åt Småland och får till tillbedjare en bygglig vice pastor, ett ideal för landtprester, belefvad som en kuuglig hofpredikant, virtuos på flöjt, dertill ytterst lycklig fiskare och skytt; och hon glömmer omsider såsom pastorsfru den sorg, hennes kusin kaptenens trolöshet beredt henne; bemäide kapten sjelf blir på slutet en helt förändrad menniska, sedan professorn för hundrade gången betalt hans skulder och gifvit honom tillgift, gör en utländsk resa, kommer hem som stadig karl och väljer sig till maka, denna gång utan alla biafsigter och nycker, en vacker kronfogde-dotter, Carolina Ahlmark. Alla tre paren vigas högtidligt på samma dag, midsommaraftonen, uti professor Lings salong, dit den döende gubben inbäres för att gifva dem sin sista välsignelse. Den hufvudsakliga anmärkning, som mot denna roman vore att göra, är den, att förf. här på sält och vis gilvit oss trenne berättelser i stället för en, och delat intresset på tre olika partier, i stället för att samla det i en enda brännpunkt. Rosa Widen och Frans Mannerstedt äro måhända att anse för de personager, dem förf. velat framställa i det bjertaste ljuset, de taga också verkligen vårt intresse i anspråk såväl genom sina öden, som sin karakter. Rosa är en älskvärd, finkänslig, huld varelse, som intager oss från första ögonblicket och, likt hennes namne, en nyutsprungen, finhyllad och etberiskt doftande törnros, icke rusar våra sinnen men smekar oss med ett ljuft och innerligt behag. Mannerstedt är en förträfflig ung man, hvars anspråkslöshet, hvars höga och rena tänkesätt, hvars känsliga, nästan barnsligt veka bjerteiag i lika bög grad tillviona sig våra symphatier. Men vid sidan af dessa två visar sig den vackra Hilda Borgensköld, litet mera stolt och mindre vek än Rosa, af ett mera raskt, lifligt och skalkaktigt väsende, men icke derföre en mindre god och intagande flicka, jemte hennes vice-pastor, en person, som, om ban icke likt Mannerstedt fängslar vår uppmärksamhet genom några melankoliska öden, genom försakelsens och pröfningens sällsyntare dygder, likväl! både som en ypperlig predikant och en angenäm verldsman eger tillräckligt lysande partier, för att insinuera sig hos läsaren. Slutligen ha vi vår värda kapten Ling, som visserligen skulle på visst sätt kunna kallas en skojare, och synes vara alldeles oförtjent af vår uppmärksamhet, men hvilken förf. — den godbjertade själen, — ändock icke helt och hållet velat förbålla allt värde, utan framställt mera som handlande af ungdomslättsinnighet, än af berådd dålighet, och på sistone låter muta oss genom en vacker ånger och en allvarsam förbättring. : Hans Carolina är den af de bufvudsakliga aktörerne i detta drama, hvars bild blifvit minst utförd; hon införes först mot slutet af bistorien, men tyckes vara, äfven hon, en lika älsklig: varelse, som hon är af en intagande skönhet i sin bviia klädning omslutande i rika veck ae yppiga formerna, med en långshawl af ljusblått krusflor lätt och behagligt kastad öfver de bländande axlarna, det glänsande svarta håret slätkammadt och utan ail annan prydnad än en hvit törnros, sammanflätad med en eternell.n,: Ni finner, alt de olika paren sålunda presentera sig ungefär på samma plan, och man stannar verkligen i valet och qvalet, åt hvilket man slutligen skall ge företrädet. Trenne sköna damer med hulvudroller, alla tre, i en och samma roman, är verkligen något, som vållar oss hvad man kallar rikdomens bryderin, och den arma recensenten befinner sig här i en klämma, som ger honom en föreställning, om bur Paris lär ha svettats, när han skulle döma imellan de tre gudinnorna, för det famösa guldäpplets skull. Och en kapten, n pastor och ena rtektor, som alla äro lika hederliga och bra karlar, minsann är icke detta mer än romaner ge i bvardagslag! I Imedlertlid äro de olika grupperna icke o l I skickligt sammanflätade och den gamla förträffliga professorn är liksom en knut, som hela tiden sammanbåller i en punkt de serskilda trådarne, hur dessa än för öfrigt löpa kors och tvärs hvar för sig. Professor Ling sjelf är lyckligt tecknad som en gammal patriark, med hvarjehanda små egenheter, men i stort en präktig man, med öppet och. rättfram sinne, forntida heder och en klar menniskokännedom. Måhända har ban blott samma fel som Kellgrens Lydia, att han . .. ej finnes till. Författarinnan bar i sina föregående arbeten ådagalagt mycken talang för teckningar inom en viss sfer af det dagliga husliga lifvet. Närva