dragande kunde det vara något när detsamma, I hvad form medien förtärdes, om do i aila fall utginge från deras fickor. År menizgen med statsrogleringen, att titllarne ej skola öfverskridas, si är det väl icke helier så alldeles rätt att sätta Regeringen i tillälle dertill på denna omväg. Det vore då åtminstone bätsre att lemna sådant åt Styrelsens egen ansvarighet, än stt uttryckligen likasom legalisera det. Main kunde väl invända, att Reg. her svårt att veta huru stora besparingarne äro, ignan Riksbufvudboken blifrit uppgjord, men något kunds dock i Talarens tamka vinnas, om Föregraganden för finansärenderaa eller Departementscheferna, om de få arslags-dispositionerna hvar för sin titel, hade en kontrabok med Stats-koxtoraot, så att de för veckan eller månaden visste, huru utgifterna stedo. Skilnaden kunde då ej blifva så betydlig, att ej Reg. kunde, genom att hälla sig försa året inom en liten förknappniag, vara säker att ej gå utöfrer de lagliga anslagen, att till och med sedermera hafva något ett draga på. Mea hade hört talas om, att vi mu fått en ny minister, och att man af den borde hoppas det bästa; men månne denaa minister ännu lemnat någon geranti för sin blifrande kbushållning? månne det ej vore ganska möjligt, att ders första möte med Ritets Ständer till och med skulle komma att bestå i derss aniitepde em ökade anslag? Det vore då väl icke skäl, att Siänderna skulle visa dem en sådan väg, som nu skett. Började man nu med att äta sig in i reservfondsn, så vore det sedan ganska möjligt, att både de nu gjorda anvisvinzarne på den, och besparingarne blefvo uppätna; ty hos hvarje Regering finnes eller bör åtmicstone finnas en böjels2 för verksamhet, och dst första, hvarefter man dervid vanligen ser sig om, är medlen, som dertill enses behöfliga. Det vore visst ledsamt, om gerom en iaskränksing 8af det utrymme, som den förra Styrelsen tagit sig i detta afseende, ech för hvilket man klardrat densamma, det allmänna kunde komma a!:t lida och statemachinen att stå stilla; men detta fruktads ban icke behöfva blifva bändelsen, då de ordintirio arslegan finnas beviljede till samma belopp som förut; på sin höjd skulle några bibjul i mackineriet derigenom saktos litet i gin fart, och han hkemställda hvilketdera vore menligare, antingen detts, eller det moraliszta exemplet dersf, att folket skulle bsköfrva stå hecdfallet och sjelf släppa till medsl till fertsättende af en hushållging, som dess ombud förut klagdrat och beifrat. Men om också, oaktadt de insändningar, som nu blifvit anförda, det skulla avses nödigt, stt lemoa rågon amviseing på resery-fonden, så syntes deraa anvisning likväl i ingen händelse bahöfveas för mer än et! år, emsdan berparingarne för dot föregående då borde kunna vara kända. — Hr von Hartmansdorff. Den siste värde Talsrsn bade sagt, att dat ej vore så skadligt, om Regeringen i ett år firge lefra på förknappning. Dette komme att egentligen drabba embetsverken, så att man fisge indraga på embetemännens antal. Följden häraf blefve, att måxga mål måsto bli efterliggamde ech rättvisam ficgo gå på förknappning. Min blefve nödsakad letta ut de mål, hvilka ej kunde handläggas i brist på arbetskraft. Talaren lemnade å: hvar och en att bedöma, bvad effakten häraf skui!e blifta för rättsökande. De bihjul i statsmachinen, samme Talare nämnt, hänförda sig dock slutligen till ärenderna. De förmögne och rike skulle lida mindre, än de ringare och fattige, genom uppskofvet i ärendernas afgörande, och desse skulle då blifva mindre belåtna med det s. k. nya statsskicket. — Hr Dalman, W. F., trodde här ej vara fräga om att sätta hvarken dena ens eller andre på förknappring. En ledamot af StatsU:skottet hade i detta hus yttrat, att U.skottet barr för afsigt att göra fertfarandet af det gemla statsskicket omöjligt; om nu ät den nya Styrelsen lemnades medel, dem den förra missbrukat, så bage man ! ingen garanti, att ej möjligtvis den gam!sa sömnaktigheten bos Regeringen kunde fortföra ännu i 5 år. Om den nya Styrelsen funne, att statsmachinen ej kunda gå med de anslsg, Regeringen finge, ! så bade hen alltid den utvägen av sammankaila Ständerna, hvilka, ifall de furno Regeringens planer och reformförslag nyttiga för det allmännes, säkerligen ej skulle undandraga sig att bevilja de medel, som kunde pröfvas nödiga. — Hr: Hj-rta,! L., ville vid ett af de nästföregående yttrandena blott erinra, att det funnes äfven ett annat sätt att så till väga, för att erhålla rödiga medel till hvad man nu ansett nödigt, är det StiatsUtskottet föreslagit, nemligen sparsammare organisationer af förvaltnirgen, hvarigenom tjenstemännen kunde blifva karske bättre eflögade, men färre och så sysselsatta på ett ställe, att de ej nödgades ergagera sig i flsra serskilda verk och förspilla sin tid, till föga båtnad både för sig och det allmänna. Detta vore väl hvad nationen främst väntade af den nya Regeringspersonslen; ty skulle folket icke finna Rågon anmam frukt af den skedda förändringen, in samma fortsättning af ständigt ökade utgifter, som hittills ägt rum vid alla våra Riksdågar, och jom gjort dessa fruktade, nästan såsom en landslåga, så trodde han, att den stora mängden icke skulle anse någonting synnerligt derpå vunnet. — Ir Lefren gjorde Hr Dslman en komplimang för let bevis af moderation och förstånd, han visat, lå han, enligt Hr LefrÅns uppfattning af hsns föegåenda yttrande, uppmanat StatsUiskottet att rätta ina missteg. Hr Dalman hade begagnat orden: nya Styrelse. Talaren visste ej att någon annan tyrde landet än Konungen. Vi hade icke någon ådkammare, som regerade jemte Konungen. Detta kulle Talearen ej underlåta att repetera, hvarje ång han hörde talas om den rya Styrelsen. — ir Dalman, W. F., förklarade sig tacksam för Ir Lefrens komplimang, isynnerhet som en dylik !? ore sällsynt för honom från det hållet. I afseen8 på sättet att uppfatta 4 S Regeringsformen, hyl te Talaren den förhoppning, att den tid skulle! omma, då Hr Lefrån vore ef lika opinion med onom häruti. 0 Pr 3 Mm AD HH Je AA RA mA AA -— an Aa ee ee ee ee