betänkandes föredragning; hvilken dag Ridderska-
pet och Adeln nu, på Hr Landimarskalkens pro-
position, också dertill bestämde.
Derefier förekom Ekonomiutsko:tets betänkande
N:o 39, i anledning af väckta frågor om närings-
friheten. Hrr von Harimansdorfj, Edenhjelm samt!
H. Ex. Griefve Löwenhjelm, Gustaf, yrkade upp-
skof med detta ärendes företagande till dess Bor-:
gareståndet i ämnet fattat sitt beslut, hvilket upp-
skof åter bestreds af Grefvarno Anckarsvärd och
Horn, Friherrarne Cederström, J. och Leyonhufvud,
A. samt Hr Ribbing, Bengt. I följd af stadgandet
i 49 2 mom. Kiksdagsordniogen, företogs nu
nyssrämnde betänkande till öfverläggning. Inne-
hållet af detsamma her varit refereradt i detta blad
för den 44 dennes, till hvilket vi således hän-
vise.
Hr von Hartmansdorff öppnade diskussionen.
Han fann betänkandet vara af den märkeliga be-
skaffenhet, att det icke framställde någon Uiskot
tets egna mening i sak. Det vore helt och hål
let formellt och uttiryckie blott er förmodan, att
Kongl. Maj:t ej längre skulle uppskjuta att utfärda
de i afseende på näringsväsendet nödiga fö:fatt-
ningar. Betänkandet innehölle icke det ringaste
till ledning för Kongl Maj:ts beslut. Tvertom vo-
ro tvenne stridiga meningar framställda, nemligen
Borgareståndets och de 3:ne andra Riksståndens,
och det återstod för Utskottet att upplysa, huru
Kongl. M:t skulle kuona fatta beslut i enlighet med
tvenne mot hvarandra stridande meningar. Ansåg
VWtsk. bestämd: böra uppgifva hvilka dess egna å-
sigter voro i denna fråga, och yrkade i sådan af-
sigt återremiss. — Friherre Leyonhufvud, abraham
förklarade, att det vore med tillfredsställelse, som
han medvorkat till ett beslut af Ekonomiutskottet,
hvilket ej ginge efter gammalt formulär. Uiskot-
tet önskade näringsfriheten, men begärde icke ett
ovilkorligt antagande af 4823 års förslag till för-
ordning om handtiverkerierna och gerningsmäns an-
tagande på landet samt till handelsordning. Nä-
ringsfråganvs karakter qvarstod ännu oförändrad från
föregående riksdagar, och Utskottet föreslog nu
Ständerna att begära, det Kongl. Maj:t måtte ut-
fårda de författningar, som omständigheterna for-
dra. Vi hade nu en ny minister. Han hoppades
att den öfvervägande skicklighet, åt hvilken led-
ningen af näringsärenderna blifvit öfverlemnad,
skulle befordra denna vigtiga angelägenhet till ett
godt slut. Hvar och en, som intresserade sig för
näringsfriheten, borde vara glad att Ständerna ic-
ke befattade sig med att reglementera. — H. Ex.
Justitie-Statsministern Grefve Posse. Den fråga,
som nu vore föremål för Ridderskapots och A-
delns öfverläggningar, Vore nära nog den vigti-
gaste, som kunde förekomma till bedömande vid
denna riksdag, emedan den inverkade på alla sam-
hällsklasser. H. Ex. trodde, att hans äsigter ides-
ta ämne vore allmänt kända, så mycket mera som
man nästan hvarje dag såg dem framställda i ail-
I
I
mänt tryck, ehuru i klandrande afsigt.
