betänkandet. — Grefve Löwenhjelm, Gustaf, afstyrkte äfven bifall till Utskotteis betänkande. Uiskottet bade bland annat yitrat, at: de fisste å inrättsingen inisgne iavalidar säkeriigen icke deltsgit i något fälltåg. Talaren ville i anledning deraf upplysa, att af de vid Ulriksdal varande 82 invailider 73 bivistat krig. En af dem hade tapperhetsmesaljea i gu:d och 47 silfvermedaljer. Utskottot ha: da vtrat sen förhoppning, att krig icke hädanefter skule komma ett böra till ordningen för dagen. Dosana förhoppning fann talaren visserligen fullkzomligt grusdad, man man kuads deck ej göra sig säker om en bastäsdigt fortfarande fred. Krig kan sara fjärren; men dat kam också vara nära. Ona då vädret är vackert, är åskan ej långt borta. En inrättning borda finnas, der ej blott de i krig sårade intsges, Usn äfven sådsne, som i tjensten blifvit bräcklige, sordelas af värfvade armeaa, hvilka ej i hembygden kunde påsäkna den vård, soldater af indelta armesn smarsra kunde vinna hos anhöriga och bekamta. I afssende på projektet ett iosckordera iovaliderne på landst, fruktade ban, att dit skule möta svårigheter. — Almogen giorde mycket afseendo på arbetskraft, och der den saknades, komme säkerligen em dryg usderhållsumma stt fordras. Värfvade soldater voro 6j alltid beqväna gärter på ett hemman; da kunda vara äriiga och hederliga, men medgörligs? — Nej. Iaräitsingen på Ulriksdal kunde lätteligen utvidgas, ech då blefve kostaaderne i propertion wiadra äs de pu äro. Yrkada återremiss. — Grefve Horn ville ej motsätta sig återremiss, men trodda att da iadeita seldsterne skulle blifva vida mera belåive, om då i sina hemorter pensionerades med bvad som nu åtgår till daras underhållskostnad på Uleiksda!. Invaliderne gingo der sysslotöse, hvilket vore för dem sekadligt. Det vore ej nödvänsigt av i feedstid underhålla em så kostsam inrättning. Dst vere kufvudsakligen för den värfvade armörn, som ett invalidhus brköfdes. — Hr Gripenstedt ralada för inrättningses fertifaronde, och yrkade återremiss. — Hr Ribbing, Arvid, var af dem tankar, att dat vera bättre ackerdera ia invalidsree på landat. Em boendes med små inkomster sku!le vara mycket belåten, äfrea om han för den ineckergerade invalidsn finge något mindre än de 471 !V, Rdr, hrvortill hvarje invalids underhållskestnad ru uppgår vid Wl:iksdal. I hvarje huspå landet vore tillfalla för on gammal sojdst att göra någon Nytta; han kunde t. ex. se efiar barnan. Då Talarea en gåag besökie invalidinvästringen för flora år seden, bade iavsliderne klagat öfver sysslolöskbet ech änskaet, att de sielfve hade fått välja sig bezingssrällem nå landat. Yrkede bifall till betärkandst. — Friherre Cederström, Jakob, trodde ej att Siänderna borde uppkäfta em inrättning, hvars stiftands de sjalfvae på goda grueder baslutsat. I fall izevaliderno gioga sysslelösa, vere sådart admiviatratienens, ej iarättningens fel. — Hz; Nordensköld berättade, att under det han var i Engolsk tjagst, hede han kört en amputerad Svensk matres, på Engelska flottan, trösta sig öfrter sin olycka med koppes, att blifva intsgen på Greenwich hospital. Tzslaren trodde. att en dylik utsigt till vård ech underhåll borde fisnas äfven för våra krigsmän, och han yrkade darföre invalidinrättningens bibehållande. — Hr von Hartmansdorff hade den öfvertygslsen, grunded på erfarenheten, attfattiginrättaingar, der sycselsättning felas, ledde tiil förderf för de der intague. Lättia vore alla lasters moder, och föliden biefve dryckenskap och röta både för kropp och själ. Han trodde att det vors vida tjenligare ati uitioga invaliderne has enskilta, än att hälla dem syseloiösa i en kasern, I förra fallet finge de srtsaelsättning för kroppen, och själen förädlades derigenom. Talaren bade i det präktiga Hotel des invalides i Paris sett ledsnaden genom sjaslolösbet lisa bofast, som på Drottninghuset i Stockholm. De invelider, som blifvit styrspade, borda få större underbållssumma än de andre. Hos anhöriga på sin ort skulle invaliderne fizna sjg bättre och blifva väl skötte. Hvad som nu åtginge för att underkålla 4 invalid vid Ulriksdal, stulle räcka till att underbäålla 9, i fall man vidtog den åtgärden att utsckordera dem på landet. Ansåg inrättningen förfelad och köra upphöra. — Friharre Cederström, Jacob, upprepade ast i fall invaliderne vid Uirlksda! gisgo sysslolösa, vore det ett fel af dem, som äga uppsigt öfver inrättningen. Sjalf invalid hade T-leresn med välvilja blifvit emottagen i Hotel des invalides i Paris, men ej förmärkt den ledsnad, bvarom en annan ledamot talat. Han hade funnit invaliderne sysselsa:te dels med arbete, dels med läsning och dass emellan förströelse i fria luften. — Friherre Boye, Ludvig, fann att då inrättningen blifvit fastställd sf Konung och Ständer, borde den äfven blifva beståndande. Andamålet hade ej varit att göra en fattig-inrättning, utan att gifva bopp em em fristad åt krigaren, som i striden förlorat siaa lemmar. Det vore visserligen möjligt att om några år ingen blescerad krigare mera funnes att intaga på Ulrizsdal, roen detta borde ej inverka på inrättningen, hvars ändamål gingo ut på en framtid. , Betänkandet återremitterades. (Forts. följer.) I sammanbang med förestående diskussion, torde den motion förtjena meddelas, som i Bornm -. — OP ME omr IT?