rande orden äro högst besynnerliga. De trenns systrarne föreställas deri tilltala allehanda döda föremål, rosen vid vägen, qvisten i trädet o. s. v. beklaga detta ting, att det är bundet vid jorden och sålunda wuicke i evighet kan gå hemp, och derpå bryta af det och utaga det med sig till Gud,, eftersom de fått den nåden att kunna gå. Se här ett litet prof: Q vist i trädet, du arma! Sitter fast, du ej vandra får! Herre Jesu förbarma! Qvisten i evigbet hem icke går. O, vi bäfva för din skull, du, Du veckra sörjande qvist, du ej fritt, ej eällt genom dalen nu Som vi här fara får. Kom, vi skola dig röre! Sköna qvist, vi nu röra dig. Så vi skola dig föra Hemåt till Gud på den ljufliga stig. Vi må glädjas af resans längd, Vi träffat sörjande qvisten; du ber, du håller oss s vägen stängd; Med oss vi tage dig. Det vill tyckas, som de trenne systrarne på detta sätt skulle fått händerna fulla och bagage tillräckligt på den långa vandringen! . . . Jeg inser visserligen, att allt detta skall vara idel naivete, men svara mig på tro och heder, är den icke drifven något för långt inpå detta slags enfaldiga, som i stället för att med ljuf rörelse anslå vårt hjerta, lockar munnen att draga sig till ett hemligt leende! Jag boppas i alla händelser frågan är fri, och att man må förlåta mina varsamma dubier, i fall t. ex. någon presterligt sinnad natur af de ofvanståerde verserna verkligen skulle befinna sig högtidligt stämd. 0. 0.