gra anmärkningar till Ar Prosten Åstrand.
Folkuppiysningen utgör för närvarande en al
svenska samhällets och svenska kyrkans vigti-
gaste hågor. Meningarra derom data sig, sowm
vanligt, i två ytwterligheter och en medelväg.
Somlige vilja förneka folket all uppl!ysnivg,
utom den religiösa (denna likväl inskiänkt till
blott katekes och wananläsning); andra vilja
bibringa dem litet af hvarje kuuskapsämne, så-
som historia, geografi, statskunskap, räkna, skrif-
va, naturkunskap, de första grunderna i astro-
nomien, kemien, fysiken, m. m.; mellanslaget
tillerkänna dem blott rättighet att räkna och
skrifva, samt att lära sin kiistendomskunskap.
Man får icke tro, att någon af dessa menvin-
gar är grundlös. Nej, bevars! De förstnämnda
föregifva landets fattigdom och kristendomens
rikedom eller tillräckligLet såsom bilduingsme-
del; de andra i ordningen, menuiskurnas ge-
mensamma rätt till den upplysning, som finnes;
det tredje slaget eller mellansorten, låter det,
som för tillfället behöfves och hvaraf äfven folket
sjelf inser behofvet och nyttan, leda sina om-
dömen.
Hvar och en har rätt på sitt sätt eller på
sin grund. Men denna grund, aktade M:dbor-
gare, är icke rätt hos alla. Den enda, osvik-
liga grunden för folkupplysningen synes oss vara
denna: alla menniskor hafva lika rätt till ljus,
emedan alla menniskor hafva lika behaf der-
af. Vore man nu så lycklig, att man kunde
solklart (a priori) bevisa, att de kunskapsäm-
nen, om hvilka är fråga, såsom historia, geo-
grafi, statskunskap, naturkunskap, m. m., verk-
ligen innebålla sådant ljus, som är nödvändigt
och behöfligt för alla menniskor; så vore upp-
giften löst, och alla menniskor nödsakade att
medgifva åt folket rättigheten till den upplys-
ning, hvilken en del vill undanhålla eller be-
röfva dem. Det är detta, som vi vilje försöka
längre fram. Dessförinnan skole vi först söka
visa de praktiska fördelarna af folkupplysvingen ;
derefter upptaga och vederlägga de vigtigaste
inkasten emot folkupplysningen, och vidare fö
reslå några medel till dess ändamålsenligaste
tillvägabringande.
En Representant, med en viss auktoritet,
Hr Prosten Åstrand, har ibland andra bestridt
folksupplysningens nödvändighet; af den anled
ning, att folket sjelft icke anser den nödvändig,
och emedan nämnde Prost torde balva, åtmin-
stone har haft, en viss inflytelse inom sitt stånd,
hvaraf är att befara, att många, blott för det
han yttrat en sådan mening, kunde blilva fre-
stade att antaga densamma, så hafve vi i den
4:a artikeln icke ansett oss med tystnad böra
förbigå ett par yttranden af honom, ehuru de
blott i förbigående äro inmänrgda i hans be-
tänkande i Fattigvårdskommitteen.
Men innan vi skride till vederläggning al
dessa, torde det tillåtas oss, att göra följande
anmärkningar, rörande folkupplysningens egent-
liga ändamål! och väsende. Alit ljus har för
afsigt att vägleda; det vimmelsta ljuset, att visa
på vägen och leda på vägen till bimmelen; det
jordiska (politiska), att visa på vägen och leda
på vägen, som vi vandra här på jorden. Hvarje
folkslag bar sin väg, sin statsförfattning, sina
lagar: att bli bekant med dessa och framför
allt att fatta deras anda, hvartill äfven höra
åtskilliga andra upplysningar, än hvad man i
ordets vanliga mening kallar politiska — äs
att gå på vägen. Nu bör man fästa uppmärk-
samhet på, att det icke är djur, utan menni-
skor, som skola gå på vägen. Vore det blott
djur, så vore det tillräckligt, om endast på-
drifvarne kände vägen; ty med sina piskor
och stafvar kunde de sedan hålla boskapen
i stråten och drifva dem fram. Men som
nu de allesammans äro menniskor, som skola
gå på vägen, och menniskan icke är menni-
ska i någon sin handling eller i något steg
annat, än så vida hon handlar och stiger
åstad 1 klart medvetande om ändamålet och
giltigbeten af sin bandling, så följer, att alla
medlemmarne af ett visst foikslag mäste göra
sig bekanta med sitt lands Jagar, statsförfatt-
ning och hela politiska ställving, för att icke
blifva samhällsdjur, utan sambällsmenniskor.
Att göra medborgarne till menniskor, i politiskt
hänseende, det är, till sådana, hvilka äfven i!
i samhällsfrågor få och kunna bruka sitt för-
nuft och sin fria vilja ) — är således folk-
upplysningens ändamål. Men för att bära sig
förnuftigt åt i samhället och för att hafva nå-
gra värdiga materialier, hvarmed den fria vil-
jan kan röra sig, så fordras att bafva känne-
dom om, huru det förr varit stäldt i verlden
och buru andra riken varit och ännu i dag äro
organiserade (historien). För historien fordras
åter geografi. Dessutom för att vara men-
niska och icke djur i sin husliga ställning, med
thy å!följande åligganden fordras att känna nå-
got af den omgifvande naturen, luftens, vatt-
) Som bekant är, har msn intill denna dag icke
kunnat upptäcka annan skilnad på ett djur ech
en menniska än den. att det förra aaknar och