PR VA 2 Jr 0 op AA TMM Ma
seende detta är fallet; men jag eger för mig
sjelf i denna skiljaktighet en ursäkt, hvarför jog
utan vidare omrörande går de iirågavarande bå-
da styckena förbi, och förfogar mig till det ef-
terföljande.
Detta heter aMelia. Det är en berättelse
från kristendomens första dagar, då acde krist-
na voro få och mycket förföljda.s Vid floden
Halys i landet Pontus i Asien bodde uti en
skön dal, omgifven af mörka skogar, ett litet
kristet hushåll, Kallinikos med sin hustru Cle-
mentina och trenne döttrar. Kallinikos hade
tillförene bodt uti Korinthos; men då förföljel-
sen mot de kristne grep omhring sig, hade han
flytt öfver till Asien och utvalt åt sig och sin
familj detta lugna och aflägsna hem, der han
trodde sig försäkrad för ovännernas blickar. Men
någon tid derefter uppkom en ännu strängare för-
följelse, män utskickades öfverallt i de Romerska
provinserna, för att gripa och mörda dessa vid-
skepliga, som: icke ville dyrka Cesar och offra
åt honom som en gud., Tidigt en morgon gick
under dessa svåra dagar jägaren Kallinikos åt
vildmarken med sin trogna hund, för att skaffa
mat åt sig och de sina. Efter en stund fick
han upp ett rådjur; hån lade en pil på sin bå-
ge och träffade djuret, så att det liflöst ned-
föll till marken, hvarefter han tog det öfver sine
axler att föra det hem. I detsamma hördes i
buskarne ett rasslande af flera gående menni-
skor; Kallinikos vände sig bestört åt sidan; det
var redan för sent, fyra efter utseendet hedni-
ska män antastade honom och höllo honom stilla;
de fordrade att han skulle föra dem med sig
och skaffa dem mat, emedan de nu gått så långt
att uppspåra kristne, att de sjelfva nästan dött
af hunger derunder. Kalliaikos ryste vid dessa
ord och bad aem sjelfva taga rådjuret och be-
reda det. Detta föreföll främlingarne misstänkt;
ahvarför rädes du att föra oss hem till dig? —
sade de, — du är visst också en kristen! Kal-
linikos svarade: dtagen mig! jag förnekar icke
min tro; men hem vill jag ej föra er. De
togo då och bundo hans händer. Du vill så-
ledes icke föra oss till ditt hem?, — Skjuten
mig heldre! här är min båge,, suckade den o-
lycklige. Vid detta sågo de fyra männen sig
om och fanno hvartåt Kallinikos hund ställde
sitt språng. Hedningarne togo då den kristne
mannen emellan sig och följde den väg hunden I
visade dem. Imedlertid hade hunden ett godt
försprång och hann en stund före de efterföl-
jande fram till den lilla boningen i dalen; då!
Ciementia varsnade hunden, hvars hopp ochi
språng voro så oroliga, anade hon genast nå-
gon fara och befallde sina döttrar att utan
dröjsmål begifva sig derifrån söderut till den
stora staden Jerusalem, att der förblifva hos de
kristna bröderne och systrarna. De unga flic-
korna lydde sin moder, utan att fråga och skyn-
dade bort öfver Halys. Männerna letade sig
riktigt fram till den kristna familjens hemvist
efter den skymt de stundom sågo af hunden;
de satte sig ner vid Kallinikos bord och Cle-
mentia fick dem att äta. Att HKallinikos egde
några barn, anade de icke. Sedan de mättat
sin bunger, stodo de upp och befallde det krist-
na paret att följa med. Alla sex vandrade nu
öfver Halys, samma väg som nyss blifvit genom-
trängd al de fyra främmande. Så gingo de —
säger författaren, — och de anlände till tea-
tern., Man vet att Romarne vanligen mot de
kristna använde som dödsstraff, att kasta dem
för de vilda djuren på teatrarne. Hvad de
trenne unga flickorna beträffar, så beskrif-
ves deras flykt som en fridsam och skön
vandring genom herrliga nejder, doftande än-
gar och lundar; de höllo hvarandra syster-
ligt i hand och sjörgo under vägen i gladt
bopp. De framträngde genom flera landskap
och blefvo väl emottagna af kristne systrar
och bröder. — Slutligen en dag nalkades de
till Lystra i Lykaonien. Det kristna fol-
ket i Lystra brukade samlas i en stor löfom-j:
skuggad grotta utanför deras stad. Der afbör-
de de Melia — den äldsta af de tre systrarae,)
— då hon omtalade för dem sitt och sina sy-!l
strars öde; de suto under träden vid grottansi
ingång. aSidst om afionen lät Gud en djup:
sömn falla öfver de trötta vandrerskorna vidj:
grottan. De bvilade på samma plats, der del:
hade sjungit och talat för folket.,. Melia satt
på den upphöjda stenen, men hennes hufvud
hade fallit något tillbaka mot stammen af en
fin ceder. De båda andra, Valentia och Dia-
nusa, suto i gräset på hvar sin sida om sin äld-
sta syster; när de somnade, hade de lagt sina
hufvuden i Melias knä bredvid hvarandra, och
af kärlek höllo de med ena handen hvarannan
omfamnade under det de sofvo. uEn bimmelsk
ätthet var uttryckt i de irenne liggande :
l
I
stalterna, så alt de syntes oändligt lefva och
öra sig, ehuru de dött och voro stilla.
Allt detta är förtäljdt med ett oändligt behag,
0 finesse, men tillika en enkelhet, som på det
yckligaste harmonierar med ämnets natur såsom
stt slags legend. Författaren har i berättelsen
nflätat de trenne systrarnes sång under van-
am APd AI ast AT Damn nAn
Jj
l
E
Å
S
S
(
I
j
(
r
t
e
t
Pp
r
1.