PR VA 2 Jr 0 op AA TMM Ma seende detta är fallet; men jag eger för mig sjelf i denna skiljaktighet en ursäkt, hvarför jog utan vidare omrörande går de iirågavarande båda styckena förbi, och förfogar mig till det efterföljande. Detta heter aMelia. Det är en berättelse från kristendomens första dagar, då acde kristna voro få och mycket förföljda.s Vid floden Halys i landet Pontus i Asien bodde uti en skön dal, omgifven af mörka skogar, ett litet kristet hushåll, Kallinikos med sin hustru Clementina och trenne döttrar. Kallinikos hade tillförene bodt uti Korinthos; men då förföljelsen mot de kristne grep omhring sig, hade han flytt öfver till Asien och utvalt åt sig och sin familj detta lugna och aflägsna hem, der han trodde sig försäkrad för ovännernas blickar. Men någon tid derefter uppkom en ännu strängare förföljelse, män utskickades öfverallt i de Romerska provinserna, för att gripa och mörda dessa vidskepliga, som: icke ville dyrka Cesar och offra åt honom som en gud., Tidigt en morgon gick under dessa svåra dagar jägaren Kallinikos åt vildmarken med sin trogna hund, för att skaffa mat åt sig och de sina. Efter en stund fick han upp ett rådjur; hån lade en pil på sin båge och träffade djuret, så att det liflöst nedföll till marken, hvarefter han tog det öfver sine axler att föra det hem. I detsamma hördes i buskarne ett rasslande af flera gående menniskor; Kallinikos vände sig bestört åt sidan; det var redan för sent, fyra efter utseendet hedniska män antastade honom och höllo honom stilla; de fordrade att han skulle föra dem med sig och skaffa dem mat, emedan de nu gått så långt att uppspåra kristne, att de sjelfva nästan dött af hunger derunder. Kalliaikos ryste vid dessa ord och bad aem sjelfva taga rådjuret och bereda det. Detta föreföll främlingarne misstänkt; ahvarför rädes du att föra oss hem till dig? — sade de, — du är visst också en kristen! Kallinikos svarade: dtagen mig! jag förnekar icke min tro; men hem vill jag ej föra er. De togo då och bundo hans händer. Du vill således icke föra oss till ditt hem?, — Skjuten mig heldre! här är min båge,, suckade den olycklige. Vid detta sågo de fyra männen sig om och fanno hvartåt Kallinikos hund ställde sitt språng. Hedningarne togo då den kristne mannen emellan sig och följde den väg hunden I visade dem. Imedlertid hade hunden ett godt försprång och hann en stund före de efterföljande fram till den lilla boningen i dalen; då! Ciementia varsnade hunden, hvars hopp ochi språng voro så oroliga, anade hon genast någon fara och befallde sina döttrar att utan dröjsmål begifva sig derifrån söderut till den stora staden Jerusalem, att der förblifva hos de kristna bröderne och systrarna. De unga flickorna lydde sin moder, utan att fråga och skyndade bort öfver Halys. Männerna letade sig riktigt fram till den kristna familjens hemvist efter den skymt de stundom sågo af hunden; de satte sig ner vid Kallinikos bord och Clementia fick dem att äta. Att HKallinikos egde några barn, anade de icke. Sedan de mättat sin bunger, stodo de upp och befallde det kristna paret att följa med. Alla sex vandrade nu öfver Halys, samma väg som nyss blifvit genomträngd al de fyra främmande. Så gingo de — säger författaren, — och de anlände till teatern., Man vet att Romarne vanligen mot de kristna använde som dödsstraff, att kasta dem för de vilda djuren på teatrarne. Hvad de trenne unga flickorna beträffar, så beskrifves deras flykt som en fridsam och skön vandring genom herrliga nejder, doftande ängar och lundar; de höllo hvarandra systerligt i hand och sjörgo under vägen i gladt bopp. De framträngde genom flera landskap och blefvo väl emottagna af kristne systrar och bröder. — Slutligen en dag nalkades de till Lystra i Lykaonien. Det kristna folket i Lystra brukade samlas i en stor löfom-j: skuggad grotta utanför deras stad. Der afbörde de Melia — den äldsta af de tre systrarae,) — då hon omtalade för dem sitt och sina sy-!l strars öde; de suto under träden vid grottansi ingång. aSidst om afionen lät Gud en djup: sömn falla öfver de trötta vandrerskorna vidj: grottan. De bvilade på samma plats, der del: hade sjungit och talat för folket.,. Melia satt på den upphöjda stenen, men hennes hufvud hade fallit något tillbaka mot stammen af en fin ceder. De båda andra, Valentia och Dianusa, suto i gräset på hvar sin sida om sin äldsta syster; när de somnade, hade de lagt sina hufvuden i Melias knä bredvid hvarandra, och af kärlek höllo de med ena handen hvarannan omfamnade under det de sofvo. uEn bimmelsk ätthet var uttryckt i de irenne liggande : l I stalterna, så alt de syntes oändligt lefva och öra sig, ehuru de dött och voro stilla. Allt detta är förtäljdt med ett oändligt behag, 0 finesse, men tillika en enkelhet, som på det yckligaste harmonierar med ämnets natur såsom stt slags legend. Författaren har i berättelsen nflätat de trenne systrarnes sång under vanam APd AI ast AT Damn nAn Jj l E Å S S ( I j ( r t e t Pp r 1.