bilda ett bättre statsskick, med ändamålseniigare
former och kontroller.
Kontraktsprosten Östberg gillade den uti utlå-
tandet förekommande princip, att definitiva aflö-
Dingsstater ej borde uppgöras, då Rikets Ständer
s:knade kännedom om den förändrade organisatio-
nen af embetsverken, såsom i enahanda anda med
förra Ständers, hvilken ej borde öfvergifvas. Fast
det oundvikligen behöfliga för verkens behöriga
gång möjligen torde komma att saknas på ordina-
rie stat, vore Uiskottets mening derföre ivgalunda,
att icke geaom en interimsstat fylla den brist, som
torde uppkomma på ordinarie staten, och att lö-
nerce således komme att utgå af besparingarne,
elier, då sådana å denona titel nu icke funnos, af
en för ändamålet föreslagsn summa.
Håruti instämde Doktor Björkman, men åbero-
pade för öfrigt sin reservation och kunde för in-
gen del gilla det interimstillssånd, som Utskottet
syntes vilja befordra, då, under förbidan af reor-
ganisationer, allting lemnas i eit redlöst skick.
Kontraktsprosten P. G. Svedelius yttrade: Det
har långe varit kändt och öfverklagadt, att embets-
och tjonstemannabanan urartat till ett näringsfång
och såsom sådan blifvit ett mål, hvartill sträfva
alla samhällsmedlemmar, som kunna tillegna sig
någon högre bildning. Så snart en yngling lärt
något mer än skrifva och räkna, så blir den van-
liga frågan: hvad yrke skall han välja, d. v. 8.:
hvilken tjenstemannaväg skall han beträda. Detta
mål skall föresväfva äfven dem, som genom en eko-
nomiskt oberoende ställning alldeles icke behöfra
dessa utsigter för sina söner, hvilka fastmor genom
en högre industriel utbildning och erfarenhet kunde
mycket gagna sitt fådernesland. Det är ofta icke
embetslönen, som är den lockande åteln, utan det
är fafångan af rang och dermed förenad utmär-
kelsa, som insinuerar, att man icke kan vara en
rätt god och aktningsvärd medborgare, med min
dre man framför sitt namn får sätta en civil- eller
militärtitel, hvilken ock möjligen i en framtid kan
berättiga ionehafvaren, att med starka språng upp
nå samhällets höjder. Detta missförhållande måste
fortfara, så länge löntagarne, allt efter som de fort-
komma på embetsmannabanan, anse sig snarare
såsom statens herrar, än som dess tjenare. Det
må nu vara, att sådane rangföreträden varit beräk
nade, at! sardelas i förra tider gifva en ersättning
för otilräckligheten af löner; men de hafva ock
bidragi:, att på denna bana indraga icke blott
skickligheten, u:an äfven medelmåttan, att utöf-
ver behofven öka embetspersonalen och att om-
kring embeisrummen samla en mängd sysslolösa,
hvilka ropa på arbete och bröd. En tid har imed-
lertid inträdt, då opinionen mer och mer synes
göra rättvisa åt den verkliga förtjensten, utan af-
seende på de former, i hvilka den uppenbarar sig;
då reformer i de styrande och förvaltande embets-
verken högt påkallas och blifva vorkställbara; då
skicklighet och förfarenhet måste öfverväga alla
andra konsiderationer, hvilka hittills ofta kunnat
göra sig gällande; då ändtligen förhoppninogearna
om ett förbättradt statsskick synas kunna realise
ras. Men under tiden och intill dess måste man
väl stoppa och lappa bristerna, så mycket nödigt
är, för att icke hämma statsmachinens gång.
Vidare: En lönbestämmelse är och blir alltid
relativ; den kan under vissa förhållanden vara till
räcklig, under andra åter otillräcklig. I de flesta
fall befarar jag, att de lönesökande, under inhem-
tande af förberedande kunskaper, afvaktan af be-
fordran eller lönlösa tjenstuiöfningar, åsamka sig
skulder, hvilkas gäldande, jemte lefnadsbergningen
de fordra af staten, så framt icke någon lycklig
tillfällichet af endra förbindelser afhbjelper denna
förlägenhet och gifver den förra ett godt handtag.
Men måttstocken af lefnadsbehof är icke den enda
i frågan om lönebestämmelser; dervid mäste äfven
tagas i betänkande embetsgöromålens vigt, trägen-
het och avsvarsfulihet; ty häruppå beror, buru-
vida innehafvaren af en tjenst häråt måste egna
hela sin omtanka och verksamhot, eller är oförhin-
drad att använda sin tid på andra förvärf eller bi-
fö tjenster. :
Slutligen må jag i förbigående nämna en nog
märklig företeelse, såsom följd aflöneförbättrisgar,
och bvilken icke är serdeles uppmuntrande för dem,
som önska att komma fort på emhbetsmannabanan;
jeg menar den stagnation, som inträffar i bsfordrin-
gar, vär de högre lönerna bjuda innehafvaren, att
i det längsta hålla sig qvar på sin plats, -i stället
att man genom anvisade resurcer för en tidigare
afaåsnde tjensteman kan göra sig räkning på en
kraftfullare embeismannapersonal. Sådant visar sig
i allmänhet fö;bållandet inom alla embetsmanna-
klesser. De indrägtigaro lägenheterna inom Pre-
steståndet, med få uadantag af serskild protektion,
m. m., vinnas sällan af någon, förrän han är nära
att u!gå ur medolåldern. Vid de regementer inom
armen, der lönerne, i saknad af förmånliga bostäl-
len, äro svagast, avanceras vida fortare, än vid de
i detta afseende bättre lottade regemonter. Då vid
ett af Riksens Ständera verk för längre tid sedan
en beiydligare löneförbättring bereddes, så höjdes
någon tid derefter en nog allmän klagan bland un-
derordnade tjenstemän, att de deraf hade mera
skada än fördel, emedan hoppet om befordran för
dem afligsnadeg, och de måste qvarstadna längre!
på de lägre platserne inom verket. Talaren ansäg
sig, med afseenda å alla dessa olika inverkande,
någon gång stridiga förbållanden böra dels hylla!
Utskottets sparsamhetsprincip, dels lita sed någre
Ressrvanter vidhålla den öfvertygelsen, att den lö-j.
neförböjning, gom NU kundo komma i fråga, borde
uppföras på interimsstat, för att icke ymerligare .
lögga binder i vägen för möjligheten, alt åstad-
komma en länge önskad ech mera genomgripande
reform af do förvaltande ombetsverken. I
Professor Thomander åberopade i förevarande!
fall sin reservation ) och anförde: aJag anser vis-
serligen, att för vissa embetsverks fullständiga verk-
samhet något Provisoriskt anslag borde beviljas, !
) Profersor Thomander hade reserverat sig emot :
den omständighet, att Utskottet i detta betän-
kande JM 40 icke tillkännagifvit, att Utskottet
ville, i sammanhang med extra statsregleringen,.
serskildt pröfva frågan, om och i hvad mån Ut-
skottet avsåge sig böra föreslå något provisorisk