uppdraga taflan af rådgifvarepersonlernas hand-
lingssätt under de serskilda perioderna, och fe-
let är icke vårt om mängden af materialier slut-
ligen blifver äcklande, helst det anförda ändock
är blott en obetydlig del af det hela. Vinsten
deraf bör åtminstone för folkets sak vara den,
att de anklagelser som skett mot konungens an-
svariga omgifning för uraktlåtenheter eller miss-
bruk , ingalunda sakna en nödig bevisning.
Hvad böra då Rikets Ständer göra; böra de
icke följa den 12 Domareregeln:
aDomare akte i all Lag, hvad hans uppsåt
var som lagen gjorde, annars varder han miss-
brukad och vändes till ett annat sinne, än hans
mening var, som lagen gjorden?
Och kan man väl betvifla, att grundlagsstiftarens
mening med 107 Reg.-formen varit: nationens-
befrielse ifrån, att för framtiden se personer använ-
de i rådkallet och föredragande embetena, hvilkas
afskedande dess ombud, å dess vägnar, en gång
ansett rikets väl kräfva? Kan väl dessa råd-
gifvares oförutsedda afgång ifrån deras embe-
ten, innan BR. St. pröfvat deras åtgärder, befria
dem ifrån grundlagens åsyftade påföljd? Och
har denna frivilliga afgång betryggat fädernes-
landets framtid för det system de följt, den in-
flytelse de utöfva?