nn nt RR Rn RR a AA icke, att en stor statslyx kan för vårt lard fiaxas nyttig och nödig, men möjligen torde upplysningar derom vara att isförvänta, och man således kuana bedöms, huruvida det nuvarande anslaget kan finnas tillsäckligt eller icze. Det är alltid en obehaglig sök ast tala om indragningar och förminskpiagar; jag tviflar deromot icke, att, sedan anslaget så lämge fortgått, fastmor en och anman skulle l fianas, som af ett nit, hvilket jag icke vill misstyde, heldre talade em förhöjningar. Man frågar, om landets belägenhet under de sista 47 åren blif) vit så försämrad, att det ej skulle kunna bestå sin Konung hvad det då beviljade? Ja, — jag bekän-! ner öppet, ait jag fruktar det förra vara sanning, ja! — ait jag med skäl befarar, det kärnan af nationen, åtminstone i flera landsorter, blifvit försvagad. Man säger, att detta onda måste skrifvas ! på nationens egen räkning, till följe af dess flård och lyx. Jag medger äfven detta, men frågar derjemte hvarifrån en sådan lyx härleder sig, om ej ofvanefier, derifrån exemplet verkar krafiigast, uten att derföre från all skuld häri frikänna Rikets! Stämder, hvilka härtill medverkat genom er ofia för vida sträckt frikostighbet i anslagsväg. Man har talat om de siändigt ökade proletärerna ; äfven jag känner, att dessas antal ökas i en betärmklig skala, och detta härleder sig till väsendtlig del från den bstryckta stållning, hvaruti åkerbruket sig nu mångenstiädes befinner, emedan hemmarsegare, som förr voro i tillfälle hålla tjemstefolk, se sig dertill nu urståndsatte, hvaraf uppkommer först hemmanets vanskötsel och, i sammanhang dermed, egarnmes armod. Men om allmärra nöden är nu icke fråga. ! Tiilfällen att derom orda lära väl icke komma att! saknas. Med Biskop Hedren instämmer jag deri, att kostnaden för Kongl. Maj:ts hofbållning icke låter sig bestämma. Jag nöjer mig ock med att uttrycka dem önkan, att prof på ett flärdfritt och sparsamt Iefnadssätt i de högsta cirklarne måtte lemnas, så visst som det skulle välgörands inverka på de lägsta Doktor Agrell förenade sig med Professor Geijer, rörande möden, och frågade, om p2m gerom förkeappnirg ä Konungens civillista skulle sätta honom ur stånd att öfra dea välgörenhet så många erfarit. Biskop Hedren upplyste, att en af motionärerna som ore ledamot af Statsutsketiet, icke understödt sin motion eller reserverat sig emot Utskottets beslut. Kontraktsprosten Sandberg: aGranniagenheten mot : statens öfverhufvud är för mig af stort värde och jag anser, att den bör samvotsgrannt och heligt iakttagas, serdeles i ett monarkiskt land, emedan uraktlåtenheten i detta fall återfaller på representationen och, åtminstone i Sverige, finner icke nationens sympathi. Den oro och missbelåtenhet som här blifvit antydd kan jag, för min del, ieke ensamt, ej ens hufvudsakligen, lägga styrelsen till last. Här är dock icke egentligen fråga derom, utan em hushållning med statens skattebidrag. Talsren instämde i denna del med Prosten Ödman, men ville ! dock uttrycka den önskan, att i den Kongl. propositionen något måtte hafva varit antydt om möj-! ligheten af nedsättning uti denna dryga hufvudtitel, hvarigenom ett exempel ifrån samhällets höjd blifvit lemnadt på en enkel och flärdfri lefnad. Inskränkte sig för öfrigt att, för egen och kommittenters del, kelt enkelt få sin tarka i protokollet förvarad. Prosten Lundblad förklarade i anledning af en värd talares yttrande, att man icke borde representara något annat än sig sjelf: — att han vore af den mening, catt man bäst fyller sin plats och sitt åliggande, då man betraktar sig såsom icke tillhörande något annat intresse än samhällets. Professor Moren yttrade sig förmoda, att ifrågavarande anslag behöfvas möjligen ännu större, att ham visste, så vidt han kände landet oeh folket, att denna summa utan kännbar svårighet kunde utgöras, och ännu lättare om ordning rådde i det enskilda och vunnes i det allmänna. Talaren hade icke hjerta att tro någon vilja höja sin röst för en nedprutning; tyn, — sade han, eförmådde ej Sverige bevilja denna summa, så vore ute med dess sjelfständighet. Förmådde det, men ändock ej bsviljade, sä saknades ej anledning förmoda något skäl dertill, som jeg ej ville nämna, knappt ens tärka.n Prosten Säve instämde i hufvudsrkem med Presten Ödman, och anmärkte, att Utskottet icke berdt ense femte och sjeite utgiftspunkterne mera fritegne från Rikets Ständers revision, än den sjurde utgifispunktan. Prosten Lindmark: Jag har af några värda talare, serdeles af Doktor Moretn, blifvit apostroferad för mitt yttrande i förevarande vigtiga och grannnga fråga; hvarföre jag anser mig befogad att erinra den sistnämnde värde ledamoten om innehbålet af 50 R. O. Jag skall alltid veta att respektera andras öfvertygelse, men fordrar då ock tillbaka, att andra skola bära aktoiog för min. Jag tror mig i usdersåtlig trohet och vördnad för monarken och dess familj kunna mäta mig med hvilken sem heldst inom detta högvördige Stånd; men jag anser mig äfven hafva pligter att uppfylla mot mina medbergare. Det går en klagan genom laniet om folkets nöd och förlägenhet, ifrån Hapsrania ända ned till Ystad, och hvilken man förgäfve: söker att jäfva. Jag har frarsburit denna klagan, och det vore smärtande, om den icke skulle finna något gensvar i representantens hjerta, synnerligast inom det Stånd, hvarest den borde kunna påräkva ie största sympathier. Biskop Heurlin yttrade sig i samma anda som Biskop Hedren, Professor Geijer och Presten Stenammar, och ville, i afseende på frågan om lyx,, ianningsenligt försäkra, catt denna öfverdrtifaa lyx, iom öfverklagas, träffas åtminstone jemförelsevis minst inom slottets salar. Statsrådet Poppius förklarade bland annat, att an ansåg orätt, att ett helt folk, som tillagt Koungen hvad det ansett bahöfligt för hans personiga existens, kunde vara befogadt att mästra hans nskilda lefnadssätt och hushållning, och ensidigt örklara hvad som borde och kunde nedsättas i des e en gång bestämde omkostnader, såsom öfverstimm Om om —Ara RR AA LG tr aj be st ande skäliga behof. Bekände att sådant ej instämRF rm a AN oo PP Ares SK