betänkandes föredragning; hvilken dag Ridderskapet och Adeln nu, på Hr Landimarskalkens proposition, också dertill bestämde. Derefier förekom Ekonomiutsko:tets betänkande N:o 39, i anledning af väckta frågor om näringsfriheten. Hrr von Harimansdorfj, Edenhjelm samt! H. Ex. Griefve Löwenhjelm, Gustaf, yrkade uppskof med detta ärendes företagande till dess Bor-: gareståndet i ämnet fattat sitt beslut, hvilket uppskof åter bestreds af Grefvarno Anckarsvärd och Horn, Friherrarne Cederström, J. och Leyonhufvud, A. samt Hr Ribbing, Bengt. I följd af stadgandet i 49 2 mom. Kiksdagsordniogen, företogs nu nyssrämnde betänkande till öfverläggning. Innehållet af detsamma her varit refereradt i detta blad för den 44 dennes, till hvilket vi således hänvise. Hr von Hartmansdorff öppnade diskussionen. Han fann betänkandet vara af den märkeliga beskaffenhet, att det icke framställde någon Uiskot tets egna mening i sak. Det vore helt och hål let formellt och uttiryckie blott er förmodan, att Kongl. Maj:t ej längre skulle uppskjuta att utfärda de i afseende på näringsväsendet nödiga fö:fattningar. Betänkandet innehölle icke det ringaste till ledning för Kongl Maj:ts beslut. Tvertom voro tvenne stridiga meningar framställda, nemligen Borgareståndets och de 3:ne andra Riksståndens, och det återstod för Utskottet att upplysa, huru Kongl. M:t skulle kuona fatta beslut i enlighet med tvenne mot hvarandra stridande meningar. Ansåg VWtsk. bestämd: böra uppgifva hvilka dess egna åsigter voro i denna fråga, och yrkade i sådan afsigt återremiss. — Friherre Leyonhufvud, abraham förklarade, att det vore med tillfredsställelse, som han medvorkat till ett beslut af Ekonomiutskottet, hvilket ej ginge efter gammalt formulär. Uiskottet önskade näringsfriheten, men begärde icke ett ovilkorligt antagande af 4823 års förslag till förordning om handtiverkerierna och gerningsmäns antagande på landet samt till handelsordning. Näringsfråganvs karakter qvarstod ännu oförändrad från föregående riksdagar, och Utskottet föreslog nu Ständerna att begära, det Kongl. Maj:t måtte utfårda de författningar, som omständigheterna fordra. Vi hade nu en ny minister. Han hoppades att den öfvervägande skicklighet, åt hvilken ledningen af näringsärenderna blifvit öfverlemnad, skulle befordra denna vigtiga angelägenhet till ett godt slut. Hvar och en, som intresserade sig för näringsfriheten, borde vara glad att Ständerna icke befattade sig med att reglementera. — H. Ex. Justitie-Statsministern Grefve Posse. Den fråga, som nu vore föremål för Ridderskapots och Adelns öfverläggningar, Vore nära nog den vigtigaste, som kunde förekomma till bedömande vid denna riksdag, emedan den inverkade på alla samhällsklasser. H. Ex. trodde, att hans äsigter idesta ämne vore allmänt kända, så mycket mera som man nästan hvarje dag såg dem framställda i ailI I mänt tryck, ehuru i klandrande afsigt. Men detta klander hade på intet sätt rubbat hans öfvertygelse, utan tvärtom stärkt honom i den tron, at i: det gamhälle, der medborgaren hindrades att begagna de medel, han i skicklighet och konstflitäg-: de till egen och sin familjs bergning, der funnes ett missförhållande, som kräfde rattelse. Man hade från Tal. åsigt sökt draga don slutsats, att han önskade införa brådstörtade och obetänkta förän-) dringar i näringsväsendet; detta vore alldoles icke: förhä!landet, och han finge bestäzmdt förkiara dessa framställningar grundlösa. gen, att den dag ej måtte vara långt afligsen, då näringsfriheten i Sverige vore en verklighet; men han vissie ganska väl, att bäfdvunna institutioner måste med varsamhet behandlas, och förändringar blott ske i den mån, allmänheten vore öfvertygad om deras nytta och nödvändighet. emot nationens vilja påtvinga henne förändringar. Men derföre ansåg H. Ex. äfven afallrshögsta vigt, att Ständerna besiämdt säga Kongl. Maj:t hvad de vilja i denna fråga, hvilket åter ej skedde, i fall Ekonomiutskotiets förslag till skrifvelse till Kongl. Maj:t antoges sådant det innefattades i förovarande betänkande. Tal. skulle ej i Konungens rådkammare tillstyrka näringsfrihet i vibsträcktare mån, än Rikets Ständer önska; men derföre ansåg han äfven för sin pligt att yrka återremiss af bejänkandet, ej för att föranleda något reglementerande, utan blott för det han ansåg nödvändigt, att Ständarna bestämdt uttryckte sin tanka. — Grefve Anckarsvärd kunde, i motsats med den siste Tal., ej föreställa sig att någon tvekan ännu kunde äga rum om nationens önskan att erhålla näringsfrihet. All: sedan 4809 hade nationens ombud i allmänhet uitryckt denna önskan. Det vore blott en mindre fraktion af nationen, som ej ville den; men han hoppades att denna fraktions illa förstådda intresse ej längre skulle förmå uppehålla frågans slutliga afgörande. grefven all den ledning fianas för Styrelseniafseende på uppfattningen af Ständernas tanka i detta ämne, som kunde erfordras. Ständerna bade alltsedan 1809 begagnat sin önskningsrätt i detta mål, ehuru beklagligen fruktlöst, liksom i så många andra. Man kunde då ej säga, att ärendet blifvit brådstörtadt. Grefven tviflade ej, att ju Grefve Posse, när detta äronde förekom i konseljen, skulle handla i enlig-, het med sina åsigter om näringsfrihetens vigt och nytta. Det måtte ej kunna vara för någon tvetydigt, ) Boeklagligtvis hade en ringa fraktion, som sträfvar emot densammas införande, hittills blifvit förblandad med att mationen önskade näringsfriheten. nationen. Yrkade bifall till betänkandet. — Herr Ribbing, Bengt. ansåg det svårt att upppgöra en tulltaxa efter friare grundsatser, innan näringsfribeien först blifvit införd. Så länge näringstvånget ännu fortfore inom landet, Vore det oförsigtigt att utan restriktioner öppna våra hamnar för främ-! mande nationers varor. samhällsmedlem, att på hvilket ärligt sätt som helst förvärfva uppehälle för sig och sin familj. Hvarje dag som detta vigtiga ärendes ordnande fördröjes, vore en olycka och en förlust för det allmänna. Instämde fullkomligt med Grefve Anckarsvärd, att regeringen omöjligen borde kunna misstaga sig om nationens önskan om näringsfrihet efter allt hvad i detta afseende blifvit af Ständerna åtgjordt vid föregående Riksdagar. Såg ingen svårighet för regeringen att taga ett beslut i frågan, i enlighet Tel. önskade vissserliMan borde ej I Ekonomiuiskottets betänkande ansåg I I ) I I ; Dot bordeejförmenas någon med landets önskan. — Grefve Horn fann Ständer