RT TR BR AO
Sverges käcka allmoge, i hopp att, då indelnings-
verkets grundvilkor befriade den från all personlig
utskrifoing, de redan af 4809 års Sänder begärda
undsrsökningarve och den då af Regeringen iof-
vade plan för indelningsverkets förbättrando, skulle
lindra de ekenomiska bördoresz, sedan allmogen
erbjöd sina personer, Saltpetergärden dravbade
jordbruket allena, tuilbestämmelserna riktades huf-
vudsakligen mot de delar af förbrukningen, som
utgjordes föremål för massans af folket bshof. D2
då antagna prineiperna, ait kasta allmänna bovill-
ningen hufvudsakligen på den synliga förmögenhe-
ten, ech den betydliga kapitationsafgiften, di:ab-
bade allmogen och joardegerdomen till ett ofantligt
större belopp, än öfriga feltklasser och stadsegen-
dom. År 1816 kastades bela knektebållets lifmun-
dering på roten, fastän den bordt af siaten beko-
stes. Mötespasievolansen, redan 4812 beslutad på
ett sält, som öfverflyttade hela denna kostnad på
Rust- och Rotehållare, dols ifrån soldaten, som
iaom regementets siånd bsarda hålla sig sjalf, dels
ifrån staten, som förut bestridt de större lägrens
utgifter — uttegs icke desto mindre, äfven under
kriget. Då ändiligen Rotehållare lirdrades ifrån
halfve kosimaden af indeldte soldatens beklädnad,
hafva de likväl alltsedan dragit bördan af de ökade
skyldigheter för torpess vård, hvilka ursprungligen
aldrig ingått i indelningsverkets plan, men genosa
soldatens kommsnderingar till sllmänna arbeten
ech garnisenstjomstgöringar blifvit ej ringa betun-
gande. r 1823, då em minskning 1 bevillning af
Rikets Ständer beslutades, blef der egentligen till-
vägabragt i da delar, sem lemnade allmogen föga
eiler ingem nedsättning i sina utskylder. Man teg
nämligen hela den afjordbruket samlade seltpeter-
fomden, hvilken gjorde alla tillskott af de iekojord-
brukands klasserna obeböfliga, för de då, tillfäl-
liga utgifterna i och för Täronföljarens resa. 4898
30 årens Riksdeg är ännu i friskt minne, buru då
possevolansen af Regeringen, med de tre Ståndens
bifall, ålades svenska jordbruket ånyo, såsora en det
uteslutande tillhörig afgift. Tullinkomstens förök-
ning sökte man betrygga gexom afgifter för massans
af folket behbofsartiklar, hvilka stegrades öfver allt
förhållande till andra varer, de der, såsom icke i
landet preducerade i tillväck!ig mängd, eljest anses
böra med exdest ringa tull beläggas. Betraktar man
bevillningens resultater, skall man med förundran
fioda, huru litet deraf, som ej af jordbruket eriäg-
ges. Af de 2!, millioner Rdr, som denna inkomst
utgör, bidraga städerna allenast med personal be-
villning med 635.000 Rår, festighers-bevillning
4112,000, för borgerlig rörelse 280 000, och i öfrigt
706,000 Rir; tillsammans 527000 Rår. Bränvins-.
bränninags-afsaifsen för landet går allsra till större
belopp, än hvad samtlige städer i Riket ina!les
erlägga till Stats kassae. Men, om det af de här
uppgifaa förbållandsn lärt inses, att det är jord-
bruket, som isynnerhet utgör nästan hala vår stats-
kostnad; och om det doraf visar stig, huvu orim-
ligt det är, att dess intresso icke i national-repre-
sentationen kan göra sig gällande, msd mera än;
en röst af de fyra; huru mycket angelägnare äri
det då icke, att de öfrige RiksStånden noggracnt!
och oväldigt besinna BondeStåndsts ställning och
Svenska s!imogzens billiga anspråk på lättnad i bör-
dor och på garantier för framtiden. Ridderskapet!
och Adeln delar visst, som innebafvare sf em del
utaf Sverska jorden, i någon mån samma intresss;
men dea åtostager i löningsväg af Statam ännu
mer, än hvad den lemnar; Presterskapet vet gan-
ska väl, att dess underhåll hufvudsakligen anskaf-
fes af allmogen; hvaremot dessa deltagande i stats-
bördorna är jemförelsevis så obetydligt, att det ej
synes kusna ge det något anspråk på en fjerdadel
i representations-rätten, hvars iorymmande åt det-
s:mma snarare kan anses som ett bevis på lagstif-
tareas förlitande till dess upplysning, rättskänsla
och fosterlandskärlek, samt vördnad för den höga
lära, det förkunnar. BorgareStåndet torde nu vara
tillräckligt umndervisadt af en sorglig erfarenhet,
huru föga hittills stätt att vinna för städernas för-
kofran, gezom jordbrukets betryck; det bör dere-
mot icke kunna dölja för sig, att det är genom
alimoszeas trefnad och välstånd, so:4 handel och
näringar skola hemta lif och kraft; besinnande den
i proportiom obstydliga del, hvarmed de egentligen;
representerande klasserna af städornas invånara till!
starsuoderhillet bidrega, måste BorgareStåndet kän-
na sig uppmansdt, att understödja BondeStåndets
bemödande för en jemnare fördelning af skaito-
bördorna, en billig lindring i de svåra onera, tjen-
gte- och arbetsskyldigheter, som ållgsa jordbruket,
samt en soggrannare hushållning med ! EE
medlen. Da: vore beklagligt, om inom nämnda.
Stånd ännu skulle kunra göra sig gällande den!
bögst oriktiga åsiglen: att hvarja ältnad i den ena!
folkkiassens bördor skulle verka til den andras!
skade. Det är genom ett gemensamt aktgifvande
på ailn klassers rätt och fördelar, som samhället ;
vinner en sanna styrka; det är derigenom devl,
skördar eaighetens, arbetramhecens och irefnadens :
frukter.
Beskotiningsfrågorna tillhöra egentligen icke Re-
gerincons handläggning, och att hos henna vänta
en bemedlisg i äenna fråga, ett uppfyllande sf det i
för 31 år sedan gifaa löftet, hsr föga skäl för sig, I
då vi fuonit henne vägra emottega en Iramställ- I
ning om våra öfriga bekymmer och medien till j
deras afhjeipande. Ståndes är skyldigt att änvu
tro och hoppas på sina Med-ständers billighets-
känsla, och icke med ett misströstande stillatigan-
de lemna det sista medlet ob:gsgnadi. -
Med den allmänna pligt, Monaiskav äger att trol:
sin nästa om do redligaste afsigter, så länge dess I
handKngssätt icke oemotstindhgen tvingar till eni
moisatt tanka, — mad den serskilda förbindelec vil!
ägs, ett hos våra Med-ständer antaga dessa afsig-:
ter, sunne vi ej förmoda, att de skulla vara lik-
giltiga för en framställning ef vår önskan, äf vårt
i
j
t
t
f
f
1
t
r
Re
betryck, elier förbise slla de skäl, som tala för eit
välvilligt lyssnande till vär begäran, — skälen af
naturlig billighet och af upphöjd statsmanna-klok-
het, dsnna klokhet, som måste råde, att ej utså yt-
terligare tvedrägtsfrön bland Rikets Representan-
ter, än de, som beklagligon redan vid 4899 års
Riksdag i denna fråga utsåddes, — att göra något
för ast bibehålla endrägt, utom hvilken ingen sam-
verkan blind RiksStånden är tänkbar, föliaktlisen