CR IUtlagTly CILGCE UHYAU VI VIVADIDID SIMA halfva boken eller hela dess sednare del, med undantag af företalet, hvilket är skrilvet efteråt, och hvarom äfven vi få efteråt twillfälle att nämna vidare. Nordamerikanska statsförbundets tillvaro och beskaffenhet bar mer och mer blifvit ett ämne för loford och klander bland de politiska partier, som söndra det gamla Europa; men man har länge, på ena och på andra sidan, omsagt hvad förut blifvit sagdt, utan att en mängd omständigheter, som förefallit begge partierna gåtlika, derigenom blifvit närmare utredda. Det är först helt nyligen, genom några oparliska och grundliga forskares undersökningar på stället, som Europeerna börjat att få något ljus i detta ämne och blifva i tillfälle att bedöma det mera opartiskt, för så vidt de kunna förmås dertill. Redan i afseende på uppkomsten af det nordamerikanska samhällsskicket har man ganska länge hyst de mest origtiga föreställningar. Väl är det allmänt bekant, att nordamerikanska staternas emancipation undan europeiskt öfvervälde tog sin början i det så kallade Nya Englar.d; men man har nästan lika allmänt för-. bisett, att denna emancipation icke grundlades genom de Förenta Staternas sjelfständighetsförklaring. Genom denna trädde blott ett factum i dagen, som var mer än sekelgammalt, när det visade sig för den öfverraskade politiken i Europa. Uppenbarelsen var likväl så oväntad, och så storartad tillika, att man fästade sig blott vid den, ej vid dess grund. Man ansåg den för en praktisk tillämpning af förut bekanta sambhällsteorier och skyndade så, att, utan vidare undersökning och blott efter den häfdvunna statslärans schema, införa det nordamerikanska förbundet på listan öfver verldens samhällen i allmänhet. I diplomatiskt hänseende var detta ock allt hvad som erfordrades, sedan freden en gång blifvit återställd och det nya statsförbundets samt de europeiska makternas diplomatiska ombud hunnit ömsesidigt utvexla sina kreditiver hos de respektiva kabinetterna. Asigten var icke dessmindre grundfalsk; men sådan den var, gjorde den sig, ty värr, gällande till politiskt bruk vid de statsförbättringar, hvaraf en ibland Europas äldsta monarkier, Frankrike, just vid samma tid fanns i behof. Frankrike hade lemnat Nordamerikanerna bistånd i deras emancipationskrig. De derifrån hemkomne befriarne kunde, med den dåvarande franska bildningens ytlighet, icke inse den vida åtskilnaden emellan nordamerikansk och euro-. peisk frihet. De förblandade alltjemnt Franklin med Brutus, Wasbingtoa med Wilhelm Tell, den pennsylvanske qväkaren och den virginske plantageegaren med patriciern från det gamla Rom och stengetsjägaren från sehweizerdalarne, samt trodde sig i vissa inbillade likheter emellan yttre individuella förhållanden finna en säker anledning, att på Atlantiska Hafvets östra sida och med de europeiska frihetsbjeltarnes medel skapa samma politiska inrättningar, som de funnit och bjelpt att befästa på den vestra. När franska revolutionen utvecklat sig, trodde sålunda Girondisterna, att de af Frankrike kunde i bilda ett Nordamerika, men utan kommunal-! författningar och utan kristendom. Deri var väl ingenting vidunderligare, än i terroristernas sednare försök att dana en fornromersk republik, utan adel och utan slafvar, eller i Napo-: leons, att med en romersk imperatorsabsolutism sammanpara Carl den Stores pärskap, och : detta sednare dertill nystiftadt. För det goda, som Europa hemtat från dessa omskapningsförsök, hafva Europåerne prisat sig sjelfva; för det misslyckade hafva deremot de stackars Yankees (Amerikanerne) och deras statsgrundsatser ej sällan fått uppbära skulden; och förbättringarnas motståndare betrakta dem ännu alltjemnt såsom första upphofvet till alla de olägenheter, som den gamla goda tiden, fått vidkännas af den förvända nya. ÅA en annan sida har man ofta nog försport den tron, att hvarje gammal europeisk stat skulle blifva ett Nordamerika genast, i trots af den europeiska centralisationsandan, så snart styrelsen blott vore väl öfverantvardad åt en president, vald på fyra år. Något missförstånd måste vara orsaken till så tanklösa förebråelser och så politiskt haltlösa förslag; det är tydligt. Det kan då ej sakna sin nytta att undersöka, hvari denna irring kan hafva sin grund. Det nordamerikanska sambhällsskicket är någonting så nytt, så utan alla förebilder i den gamla verldens häfder, att de vanliga europeiska statslärorna nödvändigt skulle döma derom, som den blinde om färgen, så snart de lade någon, förut bekant statsförfattning till grund för omdömet och jemnförelsen. Dessa gamla statsläror hade nu en gång för alla afdelat verldens sambällen i monarkier och republiker, mellan hvilka ett slags amfibier, de konstitutionella monarkierna, tillkommit på den nyaste iden. När man nu såg, att i Nordamerika varken fanne någANn kaicsara allar banna HM