kars skälmar! Eder tillhör lagern, oss steken! E
der poesiens rus, oss champagnens fragga, den v
nedsvälja i sällskap med claqu-urernes anförare och
de anständigaste damer. Vi äta, dricka, blifva ap
plåderade, uthvisslade ochj glömda, uodsr det J blif
ven firade i xåda varldarnes, revyer och huagren:
afvaktan sf den herrligasts odödlighet.
Huru blef nu Georges Sands drama emottaget,
denna största skriftställarinnas, som det nya Frauk-
rike freambragt? Var detta emottagande af-
gjordt dåligt eller så der till hälften godt? Upprik-
tigt teladt, kan jag icke besvara dessa frågor med
bestämdt ja eller nej, eburu jsg bivistade repre-
sentationen från början till slut. Aktoingen för
dot stora namnet tillintetgjorde måhända månget
ondt förebafvande, och representationen afbröts icke
genom dessa tumulter, som pläga förefalla vid upp:
förandet af Victor Hugos pjeser. Jag väntade det
värsta. Alla författarinnans antagonister hade be-
stämt möte itheatre francais ofantliga salong, som
rymmer mer än 2000 personer. Teaterstyrelsen hade
ställt omkring 440 biljetter till författarinnans dis-
position, för att utdelas till hennes vänner; men
jag tror att genom någon qvislig nyck kommo biot:
få till de rätta, applådsrande händerna. Om en
organiserad truppför applådissemenier (claque) var
alldelas icke fråga; den vanliga anföraren för den-
samma hade erbjudi: sin tjenst, men den blef icke
emottagen af den stolta författarinnan af Lelia.
De så kallade Romrarne, hvilka sitta i midten af
parterren, uader den stora ljuskronan, och applå-
dera så fliiigt, då en pjss af Ancelot eller cribe
uppföres, syntes denna afton icke till. De bifalls-
yttringar, som dock ofta och tillräckligt larmande
läto höra sig, hade så mycket mera värde.
Öfver pjesens förtjenst öfverhufvud vill jag icke
bär fälla något omdöme. Nog af, författaren är
Gsorges Sand, och det tryckta arbetet öfverlemnas
om ett par dagar åt kritiken i hela Europa. Det
är en fördel, som de stora reputationerna njuta:
att dömas af en jury, som icke låtar vilseleda sig
af några litterära Eunucker, hvilka låta sina hviss-
lande stämmor ljuda ur en vrå på någon parterr
eller i någen jurnal.
Om sjelfva spelet kan jog tyvärr icke säga an-
nat än allt ondt. Utom den berömde Dorval, som
icke, spelade sämre, men också icke bättre, än van-
ligt, visade alla de andra skådespelarne en afgjord
medelmåtta. Författarinnan tyckes hafva förutseit,
huru föga hennes arbete hade att vänta af skåde-
spelarnes mimiska förmåga, oaktadt alla de kon-
cessionear hon gjort åt deras nycker; ty i ett sam-
tal med en tysk vän yttrade hon skämtsamt: Ser
ni, alla Fransmän äro födda aktörer, och hvar och
en spelar sin roll i verlden, mer eller mindre ly-
sande; men de bland mina landsmän, som hefva
minst talang för den ädla skådespelarekonsten, egna
sig åt teatern och blifva skådespelaren