rande orden äro högst besynnerliga. De trenns
systrarne föreställas deri tilltala allehanda döda
föremål, rosen vid vägen, qvisten i trädet o. s. v.
beklaga detta ting, att det är bundet vid jor-
den och sålunda wuicke i evighet kan gå hemp,
och derpå bryta af det och utaga det med sig
till Gud,, eftersom de fått den nåden att kun-
na gå. Se här ett litet prof:
Q vist i trädet, du arma!
Sitter fast, du ej vandra får!
Herre Jesu förbarma!
Qvisten i evigbet hem icke går. -
O, vi bäfva för din skull, du,
Du veckra sörjande qvist, du ej fritt, ej eällt genom
dalen nu
Som vi här fara får.
Kom, vi skola dig röre!
Sköna qvist, vi nu röra dig.
Så vi skola dig föra
Hemåt till Gud på den ljufliga stig.
Vi må glädjas af resans längd,
Vi träffat sörjande qvisten; du ber, du håller oss
s vägen stängd;
Med oss vi tage dig.
Det vill tyckas, som de trenne systrarne på
detta sätt skulle fått händerna fulla och bagage
tillräckligt på den långa vandringen! . . . Jeg
inser visserligen, att allt detta skall vara idel
naivete, men svara mig på tro och heder, är
den icke drifven något för långt inpå detta slags
enfaldiga, som i stället för att med ljuf rörelse
anslå vårt hjerta, lockar munnen att draga sig
till ett hemligt leende! Jag boppas i alla hän-
delser frågan är fri, och att man må förlåta
mina varsamma dubier, i fall t. ex. någon pre-
sterligt sinnad natur af de ofvanståerde verser-
na verkligen skulle befinna sig högtidligt stämd.
0. 0.