ANITA VI DINIVGEIUL VULPJAUUD IUR LIV VU vI5 ARTS Bfr huncrade sedan af Europeiska nationer, då Afrikas olyckige innevåsare första gången rycktes från deras hem, af dena tidens kringfarande Portugisare, för ait arbeta i deras nyligen upptäckte och inkräktade besittniogar i pya verldes. Exemplet följucs derefter af alla Europas stora sjömakter, hvilka efter hand erhöllo landsträckor på Amerikas öar och fasta land. Man uppskattar till trettio millioncr antalet af de Afrikaner, som blifvit våldsamt hezntsde från deras fädernebygder, för att tillfredsstälia Europeernes vinningslystnad. Na-a trebuadrade år hade tilländalupit, innan deiva ofverariina våld väckt någon allmännare uppmä:ksamhet, i förening med ett allvarligt bemödanda för dess upphäfvande på menniskovännernas sida. Det hade funnits några goda mennmiskor uader dsuna tidpunkt, och det af olika religioner, som otvetydigt fördörat slafbandeln. Mon det blef likväl förbehållet en ännu lefvands utmärkt enskild mar, Thomas Clarkson, att taga första steget för frowkallandet af något systematiskt och väl rigtadt anfa!l smot ett ondt, som så länge haft bestånd och Uuppniit en fruktansvärd styrka. Thomes Clarksons uppmärksamhet synes hafva bliivi: fåstad på siafkendeln, genom vice kansleren vid universiteiet i Cambridge, Doktor Peckands anbud af ett pris till författaren af det bästa latinska försök att bosvara frågan: cAr det rätt att göra endra till slafvar, emot deras vilja?s Thomas Qlarison var en af de täflarde om priset och han vann det. För honom blef det likväl nödigt att förut underräita sig om de förnässta fakta, som rörde det ämns, som han skulle behardla; och det var under loppse: af denna undersökning och i följd af de deraf hå Aytande reflexiozer, som han förnam vidden af det onda, hvarpå havs tamka af försynen blifvit frigtad. Haan kände sig kallad att uppoffra sitt lifs vår, och, om så skulle erfordras, hela sin lefnad, till dei svåra men högst intressanta försöket att åstadkomma slafhandelns afskaffande, så långt som Britiiska undersåter voro invecklade i dess utöfning. För att göra sig ett begrepp angående omfånget ef dot arbete, som Ciarkson åtog sig, behöfver man blott besinna, kuru det ar bestyrkt, att af 70,000 slefvsr. som för femtio år sedan årligen fördes ifrån Afrikanska kusten, hälften transporterades i ritiiska fartyg, och att omkring 500 sådana voro sysselsatta i och för denna omenskliga handel:rötelse. Tjuzu år erfordrades, innan Englands regoring kung2 förmås att förstöra en handel, hvilkens fortfarande högligem yrkades af de brottsliga personer, som förde den, i trots af Wilberforces enkla och ädla vältelighet, samt alla förenade bemödanden af Eng!:sds utmärktaste statsmän och talare, ibland hvilka oarmnen Pitt, Fox och Burke finnas på den sida, sam ifrade för slafveriets afskaffande. Mo är skyldig härvid nämna, att, till följd af senfårdigke:en på den verkställande maktens i England sida, Danmark fick hedren af att taga första steget ibland alla Europas nationer till slafhandelzs afskaffande. De: fianes nu ingen europeisk eller trans-atlantisk makt, som icke förklarat den afrikanska slafhandeln olaglig, och den karakteriserades vid kongressen i Wien år 148135 med rätta såsom ett gissel, hvilket alltför länge ödelagt Afrika, vanärat Europa och bedröfvat menskligheten; men man måste boklsga, att en handel, som af lagarne var förbjudez, likväl länge blifvit utöfvad af alla de länders undersåtare, som hade ogillat den. Detta var olyckligtvis fallet i de engelska kolonierna, å:minstone i några år; och i synnerhet på den ö, som, mest aflögsen från moderlandet, var närmast till afrikanska kusten, Mauritius, hvarest öfver 40,000 slafvar olagligen blifvit införde. Genom en följd af lagstiftningsåtgärder, hvilkas verkställighet raähända var mera kraftlös än annerstädes, i samma mån, som kännedom spridde sig om det förakt, hvari denna menniskohandel bölls izom England, upphörde den ändtligen helt ech hållet i dess kolenier, icke endast i lagen, utan i geraingarne. Den svårighet, som förefinnes, att afskaffa slafhandelz, der slafveriet existerar, kan tillskrifvas bristea på känsla för mensklighet och dygd hos de menigheier, ibland hvilka denna förfärliga källa till morsliskt förderf begagnas, och hvilket beröfvar lagen dess kraftigaste stöd. Det är ej behöfligt uppräkna alla de länder, i hvilkas kolonier lagarne för slafhandelns afskaffande blifvit våldsamt öfverträdde. Ibland dessa torde dock franska vestindiska öarna och ön Bourbon, som tillhör samma makt, synnerligen förtjona uppmärksamheten. Den sednare i synnerhet tyckes! för det Närvarande erbjuda ett motstycke till Mau: ritii historia. Mea det finnes länder, i hvilka Afrikas infödingar ännu införas, i trots af lag och den civiliserade och kristna veridens högsinnade rösi — införas måhända i större antal och under biomständigheter af lika, om icke större vigt, fän de, som utmärka slaftandeln i någon annan period af dess historia. Eresilien samt spanska öarna Cuba och PortoRico cemottaga en stor del af de slafvar, som nu föras ifrån Afrikas kust och som uppskattas af en nitisk vän af Negrerna, Mr Button, till mer än 400,000 årligen. Portugisare, Spanjorer och invånare af Nordamerikas förenta stater synas vara djupt invegklads i brottsligheten, att föra denna hende! på de här ofvan omtalade platser. isfhandelns verkan, sådan den föres på Afrikas d, har varit och är ännu, att förtorka källorn ör den lagliga handeln med denne stora verldsdel, att tvinga tillbaka civilisationens flod, som eljest öfverallt i verlden har en önskvärd framsåag, och att förmörka — nästan utsläcka evanselii ljus på denna mörka del af jorden. Om vi vända 088 ifrån ämnet om slafhandela och dess verkningar på det land, som den så grymt beröfvat sina barn, för att skåda dem i deras fångenskap uti andra länder, möter oss ett ännu smärtsammare skådespel, Ett nedtryckande arbete, en knapp tillgång på lifvets förnödenheter, ständiga bestraffningar och en nästan allmän demoralisation, äro de utmärkande dragen ar slafveriet, och RM. so oe 2