nämligen com Sverge har publicistern, består i följande, helt och hållet individuella och alldeles omotiverade omdöne: cÄfven vi hafva försport några författare, adels nyligen bortgångne, dels ännu lefvande, asom vi tro oss kunna gifva namn af svenska apublicister, och af hvilka några under andra cyttre förhållanden skulle varit det i ännu vidasträcktare mening, såsom Ehrenheim, F. B. von aSchwerin, Georg Adlersparre, Lagerbjelke, G. uA. Silverstolpe, Järta, Geijer, 0. 8. V. Detta är alltsammans. Om Läsaren deraf inhemtat mer, än hvilka svenska publicister det är, som Författaren för sin enskilda del cförsport, så har han mera visdom, än Författaren velat tilldela honom. Frågans förra afdelning åter, eller com Sverge har publicistern, finner Författaren lämpligast att lemna obesvarad. Den skyldrar i titeln, för att gifva den ett fylligare utseende och Läsaren ett högre begrepp om det efterföljandes rikbaltighet. Vi hafva hittills blott tagit en öfversigt af boken i det hela, för att utleta, hvad som deri skulle vara det väsendtliga, nämligen svaret på titelns frågor. Läsaren ser hvad vi funnit, och vi hade väl lust att gifva ett premium åt den, som kan uppsöka någonting vidare i det hänseendet. Men om vi ej träffat hvad vi sökt, så hafva vi träffat åtskilligt annat, och detta ärna vi nu omförmäla. Dessförinnan funno vi dock angeläget att skärskåda, på hvad sätt detta andra är ordnadt, för att bilda ett helt, eller, i korthet sagdt, hvilken plan Författaren lagt till grund för sitt arbete. Efter denna gransknings slut erinrade vi oss en fordom ryktbar aLärobok i Ridkonsten,, hvilken börjar med följande knapphändiga afdelning: au Första kapitlet. Om menniskan. Menaniskan är skapad för att styra hästar. Vare detta nog sagdt om menniskan. Vi funno en tydligt angifven likhet emellan denna koncisa framställningsform, och den vi sjelfva hade att välja här. Utan farbåga för vederläggning kunna vi nemligen på nedanstående sätt begagna samma korthet, hvilken vi äro öfvertygade att hvar och en, som försökt att göra sig reda för den här ifrågavarande bokens sammansättning, måste gilla, med undantag kanske af Författaren sjelf. Andra Artikeln. Bokens plan. Boken har ingen plan. Vare detta nog sagdt om planen. Tredje Artikeln, Bokens beståndsdelar. Vi hafva häraf redan omnämnt en sjundedel. Skulle vi uppräkna och undersöka de öfriga, en och en, så blefve denna artikel isamma mån lång, som den nästföregående var kort. Hvem skulle väl ock vilja i detalj granska en sådan hög af de mest olikartade ämnen, sammanvräkta på slump; alla dessa bidrag till något af de små babelstorn (babel betyder förvirring,) dem Minerva sannolikt haft i sigte, när hon så ofta och så prydligt ordat om huru Aftonbladet och Allehanda cklifvit ned sig i myrstacken,. Att framdraga dem ur sitt chaos och ordna dem till åskådning, vore ett mångdubbelt arbete, mot hvad myrstackrarne sjelfva haft vid hopsläpandet: och om också vi, för det sunda förnuftets skull, vore beredda att urderkasta oss en så gigantisk möda, huru många läsare skulle väl härda ut med att följa oss, för att betrakta hvad vi framdrogo? Vi behöfde också icke utsätta dem och oss för ett så ändamålslöst obehag, emedan ifrågavarande beståndsdelar afsöndra sig, sjelfmant och utan all kompilatorns förskyllan, i vissa grupper, allt efter de författare som fått släppa till plockgodset, och hvilka hufvudsakligen utgöras af Montgaillard, Chevallier, Tocqueville och Sismondi. Väl har kompilatorn — han upphör här att vara författare sjelf — väl har kompilatorn försökt att efter sitt sätt röra ihop alltsammans; men hos hvar och en af dessa författare, hvilka skolor och partier de i öfrigt må tillhöra, herrskar alltför mycken ordning och sjelfständighet, för att tillåta deras arbeten bortblandas oigenkänneligt; och kompilatorn har ej lyckats bättre i sin systematiska oreda, än tillverkarne af turkiskt papper vid sammansättningen af deras färger; med någon uppmärksamhet urskiljer man lätt hvar liten brokig kanal för sig, och kan följa den till hufvudfloden. Denna beståndsdelarnes motspänslighet räddar åt vandraren en ledtråd ur dessa irrgångar, i hvilka läsare och kritik annars skulle för alltid famlat omkring lika hjelplösa och förlägna som ideerna i kompilatorns bjerna. (Forts. följer.) —tUR Lärobok i räknekonsten, med talrika öfningsexempel, af P. A. von Zweigbergk, Stockholm, Hörberg 4839. Bland de läroböcker, som under sednare åren lemnat pressen, torde ofvannämnde arbete förtjena en närmare uppmärksamhet. Att författaren sjelf lagt hand vid undervisningen i det ämne, han behandlat, finner man allt mera tydligt under bokens bega3nande. Den rediga uppfattningen af. en bestämd hufvudplar, och bemödandet att följa en enkel och till målet närmast ledande vär, förråder be