gra anmärkningar till Ar Prosten Åstrand. Folkuppiysningen utgör för närvarande en al svenska samhällets och svenska kyrkans vigtigaste hågor. Meningarra derom data sig, sowm vanligt, i två ytwterligheter och en medelväg. Somlige vilja förneka folket all uppl!ysnivg, utom den religiösa (denna likväl inskiänkt till blott katekes och wananläsning); andra vilja bibringa dem litet af hvarje kuuskapsämne, såsom historia, geografi, statskunskap, räkna, skrifva, naturkunskap, de första grunderna i astronomien, kemien, fysiken, m. m.; mellanslaget tillerkänna dem blott rättighet att räkna och skrifva, samt att lära sin kiistendomskunskap. Man får icke tro, att någon af dessa menvingar är grundlös. Nej, bevars! De förstnämnda föregifva landets fattigdom och kristendomens rikedom eller tillräckligLet såsom bilduingsmedel; de andra i ordningen, menuiskurnas gemensamma rätt till den upplysning, som finnes; det tredje slaget eller mellansorten, låter det, som för tillfället behöfves och hvaraf äfven folket sjelf inser behofvet och nyttan, leda sina omdömen. Hvar och en har rätt på sitt sätt eller på sin grund. Men denna grund, aktade M:dborgare, är icke rätt hos alla. Den enda, osvikliga grunden för folkupplysningen synes oss vara denna: alla menniskor hafva lika rätt till ljus, emedan alla menniskor hafva lika behaf deraf. Vore man nu så lycklig, att man kunde solklart (a priori) bevisa, att de kunskapsämnen, om hvilka är fråga, såsom historia, geografi, statskunskap, naturkunskap, m. m., verkligen innebålla sådant ljus, som är nödvändigt och behöfligt för alla menniskor; så vore uppgiften löst, och alla menniskor nödsakade att medgifva åt folket rättigheten till den upplysning, hvilken en del vill undanhålla eller beröfva dem. Det är detta, som vi vilje försöka längre fram. Dessförinnan skole vi först söka visa de praktiska fördelarna af folkupplysvingen ; derefter upptaga och vederlägga de vigtigaste inkasten emot folkupplysningen, och vidare fö reslå några medel till dess ändamålsenligaste tillvägabringande. En Representant, med en viss auktoritet, Hr Prosten Åstrand, har ibland andra bestridt folksupplysningens nödvändighet; af den anled ning, att folket sjelft icke anser den nödvändig, och emedan nämnde Prost torde balva, åtminstone har haft, en viss inflytelse inom sitt stånd, hvaraf är att befara, att många, blott för det han yttrat en sådan mening, kunde blilva frestade att antaga densamma, så hafve vi i den 4:a artikeln icke ansett oss med tystnad böra förbigå ett par yttranden af honom, ehuru de blott i förbigående äro inmänrgda i hans betänkande i Fattigvårdskommitteen. Men innan vi skride till vederläggning al dessa, torde det tillåtas oss, att göra följande anmärkningar, rörande folkupplysningens egentliga ändamål! och väsende. Alit ljus har för afsigt att vägleda; det vimmelsta ljuset, att visa på vägen och leda på vägen till bimmelen; det jordiska (politiska), att visa på vägen och leda på vägen, som vi vandra här på jorden. Hvarje folkslag bar sin väg, sin statsförfattning, sina lagar: att bli bekant med dessa och framför allt att fatta deras anda, hvartill äfven höra åtskilliga andra upplysningar, än hvad man i ordets vanliga mening kallar politiska — äs att gå på vägen. Nu bör man fästa uppmärksamhet på, att det icke är djur, utan menniskor, som skola gå på vägen. Vore det blott djur, så vore det tillräckligt, om endast pådrifvarne kände vägen; ty med sina piskor och stafvar kunde de sedan hålla boskapen i stråten och drifva dem fram. Men som nu de allesammans äro menniskor, som skola gå på vägen, och menniskan icke är menniska i någon sin handling eller i något steg annat, än så vida hon handlar och stiger åstad 1 klart medvetande om ändamålet och giltigbeten af sin bandling, så följer, att alla medlemmarne af ett visst foikslag mäste göra sig bekanta med sitt lands Jagar, statsförfattning och hela politiska ställving, för att icke blifva samhällsdjur, utan sambällsmenniskor. Att göra medborgarne till menniskor, i politiskt hänseende, det är, till sådana, hvilka äfven i! i samhällsfrågor få och kunna bruka sitt förnuft och sin fria vilja ) — är således folkupplysningens ändamål. Men för att bära sig förnuftigt åt i samhället och för att hafva några värdiga materialier, hvarmed den fria viljan kan röra sig, så fordras att bafva kännedom om, huru det förr varit stäldt i verlden och buru andra riken varit och ännu i dag äro organiserade (historien). För historien fordras åter geografi. Dessutom för att vara menniska och icke djur i sin husliga ställning, med thy å!följande åligganden fordras att känna något af den omgifvande naturen, luftens, vatt) Som bekant är, har msn intill denna dag icke kunnat upptäcka annan skilnad på ett djur ech en menniska än den. att det förra aaknar och