UUEER IE SESEG PRV FER VAR SR SD) CA AD MM angår sådana stater, om hvilka erfarenheten har någonting att upplysa. Men händelsen vill, att Idetta ej inträffar med det slags samhällen, som bildats af den äkta Yankeestammen, inom hvilka man finner litet eller intet af hvad som i den gamla verlden tillkännagifver ett samhälles politiska karakter. Lika litet som der förekommer något monarkiskt element, lika fåfängt söker man der plats för någon adel, något patriciat, något prestvälde, och icke ens för någon så kallad ren demokrati, i Schwytzisk, Urisk och Unterwaldisk mening. De gamla statslärornas samhällsklassifikation sviker här, i brist på utgångspunkter för indelningen. Påkallades vid detta tillfälle en mer omfattande, så hafva vi nyligen, i en liten Svensk brochyr), sett uppgifvas en sådan, hvars skilnadsgrund, lätt igenkännelig öfverallt sedan uppmärksaraheten en gång blifvit fästad derpå, mera bestämdt utmärker hvarje samhällsart, än de vanliga, endast aritmetiska distinktionerna mellan envälde, fåvä!de och mångvälde, samt tillika lemnar plats både för den konstitutionella monarkien, det hierarkiska styrelsesättet och Nordamerikanska fristaternas ursprungliga sambällsordning. Här nämna vi denna lilla afbandling egentligen för en deri förekommande erinran, som specielt lämpar sig till närvarande ämne. Sedan författaren anmärkt, att befogenheten till makt plägar härledas antingen från börd, från val inom de till väldet föddas krets, från utnämning genom förmän, eller från val genom de styrda, utan afseende på den valdes börd, erinrar han nemligen, att det sistnämnda sättet öfverensstämmer med maktdelegationen inom de äldsta samfundsföreningar för Kristendomens bekännare och ursprungligen tillhör Kristendomen, såsom en följd af dess lärosatser, när det tillämpas såsom der; hvaremot alla de öfriga myndighetsgrunderna äro äldre och funnos äfven inom hedendomen. — Nå väl: i detta från Kristendomen ursprungna sätt för maktdelegation ligger äfven den utmärkande grunden för nya verldens samhällsbyggnad; denna grund är alltså i Nordamerika kristen, under det att den i gamla verlden är mer eller mindre hednisk). Namnet på de äldsta kristna samfunden var väl detsamma som för medborgaremöltena i de forngrekiska republikerna (exxAnNooe); men hvilken olikhet låg ej i begreppet, som detta namn uttryckte bos hedningarne och de kristne! — Hos de förra gällde börd, och slafveri uteslöt ifrån mötet; här lanns ; ej någon sådan skilnad. Hvar och en medlem af den Kristna församlingen, betraktades, på den tiden både utom och under gudstjenster; såsom en broder eller syster, och med denna åsigt kunde något annat företräde ej finnas dem emellan, än det som frivilligt erkändes af. andra medlemmar; ej heller kunde der upp-. I J komma något annat befäl, än det som förläna-; des genom andras förtroende och upphörde med detta. Men, som vi redan sagt, en sådan grund för maktdelegationen är alldeles densamma, som än i dag gäller inom Nordamerikanska Fristaterna. Också der eger den, älven frän, historiens synpunkt, en religiös härkomst. Den stadgades mnemligen af en religionssekt, Puritanerne, vid deras första koloniseriog al Nya England, och sedermera i Pensylvanien af en annan religionssekt, Qväkarne. Bland dessa bröder, och männer,, som den ena och andra sekten kallade sig, var vilkoret af börd såsom grued för skilnad i rättigheter ett oting, och slafveri en gudlöshet. De erkände till och med, utan all tvehan, den infödda röda befolkningens rätt för jemngod med sin egen, ) Slägtvälde och Idevälde, eller det som var och det som kommer. f) Härvid bör dock ej förtigas, att äfven Judarnes ursprungliga författning, sedan de öfvergätt från nomadlifvet och bosatt sig i Palestina, var ett försök i annan riktning än den hedniska, fastän detta samhällsskick ej förmådde rotfästa och utbilda sig, under deras ännu skarpa stamskiljaktigheter och den inblandning med hedniska folkslag, hvilken Israeliterne i så många generationer fingo vidkännas. Innan Josua dog, törklarade han att de, när han bortgått, borde styras endast efter lagen, den Moses förkunnat, och erkände ingen annan öfver dem än Gud. Så ofta de ej behöfde någon befälhafvare i krig, hvilken då blef det blott för tillfället, förmäles det ock, gång efter gång, att på den tiden var ingen konung i Israel; utan hvar man gjorde som honom ptycktes rätt vara. Lagen tolkades, som det sker nu i Algier med koran, genom ett slags Marabuter, hvilka, likt Abdelkader, äfven som oftast voro härförare. I bibeln kallas de Domare. Deras befattning var icke ärftlig; ty, fastän de berättas alla hafva haft en mängd söner, så var nästan hvarje ny domare af en helt annan stam är företrädaren. Leviterna skötte blott religionsceremonierna, och egde ej något politiskt befäl. Men detta ideella styrelsesätt stod, som sagdt är, ej att förlika hvarken med de hedniska grannarnes stridslystna kanvälde, eller med de styrdas egna vanor vid ständiga stamkrig. Oaktadt domrarnes bemödanden att förskaffa idväldet varaktighet, och i trots af profeternas varningar, blef slutet den bekanta uppmaningen till Samuel (4 Sam, 8: 5, 49, 20.): Sätt en konung öfver oss, den oss döma må, såsom alla hedningar hafva!