röst höjt sig för någen becparing 1 utgifterna. Detta Stånd vore dock ej ensavat svenska nationens renresentanter, det funnes äfven andra Stånd, som ansågo sig oga lika rätt dertill, och tvenne, som representera dem, hvilka utgöra den drygaate delen af statsbidragen. Opinionen inom dessa Stånd, angående de skattdragandes bekof af någea lindving, vore pogsamt känd: han hemställde då vördssmt, hvad meningen kuade vara med dessa oupphörlige försök, att uppdrifta anslagen äfven utöfver, hvad Utskottet föreslagit, om man dermed trodde sig erhålla sympatier isom Medstånden eller hos natiopen, och om det ej voro skäl, att åtminstona någon gång — blott någon senda — äfven tänka på dem, som beköfva lisdring. Detta yttrande, sam kanske uttalades med någon ifver, tycktes vidröra sjelfva ståndamerven hos några ledamöter. Hr von Hartmansdorff svarade, jemväl i en gamska varm ton, att det icke är tidningsskrifvarne, som representera folket, då de skicka sina klagevisor em armedet ut i landet, och ett opiRionen derom vores af dem tillskapad. Han hade åtagit sig att framlägga bevis, ati tillgårgar funnos för alla de anslag han påyrkat, för hvilket han kunde arsvara inför Gud och sits samvete, och kan skulle äfven bevisa, att do uppgifsa tillgångaraa funnos. Hr Lefren tog härefier uti saken ech visdicerade represeatantens rätt att tala äfven för förhöjaingar af amslagor; gär hon anser dem erfordras, utan att derföre behöfva utsättas för bestraffalngar : och inqvisitioner frår azdra ledamöter. Hr: Lagerhjelm förklarade den värde ledamoten, sem Ryss uppfrädt (Hr Hjerte), obstaget, att i sin tiäntag: yttra om Talarens åsigter och persen hvad han behagade, men bad åtmixstene att här få hafva sin öfvertygelsa oftrkränkt. H?: B. Rosenblad förklarade med en gäll röst, som fyllda kela salon, att då man kär blifvit hated gerom skrämsken, eå bad! khan att få förena sig med dem, som vero effer darför m. m. Nigst när i samma riktning talade äfven Fribsrre Cederström, ehuru icke alldeles lika; varmt. — Hr Hjerta famn i den värma, hvarmed hans : förra anförande upptagits, ott bavis på den opinien, som hade öfvervigten hos Stårdet, och på den ömtålighet, som rådde i den vidrörda punkten, och: derföre hade han äfvån förra gåmgon börjat med att bedja om ursäkt för sin dristighet. Trodde för öfrigt den ens ledamotens rättighet att erizra om behofret af sparsamhet cj vara mindre än andres att yrka på förhöjningar, ej eller att det förra förtjezte namn af inqrisition eller skrämskott. Hen hada blett velat khaneställa hvad ändamål kurde visnas med dessa oupphörliga fordringar, då mens ändock kunde förutse, att de ej skulle beviljas af majoriteten hos Stämderne. På det sidobhugg He v. Hartmansdorff tycktes hafva ämnat henom genom: uttrycket om tidringsaskrifvarne, ville ban blot: svara, att han för sia del hade ställt sitt yttrande, såvidt det rörda Hz: ven Hartmansderff endast till representanten, ej till den entledigade Hofkanslern. : Hr: Iefrn återtog, att han ansåg sig böra hendla: efter sin öfvertygelse, utan att bry sig em majori-! teterna i de andra Stånden. Ht von Harlmans-!! dörff genmälte till Hr Hjerta, att han så mycket . mindre kunde hafva syftas på honem ned uttrycket : om tidningsskrifvare, som erfarenheten från den tid han (Hr von Hartmansdorffy förvaltade Hofkunslersombetet, visat honom, att tidnizgsskrifve-. yrke. De ansvarige utsifvarme voro den tiden f. 4. tulbetjonier, f. d. hökare och verklige skomakare, ech han bade anledning tro, att detta sedan: förändrats, emedan ingen indragning passerat se-t dan han !emnade embetet. 4 Diskussionen om teatern skall följa i nästaj. Å j nummer. Plenum på Riddarhuset den 15 Maj f. m. Hr Peyron, G. A., började diskussionen med ett! skriftligt anförande, riktadt emot ett yttrande af: Grefvs Frölich, David, i plenum den 9 dennes, då !! Tredje hufvudtiseln förevar. Grefven hade då sagt, : att inom krigsförvaltningen agaspillage ägt rum. l! Hr Peyron hade ilexica eftersett betydelsen af detta l! ord, och funnit, att det var synonymt med acgatern,! meltre en desordre (förderfva, bringa i oreda). ! Han trodde att våra former voro så stränga me-l! delst kontroller, revisioner och slutligen Rikets Ständers granskuingsrät!, att ingenting inom krigsförvaltningen kunde förderfvas och bringas i oordning, utsn att sådant skulle blifva uppenbart och föracleda till arsvar. Det vore epariamentariskt att nyttja förnärmande uttryck om en autoritet, och Talaren bestred på det högsta, att inom den gren af krigsförvaltningen (Krigskollegium), i spetsen för hvilken han blifvit ställd, någon cgaspillagen ägt rum, egna och Krigskollegii vägnar upp-l. meneds han Grefve Frölich, att på bohörig ort an-( mäle, om han i detta hänszerde hade någon angif-; velss att göre. Hr Söfverstolpe (C:ef för artillerikontoret) tsla-, de i ssmma syftaleg som Hr Peyron. Fann Gref-j; ve Frseölichs uttryck förnärmande. Han hade tilll stöd för sist yttrande åberopat de enmärkningar,, fs I 1 la Å Rikets Stiånders revisorer gjort; men dessa anmärkringar hage blifvit nöjaktiegt förklarade af Krigskollegium. StatsUiskoitet hade i dessa dagar besett hirvararde förråder och materiel, och hade bäst kunnat öfvertyga sig, att ingen gaspiilega ägt rum. Grafva Frölich hade äfren talat om en 2. k. astatsmedsalt!as:,. Dapna medeiklass vore ganska stor. Dan sträckte sig från generalen till soldaten, från presiden:en till vaktmästaren; alla dessa voro efter , Grefvens terminologi statsmedels-menniskor,. RådI ; de Grefven att aflägga brukot af främmande ord, ,; då do oj klart uttryckte begreppet, och att ej oför-). tjent kasta skugga på embetsmän. 3 Grefve Horn, som kände, att Grefve Frölich på ett par veckor afrest från Riksdegen, ansåg för en; moralisk pligt att upplysa hvad han, genom GrafL ( i i f j v Frölichs eget yitrande till konom, hade sig bekant, att nemliger Grefvens klandrade uttryck, hvilket Talaren lika med niånga andra funnit olämpligt, ej haft afssende på någon af de ledamöter, j; som nu yttrat sig, utan att han dermed menat administrationen af den så kallade mötespassevolanskassan. Föredrogs StatsU:skottets betänkande JM B7, rör. reapde utgifterna under Sjette bufvudtiteln (mildel. stiftelser). Diskussionen öfver Invalidinrättningen på j