Vi meddela i dag utförligare de båda vigtigaste af Regeringens i Onsdags till Ständerna aflåtna propositioner, nemligen den om tätare Riksdagar och om lag emot olofliga folksamlingar m. m. Hvad det förstnämnda af dessa förslag angår, så innefatta Riksdagar hvart tredje i stället för hvart femte år, obestridligen ett medgifvande från styrelsens sida åt ett af folkets mest trängande behofver, ehuru det i vår tanka ligger lika mycket i regeringens välförstådda intresse som i folkets, att den förra oftare får rådfråga den sednares representanter. Det är blott skada, att när en koncession skall göras, den alltid skall vara så half, som denna visat sig genom tillägget att endast Kongl. propositioner skulle få behandlas på Urtima Riksdagar. En sådan inrättning innefattar obestridligen en återgång, serdeles sedan KonstitutionsUtskottets förslag om treåriga riksdagar utan detta tillägg redan är af Ständerna antaget till hvilande; intet annat verkligt representatift samhällle der Sänder äro en sambällsmakt som äfven fattar beslut och ej blott rådslående, har afsagt sig rättigheten för sina ombud, att atöfva sina initiativer, när helst de varda sammankallade; många omständigheter kunna också göra det af stor nödvändighet att detta initiativ begagnas isynnerhet vid kritiska tidpunkter eller utomordentliga händelser, som måste utgöra egentliga anledningen till Sländernas oförväntade sammankallande: det är vidare svårt att inse, hvad Regeringen skulle förlora på att de lagliga attributionerna begagnas äfven vid sådana tilliällen, och ett billigt misstroende kan åtminstone väckas af ett förslag, enligt hvilket icke ens Statsrådets protokoll i serskilda uppgifna fall vid sådana tillfällen skulle få granskas och Ständerna uttala sitt tänkesätt om Styrelsen. Det är väl således föga sannolikt, att RiksStånden, med omgörande at sina redan fattade beslut, kunna gå in på det efteråt ankomna förslaget; och med all benägenhet att tro den nya ministeren om god vilja, kunne vi efter noga begrundande icke göra klart för oss, huru Rådgifvarne kunnat undgå, att vid närmare eftersinnande inse och söka för Konungen ådagalägga det bifogade vilkorets oantaglighet. Allt det erforderliga hade kunnat vinvas här, såsom i Norge, blott genom det stadgande, att en urtima Riksdag kunde när som helst af Konungen afslutas. Vi skoleji morgon yttra några ord om den andra propositionen.