskadt slut.
Då fräga uppstår om en så väsendtlig förändring
uti en af de vigtigare anordningar, som af Kuoung
Carl XI, i afseende å reglerandet af rikets drätsel-
verk, vidtogos, är det naturligt, att den största
betänksamhet erfordras, äfvensom lätt förklarligt,
om både lämpligheten och bebofvet af en dylik
rubbning af mången batviflas. Det bör imedlertid
icke förbises, att de erinringar, som emot det ifrå-
gavaraude löningssättet göras, ingalunda innebära
klavder af åtgärdens lämplighet för den tid, den-
samma vidtogs och då den, i anseende till dåva-
rande mindre betydliga handelsrörelse och pennin-
getillgångar, tvifvelsusan var högst ändamålsenlig
och af bebofvet påkallad samt ledande till lättnad
och belåtenhet både för räntegifvare och löntagare;
men det ligger i sakens natur, att mångfaldiga in-
stitutioner, hvilkas förträfflighet, då de infördes,
måsta allmänt erkäonas, sedermera, genom förän-
drade förhållanden, icke blifva andvändbara.
För räntegifvarne rmaeåföra räntornes och krono-
tiondens anvisanmde till löntagare, inrättningar, m.
fl.. ostridigt högst väsendtliga olägenheter, enär
den räntetagere tillagde rätt att få de räntepersed-
lar, som kunna uppsägas, forslade viss väglängd
ifrån ränotegifvarnes hemvist, lemnar rän:etegarno
tillfälle att fordra en serdeles bög lösen, som rän-
tepifvarne, för undviksnde af forslingsbesväret samt
alla obehag och svårigheter i öfrigt, hvilka med
leverering in natura kunna vara förenade, vanli-
gast måste underkasta sig, hvaröfver klagomål å de
skattskyldiges sida ofta förspörjes; och uppstår af
allt detta den följd, ett de räntegifvare, hvilkas
räntor äro anordnade, icke sällan måste vidkänna
betydligt drygare kostnader och besvär, än de,
hvilkas räntor äro kronan behållng, samt att såle-
des skattebördor, som äro bestämda till enahanda
belopp, kunna vid utgörandet blifva vässndtligen
olika, hvilket, äfven med all skonsamhet å ränteta-
garnes sida, bestämdt måste inträffa derigenom, att,
å den anordnade spanmiålen, som löses efter mar-
kegång, skall erläggas forsellön, som deremot icke
beräknas för den spanmål, hvilken är kronan be-
hållen.
För indelninastanaren 23tor inträffor att han färet