åt Småland och får till tillbedjare en bygglig
vice pastor, ett ideal för landtprester, belefvad
som en kuuglig hofpredikant, virtuos på flöjt, der-
till ytterst lycklig fiskare och skytt; och hon
glömmer omsider såsom pastorsfru den sorg,
hennes kusin kaptenens trolöshet beredt henne;
bemäide kapten sjelf blir på slutet en helt för-
ändrad menniska, sedan professorn för hundrade
gången betalt hans skulder och gifvit honom
tillgift, gör en utländsk resa, kommer hem som
stadig karl och väljer sig till maka, denna gång
utan alla biafsigter och nycker, en vacker kron-
fogde-dotter, Carolina Ahlmark. Alla tre pa-
ren vigas högtidligt på samma dag, midsom-
maraftonen, uti professor Lings salong, dit den
döende gubben inbäres för att gifva dem sin
sista välsignelse.
Den hufvudsakliga anmärkning, som mot den-
na roman vore att göra, är den, att förf. här
på sält och vis gilvit oss trenne berättelser i
stället för en, och delat intresset på tre olika
partier, i stället för att samla det i en enda
brännpunkt. Rosa Widen och Frans Manner-
stedt äro måhända att anse för de personager,
dem förf. velat framställa i det bjertaste ljuset,
de taga också verkligen vårt intresse i anspråk
såväl genom sina öden, som sin karakter. Ro-
sa är en älskvärd, finkänslig, huld varelse, som
intager oss från första ögonblicket och, likt
hennes namne, en nyutsprungen, finhyllad och
etberiskt doftande törnros, icke rusar våra sin-
nen men smekar oss med ett ljuft och inner-
ligt behag. Mannerstedt är en förträfflig ung
man, hvars anspråkslöshet, hvars höga och re-
na tänkesätt, hvars känsliga, nästan barnsligt
veka bjerteiag i lika bög grad tillviona sig vå-
ra symphatier. Men vid sidan af dessa två
visar sig den vackra Hilda Borgensköld, litet
mera stolt och mindre vek än Rosa, af ett me-
ra raskt, lifligt och skalkaktigt väsende, men
icke derföre en mindre god och intagande flicka,
jemte hennes vice-pastor, en person, som, om
ban icke likt Mannerstedt fängslar vår uppmärk-
samhet genom några melankoliska öden, genom
försakelsens och pröfningens sällsyntare dygder,
likväl! både som en ypperlig predikant och en
angenäm verldsman eger tillräckligt lysande
partier, för att insinuera sig hos läsaren. Slut-
ligen ha vi vår värda kapten Ling, som visser-
ligen skulle på visst sätt kunna kallas en skojare,
och synes vara alldeles oförtjent af vår upp-
märksamhet, men hvilken förf. — den godbjer-
tade själen, — ändock icke helt och hållet ve-
lat förbålla allt värde, utan framställt mera som
handlande af ungdomslättsinnighet, än af berådd
dålighet, och på sistone låter muta oss genom
en vacker ånger och en allvarsam förbättring. :
Hans Carolina är den af de bufvudsakliga aktö-
rerne i detta drama, hvars bild blifvit minst
utförd; hon införes först mot slutet af bistori-
en, men tyckes vara, äfven hon, en lika älsklig:
varelse, som hon är af en intagande skönhet i
sin bviia klädning omslutande i rika veck ae
yppiga formerna, med en långshawl af ljusblått
krusflor lätt och behagligt kastad öfver de blän-
dande axlarna, det glänsande svarta håret slät-
kammadt och utan ail annan prydnad än en
hvit törnros, sammanflätad med en eternell.n,:
Ni finner, alt de olika paren sålunda presente-
ra sig ungefär på samma plan, och man stan-
nar verkligen i valet och qvalet, åt hvilket man
slutligen skall ge företrädet. Trenne sköna da-
mer med hulvudroller, alla tre, i en och sam-
ma roman, är verkligen något, som vållar oss
hvad man kallar rikdomens bryderin, och den
arma recensenten befinner sig här i en kläm-
ma, som ger honom en föreställning, om bur
Paris lär ha svettats, när han skulle döma imel-
lan de tre gudinnorna, för det famösa guldäpp-
lets skull. Och en kapten, n pastor och ena
rtektor, som alla äro lika hederliga och bra kar-
lar, minsann är icke detta mer än romaner ge
i bvardagslag!
I
Imedlertlid äro de olika grupperna icke o
l
I
skickligt sammanflätade och den gamla förträff-
liga professorn är liksom en knut, som hela
tiden sammanbåller i en punkt de serskilda
trådarne, hur dessa än för öfrigt löpa kors och
tvärs hvar för sig. Professor Ling sjelf är
lyckligt tecknad som en gammal patriark, med
hvarjehanda små egenheter, men i stort en
präktig man, med öppet och. rättfram sinne,
forntida heder och en klar menniskokännedom.
Måhända har ban blott samma fel som Kellgrens
Lydia, att han . .. ej finnes till.
Författarinnan bar i sina föregående arbeten
ådagalagt mycken talang för teckningar inom en
viss sfer af det dagliga husliga lifvet. Närva-