IUGiLu BA UILTIVU UL UVI UTIUTD PLUSDIIIUA TUI, ALTARET skyddat Kollegierza och frågat litet efter Rikets Ständer. — Hr Roscnblad, Bernhard, hade egentligen blifvit uppkallad af den föregåsnde Talarens sats, att det ej skulle vara en ledamot af huset tillåtet försvara embetsverken. Denna sats trodde Talarea vora oriktig. Dessa embetsverk utgjorde delar af Svenska folket, och hade, lika med hvarje annan samhäljsledamot, anspråk på rättvisa. Emot Grefse Anckarsvärds ssts, att bevisning vore öfverflödig, protesterade Talaren på det högtidligaste. Godtycket vore lika förhatligt, antingen det komme uppifrån eller nedifrån. — Hr von Hartmansdorff. En föragående Talare hade fästat uppmärksamheten på obehörigheten af StatsUtskottets förslag, att JustitieOmbudsmannen skulle uppdragas anställa aktion emot en embetsman i och för ersättnings-anspråk. StatsUtskottet finge ej öfverhoppa ordningen. Enligt 30 Riksd. Ordn. vore det till Kongl. Maj:t, och ej till JustitieOmbudsmannen, Utskottet borde vända sig. Mean hade sagt, att intet juridiskt bevis behöfdes, utan att föreställningen till Kollegierma kunde sko thyför-; utan. Dat vore högst olämpligt anmoda Kongl. Maj:t, att anbefalla sina ombetsverk uppfylla deras skyldigheter. Ifall Utskottets betänkande blifvit uppsatt af någon, som ägt embetsmanna-vama, hade en dylik framstäl!ning aldrig deri influtit. I afseenda på hvad som blifvit yttradt, att en gifver decharge ej skulle hindra snmärkningar rörando förvaltningen af statsmedel, ville Talaren fästa uppmärksamheten derpå, att Ständernas verkningskrets ej sträckte sig längre baklänges, än till föregående Rilksdag. Man hade sagt, att Revisorerne i Embotsverkens förklaringar fått umgälla den värma, hvarmed föregående Ständer yttrat sig. Det vora ett obehörigt anspråk, att ombetsverken skulle hålla till godo med förebråelser, utan att få försvara sig. Ständerna bordo snarare glädja sig, att hederskänslan ej förkolnat hos embetsmänner. Man hade sagt, att de förvaltande verken ej borde svara på Riddarhuset, att man ej borde gå ärenden åt den andra statsasakter o. s. v. Talaren frågade hyems ärenden den går, som tillåter sig tillmälen emot embetsmän. Det hade blifvit profeteradt, att detta Stånd ej skulle hafva lång tid qvar att lefva såsem Stånd. Den Talare, sem yttrat detta, hade för några Riksdagar sedan sagt, att Sverge ej skulle kunna försvara sig. Om ej våld ginge öfver Sverges Adel, hoppades Talaren att aadan inom detta Stånd ej skulle utslocknma, äfven om det ej för Rikets bestånd vors väsendtligt, att Adeln fortlefde såsom Riksstånd. — Gr. Horn troddes, att då StatsUtskottst fått uppbära förebråelser af somliga, för det Utskottet gjort för litet, och af andra för det detsamma gjort för mycket, så hade man deraf anledning sluta, att Utskottet uppfyllt sin pligt och varit rättvist. I afseemade på tvisten em den mer eller mindre lämpligheten af de uttryck, en del förvaltende verk begagnat i sina förklaringar öfver Revisorernes anmärkningar, citerade Grefven åtskilliga af dessa uttryck. Han hemställde, huruvida det ej vore förnärmande för Rikets Ständer, då Förvaltningen af Sjöärenderna yttrat, att Revisorerne ansett sig tillständigt. Samma verks då varanda chef hade haft ännu mera förnärmande ! utlåtelser. Det vore ej kändt, att Kongl. Maj:t låtit dessa verk och chefer veta, att deres uttryck blifvit ogillade, och den andra statsmakten mäste ! således anses hafva godkänt dem. Konmvoy-kommissariatet hade talat om Revisorernas småaktiga uttryck, och det kunde ej annat än väcka en obehaglig känsla, att bland underskrifterna äfvon finna namnet af en Norrman, tillhörande Norska regeringem. KrigsKollegium hada yttrat: de sårande utiryck, Revisorerne sig tillåtit. Fortsatte man läsningen, så funne man att termerne voro mindre grannlaga, och att man kunde uttrycka sig höfligare. Dessa : uttryck och flere hade gifvit anledning till StatsUisk:s hemställan, att de förvaltande verker måtte antydas, att ej på detta sätt bemöta Rikets Ständers Revisorer. En Talare hade berömt den sjelfständighet, våra embetsverk visa. Statsutskottet hade äfvan varseblifvit den, men såsom en motståndskraft emot styrelsen, under hvilken form man önskade att den ej mera måtte flanas. — Grefven förklarade slutligen, att han ej ville motsätta sig återremiss af betänkandet. — Hr von Heyne fann det alldeles förvånande huru de förvaltande verken kunnat tillåta sig att visa en sådan missaktning emot en delegation af Rikets Ständer, som den, varom de nu citerade uttrycken af dessa verk vittnade. Han hoppades att Ständerna ej måtte vara så nedsatta, att deras revisorer ej skulle få yttra sig öfver embetsverkens förvaltning. Om Ricets Ständer vore en statsmakt, så måste äfven åt leras revisorer visas den aktning, en statsmakt illkommer. — Grefve Frölich , Dawid, hade egentigen begärt ordet, för att få instämma i Friherre 3oyes anmärkning, att Statsutskottet förbisett 30 ; Riksd. Ordn., då detsamma tillstyrkt Ständerna, tt genom Justitieombudsmannen låta anställa en ktion. Han fann för öfrigt, i frågan om de föraltande verkens förklaringar, helt naturligt, att ättighetea ej kunde betagas dem att försvara sig; ner han troddo ej att representanter här borde ör dem uppträda. Talaren kunde ej heller ense behörigt, att Ständerna och deras revisorer visae sig ressentera de förvaltande verkens uttryck. )m någonting kuade förundra honom af Hr von Isrtmansdorffs yttranden, vore det den misstyding han gjort af hvad Grefven sagt rörands H. x. Grefve Possos yttrande. Talaren hade hvaren nu eller vid något annat tillfällo attackerat ågot embetsverk. De ärenden, ham gått på detta um, hade varit att uttrycka sin öfvertygelse om en högre administrationens och embetsverkens ushållning. För öfrigt hada han yitrat sin önkan, aut Rikets Ständers dagar, under nuvarande ppresentationsform, måtte vara räknade. Den hänisning Hr von Hertmensdorff gjort till ett hans itrande vid 4828 års riksdag, besvarade Grefven ed en uppmaning till Hr v. H., att gå 49 år till aka, och kollationera sina då yttrado åsigter med em han nu förfäktar. Statsutskottets betänkande återremitterades. STOCKHOLM den 30 Maj. m—hh MA AA a KG — Det berättas, att en kurir skall hafva