dragande kunde det vara något när detsamma, I
hvad form medien förtärdes, om do i aila fall ut-
ginge från deras fickor. År menizgen med stats-
rogleringen, att titllarne ej skola öfverskridas, si
är det väl icke helier så alldeles rätt att sätta Re-
geringen i tillälle dertill på denna omväg. Det
vore då åtminstone bätsre att lemna sådant åt Sty-
relsens egen ansvarighet, än stt uttryckligen lika-
som legalisera det. Main kunde väl invända, att
Reg. her svårt att veta huru stora besparingarne
äro, ignan Riksbufvudboken blifrit uppgjord, men
något kunds dock i Talarens tamka vinnas, om Fö-
regraganden för finansärenderaa eller Departements-
cheferna, om de få arslags-dispositionerna hvar för
sin titel, hade en kontrabok med Stats-koxtoraot,
så att de för veckan eller månaden visste, huru
utgifterna stedo. Skilnaden kunde då ej blifva så
betydlig, att ej Reg. kunde, genom att hälla sig
försa året inom en liten förknappniag, vara säker
att ej gå utöfrer de lagliga anslagen, att till och med
sedermera hafva något ett draga på. Mea hade
hört talas om, att vi mu fått en ny minister, och
att man af den borde hoppas det bästa; men mån-
ne denaa minister ännu lemnat någon geranti för
sin blifrande kbushållning? månne det ej vore gan-
ska möjligt, att ders första möte med Ritets Stän-
der till och med skulle komma att bestå i derss
aniitepde em ökade anslag? Det vore då väl icke
skäl, att Siänderna skulle visa dem en sådan väg,
som nu skett. Började man nu med att äta sig in
i reservfondsn, så vore det sedan ganska möjligt,
att både de nu gjorda anvisvinzarne på den, och
besparingarne blefvo uppätna; ty hos hvarje Rege-
ring finnes eller bör åtmicstone finnas en böjels2
för verksamhet, och dst första, hvarefter man der-
vid vanligen ser sig om, är medlen, som dertill en-
ses behöfliga. Det vore visst ledsamt, om gerom
en iaskränksing 8af det utrymme, som den förra
Styrelsen tagit sig i detta afseende, ech för hvil-
ket man klardrat densamma, det allmänna kunde
komma a!:t lida och statemachinen att stå stilla;
men detta fruktads ban icke behöfva blifva bän-
delsen, då de ordintirio arslegan finnas beviljede
till samma belopp som förut; på sin höjd skulle
några bibjul i mackineriet derigenom saktos litet i
gin fart, och han hkemställda hvilketdera vore men-
ligare, antingen detts, eller det moraliszta exem-
plet dersf, att folket skulle bsköfrva stå hecdfallet
och sjelf släppa till medsl till fertsättende af en
hushållging, som dess ombud förut klagdrat och
beifrat. Men om också, oaktadt de insändningar,
som nu blifvit anförda, det skulla avses nödigt, stt
lemoa rågon amviseing på resery-fonden, så syntes
deraa anvisning likväl i ingen händelse bahöfveas
för mer än et! år, emsdan berparingarne för dot
föregående då borde kunna vara kända. — Hr von
Hartmansdorff. Den siste värde Talsrsn bade sagt,
att dat ej vore så skadligt, om Regeringen i ett år
firge lefra på förknappning. Dette komme att e-
gentligen drabba embetsverken, så att man fisge
indraga på embetemännens antal. Följden häraf
blefve, att måxga mål måsto bli efterliggamde ech
rättvisam ficgo gå på förknappning. Min blefve
nödsakad letta ut de mål, hvilka ej kunde hand-
läggas i brist på arbetskraft. Talaren lemnade å:
hvar och en att bedöma, bvad effakten häraf skui!e
blifta för rättsökande. De bihjul i statsmachi-
nen, samme Talare nämnt, hänförda sig dock
slutligen till ärenderna. De förmögne och rike
skulle lida mindre, än de ringare och fattige, ge-
nom uppskofvet i ärendernas afgörande, och desse
skulle då blifva mindre belåtna med det s. k. nya
statsskicket. — Hr Dalman, W. F., trodde här ej
vara fräga om att sätta hvarken dena ens eller an-
dre på förknappring. En ledamot af StatsU:skot-
tet hade i detta hus yttrat, att U.skottet barr för
afsigt att göra fertfarandet af det gemla statsskic-
ket omöjligt; om nu ät den nya Styrelsen lemna-
des medel, dem den förra missbrukat, så bage man !
ingen garanti, att ej möjligtvis den gam!sa sömnak-
tigheten bos Regeringen kunde fortföra ännu i 5
år. Om den nya Styrelsen funne, att statsmachi-
nen ej kunda gå med de anslsg, Regeringen finge, !
så bade hen alltid den utvägen av sammankaila
Ständerna, hvilka, ifall de furno Regeringens pla-
ner och reformförslag nyttiga för det allmännes, sä-
kerligen ej skulle undandraga sig att bevilja de
medel, som kunde pröfvas nödiga. — Hr: Hj-rta,!
L., ville vid ett af de nästföregående yttrandena
blott erinra, att det funnes äfven ett annat sätt att
så till väga, för att erhålla rödiga medel till hvad
man nu ansett nödigt, är det StiatsUtskottet före-
slagit, nemligen sparsammare organisationer af för-
valtnirgen, hvarigenom tjenstemännen kunde blif-
va karske bättre eflögade, men färre och så sys-
selsatta på ett ställe, att de ej nödgades ergagera
sig i flsra serskilda verk och förspilla sin tid, till
föga båtnad både för sig och det allmänna. Detta
vore väl hvad nationen främst väntade af den nya
Regeringspersonslen; ty skulle folket icke finna
Rågon anmam frukt af den skedda förändringen,
in samma fortsättning af ständigt ökade utgifter,
som hittills ägt rum vid alla våra Riksdågar, och
jom gjort dessa fruktade, nästan såsom en lands-
låga, så trodde han, att den stora mängden icke
skulle anse någonting synnerligt derpå vunnet. —
Ir Lefren gjorde Hr Dslman en komplimang för
let bevis af moderation och förstånd, han visat,
lå han, enligt Hr LefrÅns uppfattning af hsns fö-
egåenda yttrande, uppmanat StatsUiskottet att rätta
ina missteg. Hr Dalman hade begagnat orden:
nya Styrelse. Talaren visste ej att någon annan
tyrde landet än Konungen. Vi hade icke någon
ådkammare, som regerade jemte Konungen. Detta
kulle Talearen ej underlåta att repetera, hvarje
ång han hörde talas om den rya Styrelsen. —
ir Dalman, W. F., förklarade sig tacksam för
Ir Lefrens komplimang, isynnerhet som en dylik !?
ore sällsynt för honom från det hållet. I afseen-
8 på sättet att uppfatta 4 S Regeringsformen, hy- l
te Talaren den förhoppning, att den tid skulle!
omma, då Hr Lefrån vore ef lika opinion med
onom häruti.
- 0 Pr 3 Mm AD HH Je AA RA mA AA
-— an Aa ee ee ee ee -