betänkandet. — Grefve Löwenhjelm, Gustaf, afstyrk-
te äfven bifall till Utskotteis betänkande. Uiskot-
tet bade bland annat yitrat, at: de fisste å inrätt-
singen inisgne iavalidar säkeriigen icke deltsgit i
något fälltåg. Talaren ville i anledning deraf upp-
lysa, att af de vid Ulriksdal varande 82 invailider
73 bivistat krig. En af dem hade tapperhetsme-
saljea i gu:d och 47 silfvermedaljer. Utskottot ha:
da vtrat sen förhoppning, att krig icke hädanefter
skule komma ett böra till ordningen för dagen.
Dosana förhoppning fann talaren visserligen full-
kzomligt grusdad, man man kuads deck ej göra sig
säker om en bastäsdigt fortfarande fred. Krig kan
sara fjärren; men dat kam också vara nära. Ona
då vädret är vackert, är åskan ej långt borta. En
inrättning borda finnas, der ej blott de i krig så-
rade intsges, Usn äfven sådsne, som i tjensten
blifvit bräcklige, sordelas af värfvade armeaa, hvil-
ka ej i hembygden kunde påsäkna den vård, solda-
ter af indelta armesn smarsra kunde vinna hos
anhöriga och bekamta. I afssende på projektet
ett iosckordera iovaliderne på landst, fruktade
ban, att dit skule möta svårigheter. — Al-
mogen giorde mycket afseendo på arbetskraft,
och der den saknades, komme säkerligen em dryg
usderhållsumma stt fordras. Värfvade soldater vo-
ro 6j alltid beqväna gärter på ett hemman; da kun-
da vara äriiga och hederliga, men medgörligs? —
Nej. Iaräitsingen på Ulriksdal kunde lätteligen
utvidgas, ech då blefve kostaaderne i propertion
wiadra äs de pu äro. Yrkada återremiss. — Gref-
ve Horn ville ej motsätta sig återremiss, men trod-
da att da iadeita seldsterne skulle blifva vida me-
ra belåive, om då i sina hemorter pensionerades
med bvad som nu åtgår till daras underhållskost-
nad på Uleiksda!. Invaliderne gingo der sysslotöse,
hvilket vore för dem sekadligt. Det vore ej nöd-
vänsigt av i feedstid underhålla em så kostsam in-
rättning. Dst vere kufvudsakligen för den värfvade
armörn, som ett invalidhus brköfdes. — Hr Gri-
penstedt ralada för inrättningses fertifaronde, och
yrkade återremiss. — Hr Ribbing, Arvid, var af
dem tankar, att dat vera bättre ackerdera ia inva-
lidsree på landat. Em boendes med små inkomster
sku!le vara mycket belåten, äfrea om han för den
ineckergerade invalidsn finge något mindre än de
471 !V, Rdr, hrvortill hvarje invalids underhålls-
kestnad ru uppgår vid Wl:iksdal. I hvarje huspå
landet vore tillfalla för on gammal sojdst att göra
någon Nytta; han kunde t. ex. se efiar barnan. Då
Talarea en gåag besökie invalidinvästringen för flo-
ra år seden, bade iavsliderne klagat öfver sysslo-
löskbet ech änskaet, att de sielfve hade fått välja sig
bezingssrällem nå landat. Yrkede bifall till betär-
kandst. — Friherre Cederström, Jakob, trodde ej
att Siänderna borde uppkäfta em inrättning, hvars
stiftands de sjalfvae på goda grueder baslutsat. I
fall izevaliderno gioga sysslelösa, vere sådart ad-
miviatratienens, ej iarättningens fel. — Hz; Nor-
densköld berättade, att under det han var i En-
golsk tjagst, hede han kört en amputerad Svensk
matres, på Engelska flottan, trösta sig öfrter sin
olycka med koppes, att blifva intsgen på Green-
wich hospital. Tzslaren trodde. att en dylik utsigt
till vård ech underhåll borde fisnas äfven för våra
krigsmän, och han yrkade darföre invalidinrättnin-
gens bibehållande. — Hr von Hartmansdorff hade
den öfvertygslsen, grunded på erfarenheten, attfattig-
inrättaingar, der sycselsättning felas, ledde tiil för-
derf för de der intague. Lättia vore alla lasters
moder, och föliden biefve dryckenskap och röta
både för kropp och själ. Han trodde att det vors
vida tjenligare ati uitioga invaliderne has enskilta,
än att hälla dem syseloiösa i en kasern, I förra
fallet finge de srtsaelsättning för kroppen, och sjä-
len förädlades derigenom. Talaren bade i det präk-
tiga Hotel des invalides i Paris sett ledsnaden ge-
nom sjaslolösbet lisa bofast, som på Drottninghuset
i Stockholm. De invelider, som blifvit styrspade,
borda få större underbållssumma än de andre. Hos
anhöriga på sin ort skulle invaliderne fizna sjg
bättre och blifva väl skötte. Hvad som nu åtgin-
ge för att underkålla 4 invalid vid Ulriksdal, stul-
le räcka till att underbäålla 9, i fall man vidtog
den åtgärden att utsckordera dem på landet. An-
såg inrättningen förfelad och köra upphöra. — Fri-
harre Cederström, Jacob, upprepade ast i fall inva-
liderne vid Uirlksda! gisgo sysslolösa, vore det ett
fel af dem, som äga uppsigt öfver inrättningen.
Sjalf invalid hade T-leresn med välvilja blifvit emot-
tagen i Hotel des invalides i Paris, men ej förmärkt
den ledsnad, bvarom en annan ledamot talat. Han
hade funnit invaliderne sysselsa:te dels med arbe-
te, dels med läsning och dass emellan förströelse i
fria luften. — Friherre Boye, Ludvig, fann att då
inrättningen blifvit fastställd sf Konung och Stän-
der, borde den äfven blifva beståndande. Andamå-
let hade ej varit att göra en fattig-inrättning, utan
att gifva bopp em em fristad åt krigaren, som i
striden förlorat siaa lemmar. Det vore visserligen
möjligt att om några år ingen blescerad krigare
mera funnes att intaga på Ulrizsdal, roen detta bor-
de ej inverka på inrättningen, hvars ändamål gin-
go ut på en framtid. ,
Betänkandet återremitterades. (Forts. följer.)
I sammanbang med förestående diskussion,
torde den motion förtjena meddelas, som i Bor-
nm -. — OP ME omr IT? -