Men detta
klander hade på intet sätt rubbat hans öfvertygel-
se, utan tvärtom stärkt honom i den tron, at i:
det gamhälle, der medborgaren hindrades att be-
gagna de medel, han i skicklighet och konstflitäg-:
de till egen och sin familjs bergning, der funnes
ett missförhållande, som kräfde rattelse. Man ha-
de från Tal. åsigt sökt draga don slutsats, att han
önskade införa brådstörtade och obetänkta förän-)
dringar i näringsväsendet; detta vore alldoles icke:
förhä!landet, och han finge bestäzmdt förkiara dessa
framställningar grundlösa.
gen, att den dag ej måtte vara långt afligsen, då
näringsfriheten i Sverige vore en verklighet; men
han vissie ganska väl, att bäfdvunna institutioner
måste med varsamhet behandlas, och förändringar
blott ske i den mån, allmänheten vore öfvertygad
om deras nytta och nödvändighet.
emot nationens vilja påtvinga henne förändringar.
Men derföre ansåg H. Ex. äfven afallrshögsta vigt,
att Ständerna besiämdt säga Kongl. Maj:t hvad de
vilja i denna fråga, hvilket åter ej skedde, i fall
Ekonomiutskotiets förslag till skrifvelse till Kongl.
Maj:t antoges sådant det innefattades i förovaran-
de betänkande. Tal. skulle ej i Konungens råd-
kammare tillstyrka näringsfrihet i vibsträcktare
mån, än Rikets Ständer önska; men derföre ansåg
han äfven för sin pligt att yrka återremiss af be-
jänkandet, ej för att föranleda något reglemente-
rande, utan blott för det han ansåg nödvändigt, att
Ständarna bestämdt uttryckte sin tanka. — Grefve
Anckarsvärd kunde, i motsats med den siste Tal.,
ej föreställa sig att någon tvekan ännu kunde äga
rum om nationens önskan att erhålla näringsfrihet.
All: sedan 4809 hade nationens ombud i allmän-
het uitryckt denna önskan. Det vore blott en min-
dre fraktion af nationen, som ej ville den; men han
hoppades att denna fraktions illa förstådda intres-
se ej längre skulle förmå uppehålla frågans slutliga
afgörande.
grefven all den ledning fianas för Styrelseniafseen-
de på uppfattningen af Ständernas tanka i detta ämne,
som kunde erfordras. Ständerna bade alltsedan 1809
begagnat sin önskningsrätt i detta mål, ehuru be-
klagligen fruktlöst, liksom i så många andra. Man
kunde då ej säga, att ärendet blifvit brådstörtadt.
Grefven tviflade ej, att ju Grefve Posse, när detta
äronde förekom i konseljen, skulle handla i enlig-,
het med sina åsigter om näringsfrihetens vigt och
nytta. Det måtte ej kunna vara för någon tvetydigt, )
Boeklagligt-
vis hade en ringa fraktion, som sträfvar emot den-
sammas införande, hittills blifvit förblandad med
att mationen önskade näringsfriheten.
nationen. Yrkade bifall till betänkandet. — Herr
Ribbing, Bengt. ansåg det svårt att upppgöra en
tulltaxa efter friare grundsatser, innan näringsfri-
beien först blifvit införd. Så länge näringstvånget
ännu fortfore inom landet, Vore det oförsigtigt att
utan restriktioner öppna våra hamnar för främ-!
mande nationers varor.
samhällsmedlem, att på hvilket ärligt sätt som helst
förvärfva uppehälle för sig och sin familj. Hvarje
dag som detta vigtiga ärendes ordnande fördröjes,
vore en olycka och en förlust för det allmänna.
Instämde fullkomligt med Grefve Anckarsvärd, att
regeringen omöjligen borde kunna misstaga sig
om nationens önskan om näringsfrihet efter allt
hvad i detta afseende blifvit af Ständerna åtgjordt
vid föregående Riksdagar. Såg ingen svårighet för
regeringen att taga ett beslut i frågan, i enlighet
Tel. önskade vissserli-
Man borde ej
I Ekonomiuiskottets betänkande ansåg
I
I
)
I
I
;
Dot bordeejförmenas någon
med landets önskan. — Grefve Horn fann Ständer-