UUEER IE SESEG PRV FER VAR SR SD) CA AD MM
angår sådana stater, om hvilka erfarenheten har
någonting att upplysa. Men händelsen vill, att
Idetta ej inträffar med det slags samhällen, som
bildats af den äkta Yankeestammen, inom hvil-
ka man finner litet eller intet af hvad som i
den gamla verlden tillkännagifver ett samhälles
politiska karakter. Lika litet som der före-
kommer något monarkiskt element, lika fåfängt
söker man der plats för någon adel, något pa-
triciat, något prestvälde, och icke ens för nå-
gon så kallad ren demokrati, i Schwytzisk, Urisk
och Unterwaldisk mening. De gamla statslä-
rornas samhällsklassifikation sviker här, i brist
på utgångspunkter för indelningen. Påkallades
vid detta tillfälle en mer omfattande, så hafva
vi nyligen, i en liten Svensk brochyr), sett
uppgifvas en sådan, hvars skilnadsgrund, lätt
igenkännelig öfverallt sedan uppmärksaraheten
en gång blifvit fästad derpå, mera bestämdt
utmärker hvarje samhällsart, än de vanliga,
endast aritmetiska distinktionerna mellan en-
välde, fåvä!de och mångvälde, samt tillika lem-
nar plats både för den konstitutionella monar-
kien, det hierarkiska styrelsesättet och Nord-
amerikanska fristaternas ursprungliga sambälls-
ordning. Här nämna vi denna lilla afbandling
egentligen för en deri förekommande erinran,
som specielt lämpar sig till närvarande ämne.
Sedan författaren anmärkt, att befogenheten till
makt plägar härledas antingen från börd, från
val inom de till väldet föddas krets, från ut-
nämning genom förmän, eller från val genom
de styrda, utan afseende på den valdes börd,
erinrar han nemligen, att det sistnämnda sättet
öfverensstämmer med maktdelegationen inom de
äldsta samfundsföreningar för Kristendomens
bekännare och ursprungligen tillhör Kristen-
domen, såsom en följd af dess lärosatser, när
det tillämpas såsom der; hvaremot alla de öf-
riga myndighetsgrunderna äro äldre och funnos
äfven inom hedendomen. — Nå väl: i detta
från Kristendomen ursprungna sätt för makt-
delegation ligger äfven den utmärkande grun-
den för nya verldens samhällsbyggnad; denna
grund är alltså i Nordamerika kristen, under
det att den i gamla verlden är mer eller min-
dre hednisk). Namnet på de äldsta kristna
samfunden var väl detsamma som för med-
borgaremöltena i de forngrekiska republikerna
(exxAnNooe); men hvilken olikhet låg ej i be-
greppet, som detta namn uttryckte bos hed-
ningarne och de kristne! — Hos de förra gällde
börd, och slafveri uteslöt ifrån mötet; här lanns ;
ej någon sådan skilnad. Hvar och en medlem
af den Kristna församlingen, betraktades, på
den tiden både utom och under gudstjenster;
såsom en broder eller syster, och med denna
åsigt kunde något annat företräde ej finnas
dem emellan, än det som frivilligt erkändes af.
andra medlemmar; ej heller kunde der upp-.
I
J
komma något annat befäl, än det som förläna-;
des genom andras förtroende och upphörde
med detta. Men, som vi redan sagt, en sådan
grund för maktdelegationen är alldeles densam-
ma, som än i dag gäller inom Nordamerikanska
Fristaterna. Också der eger den, älven frän,
historiens synpunkt, en religiös härkomst. Den
stadgades mnemligen af en religionssekt, Puri-
tanerne, vid deras första koloniseriog al Nya
England, och sedermera i Pensylvanien af en
annan religionssekt, Qväkarne. Bland dessa
bröder, och männer,, som den ena och an-
dra sekten kallade sig, var vilkoret af börd
såsom grued för skilnad i rättigheter ett oting,
och slafveri en gudlöshet. De erkände till och
med, utan all tvehan, den infödda röda be-
folkningens rätt för jemngod med sin egen,
) Slägtvälde och Idevälde, eller det som var
och det som kommer.
f) Härvid bör dock ej förtigas, att äfven Judarnes
ursprungliga författning, sedan de öfvergätt från
nomadlifvet och bosatt sig i Palestina, var ett
försök i annan riktning än den hedniska, fastän
detta samhällsskick ej förmådde rotfästa och ut-
bilda sig, under deras ännu skarpa stamskiljak-
tigheter och den inblandning med hedniska folk-
slag, hvilken Israeliterne i så många generatio-
ner fingo vidkännas. Innan Josua dog, törklara-
de han att de, när han bortgått, borde styras
endast efter lagen, den Moses förkunnat, och er-
kände ingen annan öfver dem än Gud. Så ofta
de ej behöfde någon befälhafvare i krig, hvilken
då blef det blott för tillfället, förmäles det ock,
gång efter gång, att på den tiden var ingen ko-
nung i Israel; utan hvar man gjorde som honom
ptycktes rätt vara. Lagen tolkades, som det
sker nu i Algier med koran, genom ett slags
Marabuter, hvilka, likt Abdelkader, äfven som
oftast voro härförare. I bibeln kallas de Domare.
Deras befattning var icke ärftlig; ty, fastän de
berättas alla hafva haft en mängd söner, så var
nästan hvarje ny domare af en helt annan stam
är företrädaren. Leviterna skötte blott religions-
ceremonierna, och egde ej något politiskt befäl.
Men detta ideella styrelsesätt stod, som sagdt är,
ej att förlika hvarken med de hedniska grannar-
nes stridslystna kanvälde, eller med de styrdas
egna vanor vid ständiga stamkrig. Oaktadt dom-
rarnes bemödanden att förskaffa idväldet varak-
tighet, och i trots af profeternas varningar, blef
slutet den bekanta uppmaningen till Samuel (4
Sam, 8: 5, 49, 20.): Sätt en konung öfver oss,
den oss döma må, såsom alla hedningar hafva!