frihet lemnas åt enskilda postinrättningar, att
träda vid sidan af statens. Man kan invända,
alt det icke finnes något i lag stadgadt hinder
för en sådan de enskiltes täflan. Men det fin-
nes så många flera i verkligheten, t. ex. post-
hemmanens skyldigheter, som staten på så lin-
driga vilkor benyttjar. Man har till och med
erfarit, att Regeringen ansett sig befogad att för-
bjuda brefs afsändande med ångfartyg i vissa
fall, samt föreskrifva. huru afsändning må äga
rum under vissa kontroller, m. m. på ett sätt
som tydligen utgått ifrån den grundlagsstridiga
principen, att postinrältningen äger monopolium
på transporterande af bref inom riket. — Det
synes vara nödigt, så vida en sådan princip på
minsta sätt skall kunna fördragas, att postinrätt-
ningen åtminstone återföres till sin primitiva be-
stämmelse af en anstalt för sig, under allmän
styrelse och vård, men som icke egentligen af-
ser någon serskild inkomstbälla för statsverket;
samt att lättnaden i allmänna rörelsen, brefvex-
ings- och afsändnings-beqvämligheten, utgöra
hufvudföremålen för densamma. I sådan anda
postkontorens antal, post-tjenstemännens lönande
genom större ständiga löner och mindre afgifter
för deras bestyr med lösväskor, m. m., utgöra
hufvudvilkor för allmänna belåtenheten; och
hvarje uppskof härmed återfaller skadligt på nä-
ringslifvet och bildningen. Dessa hafva ett be-
hof af meddelande, som i likhet med all rörel-
se ökas, man kunde nästan säga ökas såsom
quadraterna af afstånden. Regeringen borde
sträfva till detta mål, gemensamt med national-
representationen. Det är hennes pligt, såsom
medlem för de talrika orepresenterade klasser,
vilka i proportion utgöra den större andelen bland
dem, som anlita postverket; men det är äfven
dess egen fördel för administrationens raskare
sång. (Forts.)