rFOpAa YVIVAL IOT tUHfISLUMDU, HatTia UPppstvu stra vuftat
med polisen. — Dan 22 firades konungens och
drottningens silfverbröliop, hvilken högtidliga dag
bland annat illustrerades af en praktbal på Chri-
stianborgs slott, som skall hafva kostat 70,000 Riks-
bankdaler (?) På aftonen och dagen efter lära åtskil-
liga oroliga uppträden hafva förevarit, om hvilkas
orsak och beskaffenhet berättelserna äro olike; det
JA af Kiöbenhavnsposten som kusde lemna bestämd
underrättelse härom, har uteblifvit och mean har 3e-
dan sport att dot blifvit indragit. — Konungen bar
i ena egenhändig skrifvelse anmodat den berömde
Steffens i Berlin att vid den föreståends kröningen
vara hans gäst. I byn Hilleröd, som ligger straxt
vid Fredriksborgs slott, har blifvit uppläst en kun-
görelsa från regeringen, att invånarne icke få vid
krönaingstiden begagna sina egna boniagsrum an-
norlunda än såsom logis åt de hoffolk ech rang-
personer, som komma att bivista högtidlighoterna.
(Det går verkligen fort i Danmark!)
Enskilda underrättelser berätta tillika, att
den missnöjda sinnesstämningen för tillfället
skall härledt sig icke blott ifrån den kontrast,
som det nya hofvets större prakt gör emot
den gamle Kongens, enkelbet, och ifrån ned-
slagenheten öfver att se hoppet på en konsti-
tutions erhållande försvinna, hvarom en stor
del af Danskarne hade gjort sig den illusoriska,
nästan till visshet gränsande föreställningen, att
den skulle blifva en skänk af den nu varande
Regenten. Det uppgifves äfven såsom en ser-
skild anledning, och hade spridt sig omkring
bland massan, att en stor makt fästat det
vilkor vid Sundska tullens fortsatta utgörande
å dess sida, att ingen konstitution skulle på-
tänkas, och att några opiniomsyttringar äfven,
med anledning häraf, försports emot samma
stora makts minister.
Såsom appendix till ofvamstående torde äfven
följande utdrag af en, i skämtande stil hållen,
artikel af professor Sibbern i Adresse-avisen
förtjena meddelas!
aFöriedne dag, då jag gick på gatan, föll det mig
in, att vi borde slå oss samman att hos konungen
göra en ansökan, att H. M. ville gifva ärnu några
Nera bal-parcer, t. ex. en hvarje månad eller må-
hända heldre hvar fjortonde dag. På det sättet
kunde man få penningar i rörelsen och det kunde
blifva bra förtjenst för så många stackars menni-
skor, som eijest måste suga på ramarna. Msn här-
om kommer jag att tala mer och mycket mer, då
jag blir färdig med en plan, hvarmed jag just nu
är sysselsatt, nemligen en plan att inrätta rikets fi-
nancer på sådan fot, att statsskulden kunde gå bort
af sig själf och statens kassor aldrig blifva tomma,
utan tvärtom alltid blifva fullare ju mera man ta-
ger utur dem. Se en sådan plan är värd någos!
Månne trycktfrihetsmännen och skattbevillningsmän-
nen mena Er så godt som jag? Men, nu vill jag lik-
väl sluta.n
aPost Scriptum. För att icke glömma hvad jag
ville säga: det blef ropadt hurra för Christensen i
lördags afton; hvad gagnar det att man varnar och
varnar? Tygellösheten griper om sig ech har nu
nått ända till pöbeln sjelf. Dessa gatpojkars upp-
tåg som föreföllo i lördags, dessa angrepp på mar-
schallerne, dessa hurrarop, som icke en gårg upp-
stämdes utanför kloka och förnuftiga mäns fönster,
antyda de icie en total upplösning i hela samhäl-
let? Men hvems är skulden? det är pressens och
ingen annans. Jeg ser tydligen för mina ögon hu-
ru dessa skomakare- och skräddargossar sitta och
sluka tidningsartiklarne om beskattningsrätt ech
konstitution. De liberala skrikarne kunna inbilla
folket allt hvad de vilje; ty, folket tänker mnatur-
ligtvis icke; det lättrogna fölket tror dem genast;
besynnerligt likväl, att då jag och annat förstån-
digt folk tilliala dem, så få vi ingen makt med
dem. Jag vet åtminstone, att jag gjort allt hvad
jag kunnat; men hvad har jag uträttat? Jag har
gått från det ena bladet till det andra, ja ända ned
till annonsbladet; jag har talat åt allmogen i deras
språk, ja, till och med aflagt mitt förstånd för att
göra mig förstådd; men hvad har jag uträttat? Det
terstår mig nu blott ett enda medel. Då jag icke
kan bjelpa, så finnes intet annat medel qvar än
— ja, jag säger rent ut, — en censur, och just en
riktig, sträng censur.
Låtom då dessa skrikare få censuren öfver sig,
så få vi nog se hvad de skola säga! Då det kom-
rit så långt, att gatpojkarne göra gatstrek och
att anständiga borgare tala om brister i samhället,
då är det rätta tiden att införa censur. Har man
nu slagtat så många offer på tryckfrihetens altar, så
låt äfven tryckfriheten till vedergällning blifva slag-
tad. Och nu frågar jag Er, J beskedligt, godt folk
af den rätta goda malmen, som jag så gerna önskar
tala med, är då väl censuren verkligen en så farlig
sak? Man kan i sanning skrifva många goda sa-!
ker under censur, ja, jag skulle till och med hafva
lust att endast skrifva under censur. Jag skulle
visa, huru man skulle skrifva, så att censorn icke
fick det ringaste att utstryka, ja ban skulle till och
med bedja mig att sätta något mer till. Jag skulle
blifva jurnalist! jag kunde vara det; ja, jag är det
på ett sätt, eller rättare på flera sätt, då jag skrif-
ver öfver allt och om allt ting. Det är till och
med möjligt, om bär blef införd censur, att jag
sjelf gaf ut en tidning: ty då måste ju det der
motsägelse- och tadelfolket alldeles förstummas, och
det blef tyst och stilla öfverallt i landet, och då
var jag ju på det torra, som man säger, och jag
skulle föra talan för alla, och jag och det Danska
folket skulle komma godt ut med hvarandra och:
der skulle icke böras någon klagan eller något miss-
nöje i någon enda avisa, vare sig öfver något of-
fentligt eller enskildt, utan den främling, som kom
att besöka oss, skulle endast läsa i våra blad om
den lycka, den glädje, som bor i vårt älskade fä-
dernesland. Se! på det sättet kunde vi, fromme i
Danske män, ännu en gång komma att känna oss)
igen!
enat
Sockenstämman i Storkyrkoförsamlingen
sistlidne Söndag.