nämligen com Sverge har publicistern, består i
följande, helt och hållet individuella och all-
deles omotiverade omdöne:
cÄfven vi hafva försport några författare,
adels nyligen bortgångne, dels ännu lefvande,
asom vi tro oss kunna gifva namn af svenska
apublicister, och af hvilka några under andra
cyttre förhållanden skulle varit det i ännu vid-
asträcktare mening, såsom Ehrenheim, F. B. von
aSchwerin, Georg Adlersparre, Lagerbjelke, G.
uA. Silverstolpe, Järta, Geijer, 0. 8. V.
Detta är alltsammans. Om Läsaren deraf in-
hemtat mer, än hvilka svenska publicister det
är, som Författaren för sin enskilda del cför-
sport, så har han mera visdom, än Författaren
velat tilldela honom.
Frågans förra afdelning åter, eller com Sverge
har publicistern, finner Författaren lämpligast
att lemna obesvarad. Den skyldrar i titeln,
för att gifva den ett fylligare utseende och Lä-
saren ett högre begrepp om det efterföljandes
rikbaltighet.
Vi hafva hittills blott tagit en öfversigt af
boken i det hela, för att utleta, hvad som deri
skulle vara det väsendtliga, nämligen svaret på
titelns frågor. Läsaren ser hvad vi funnit, och
vi hade väl lust att gifva ett premium åt den,
som kan uppsöka någonting vidare i det hän-
seendet. Men om vi ej träffat hvad vi sökt,
så hafva vi träffat åtskilligt annat, och detta
ärna vi nu omförmäla. Dessförinnan funno vi
dock angeläget att skärskåda, på hvad sätt detta
andra är ordnadt, för att bilda ett helt, eller,
i korthet sagdt, hvilken plan Författaren lagt
till grund för sitt arbete. Efter denna gransk-
nings slut erinrade vi oss en fordom ryktbar
aLärobok i Ridkonsten,, hvilken börjar med
följande knapphändiga afdelning:
au Första kapitlet. Om menniskan. Men-
aniskan är skapad för att styra hästar. Vare
detta nog sagdt om menniskan.
Vi funno en tydligt angifven likhet emellan
denna koncisa framställningsform, och den vi
sjelfva hade att välja här. Utan farbåga för ve-
derläggning kunna vi nemligen på nedanstående
sätt begagna samma korthet, hvilken vi äro öf-
vertygade att hvar och en, som försökt att gö-
ra sig reda för den här ifrågavarande bokens
sammansättning, måste gilla, med undantag kan-
ske af Författaren sjelf.
Andra Artikeln.
Bokens plan.
Boken har ingen plan. Vare detta nog sagdt
om planen.
Tredje Artikeln,
Bokens beståndsdelar.
Vi hafva häraf redan omnämnt en sjundedel.
Skulle vi uppräkna och undersöka de öfriga,
en och en, så blefve denna artikel isamma mån
lång, som den nästföregående var kort. Hvem
skulle väl ock vilja i detalj granska en sådan
hög af de mest olikartade ämnen, sammanvräkta
på slump; alla dessa bidrag till något af de
små babelstorn (babel betyder förvirring,) dem
Minerva sannolikt haft i sigte, när hon så ofta
och så prydligt ordat om huru Aftonbladet och
Allehanda cklifvit ned sig i myrstacken,. Att
framdraga dem ur sitt chaos och ordna dem
till åskådning, vore ett mångdubbelt arbete, mot
hvad myrstackrarne sjelfva haft vid hopsläpan-
det: och om också vi, för det sunda förnuf-
tets skull, vore beredda att urderkasta oss en
så gigantisk möda, huru många läsare skulle väl
härda ut med att följa oss, för att betrakta
hvad vi framdrogo? Vi behöfde också icke ut-
sätta dem och oss för ett så ändamålslöst obe-
hag, emedan ifrågavarande beståndsdelar afsön-
dra sig, sjelfmant och utan all kompilatorns för-
skyllan, i vissa grupper, allt efter de författare
som fått släppa till plockgodset, och hvilka huf-
vudsakligen utgöras af Montgaillard, Chevallier,
Tocqueville och Sismondi. Väl har kompilatorn
— han upphör här att vara författare sjelf —
väl har kompilatorn försökt att efter sitt sätt
röra ihop alltsammans; men hos hvar och en
af dessa författare, hvilka skolor och partier de
i öfrigt må tillhöra, herrskar alltför mycken
ordning och sjelfständighet, för att tillåta deras
arbeten bortblandas oigenkänneligt; och kompi-
latorn har ej lyckats bättre i sin systematiska
oreda, än tillverkarne af turkiskt papper vid
sammansättningen af deras färger; med någon
uppmärksamhet urskiljer man lätt hvar liten
brokig kanal för sig, och kan följa den till huf-
vudfloden. Denna beståndsdelarnes motspän-
slighet räddar åt vandraren en ledtråd ur dessa
irrgångar, i hvilka läsare och kritik annars skulle
för alltid famlat omkring lika hjelplösa och för-
lägna som ideerna i kompilatorns bjerna.
(Forts. följer.)
—tUR
Lärobok i räknekonsten, med talrika öfnings-
exempel, af P. A. von Zweigbergk, Stock-
holm, Hörberg 4839.
Bland de läroböcker, som under sednare åren
lemnat pressen, torde ofvannämnde arbete förtjena
en närmare uppmärksamhet. Att författaren sjelf
lagt hand vid undervisningen i det ämne, han be-
handlat, finner man allt mera tydligt under bokens
bega3nande. Den rediga uppfattningen af. en be-
stämd hufvudplar, och bemödandet att följa en en-
kel och till målet närmast ledande vär, förråder be-