frihet lemnas åt enskilda postinrättningar, att träda vid sidan af statens. Man kan invända, alt det icke finnes något i lag stadgadt hinder för en sådan de enskiltes täflan. Men det finnes så många flera i verkligheten, t. ex. posthemmanens skyldigheter, som staten på så lindriga vilkor benyttjar. Man har till och med erfarit, att Regeringen ansett sig befogad att förbjuda brefs afsändande med ångfartyg i vissa fall, samt föreskrifva. huru afsändning må äga rum under vissa kontroller, m. m. på ett sätt som tydligen utgått ifrån den grundlagsstridiga principen, att postinrältningen äger monopolium på transporterande af bref inom riket. — Det synes vara nödigt, så vida en sådan princip på minsta sätt skall kunna fördragas, att postinrättningen åtminstone återföres till sin primitiva bestämmelse af en anstalt för sig, under allmän styrelse och vård, men som icke egentligen afser någon serskild inkomstbälla för statsverket; samt att lättnaden i allmänna rörelsen, brefvexingsoch afsändnings-beqvämligheten, utgöra hufvudföremålen för densamma. I sådan anda postkontorens antal, post-tjenstemännens lönande genom större ständiga löner och mindre afgifter för deras bestyr med lösväskor, m. m., utgöra hufvudvilkor för allmänna belåtenheten; och hvarje uppskof härmed återfaller skadligt på näringslifvet och bildningen. Dessa hafva ett behof af meddelande, som i likhet med all rörelse ökas, man kunde nästan säga ökas såsom quadraterna af afstånden. Regeringen borde sträfva till detta mål, gemensamt med nationalrepresentationen. Det är hennes pligt, såsom medlem för de talrika orepresenterade klasser, vilka i proportion utgöra den större andelen bland dem, som anlita postverket; men det är äfven dess egen fördel för administrationens raskare sång. (Forts.)