röst höjt sig för någen becparing 1 utgifterna.
Detta Stånd vore dock ej ensavat svenska nationens
renresentanter, det funnes äfven andra Stånd, som
ansågo sig oga lika rätt dertill, och tvenne, som
representera dem, hvilka utgöra den drygaate delen
af statsbidragen. Opinionen inom dessa Stånd, an-
gående de skattdragandes bekof af någea lindving,
vore pogsamt känd: han hemställde då vördssmt,
hvad meningen kuade vara med dessa oupphörlige
försök, att uppdrifta anslagen äfven utöfver, hvad
Utskottet föreslagit, om man dermed trodde sig
erhålla sympatier isom Medstånden eller hos natio-
pen, och om det ej voro skäl, att åtminstona nå-
gon gång — blott någon senda — äfven tänka på
dem, som beköfva lisdring.
Detta yttrande, sam kanske uttalades med någon
ifver, tycktes vidröra sjelfva ståndamerven hos några
ledamöter. Hr von Hartmansdorff svarade, jemväl
i en gamska varm ton, att det icke är tidningsskrif-
varne, som representera folket, då de skicka sina
klagevisor em armedet ut i landet, och ett opi-
Rionen derom vores af dem tillskapad. Han hade
åtagit sig att framlägga bevis, ati tillgårgar funnos
för alla de anslag han påyrkat, för hvilket han kun-
de arsvara inför Gud och sits samvete, och kan
skulle äfven bevisa, att do uppgifsa tillgångaraa
funnos. Hr Lefren tog härefier uti saken ech vis-
dicerade represeatantens rätt att tala äfven för för-
höjaingar af amslagor; gär hon anser dem erfordras,
utan att derföre behöfva utsättas för bestraffalngar :
och inqvisitioner frår azdra ledamöter. Hr: Lager-
hjelm förklarade den värde ledamoten, sem Ryss
uppfrädt (Hr Hjerte), obstaget, att i sin tiäntag:
yttra om Talarens åsigter och persen hvad han be-
hagade, men bad åtmixstene att här få hafva sin
öfvertygelsa oftrkränkt. H?: B. Rosenblad förkla-
rade med en gäll röst, som fyllda kela salon, att då
man kär blifvit hated gerom skrämsken, eå bad!
khan att få förena sig med dem, som vero effer dar-
för m. m. Nigst när i samma riktning talade äf-
ven Fribsrre Cederström, ehuru icke alldeles lika;
varmt. — Hr Hjerta famn i den värma, hvarmed hans :
förra anförande upptagits, ott bavis på den opinien,
som hade öfvervigten hos Stårdet, och på den öm-
tålighet, som rådde i den vidrörda punkten, och:
derföre hade han äfvån förra gåmgon börjat med
att bedja om ursäkt för sin dristighet. Trodde för
öfrigt den ens ledamotens rättighet att erizra om
behofret af sparsamhet cj vara mindre än andres
att yrka på förhöjningar, ej eller att det förra för-
tjezte namn af inqrisition eller skrämskott. Hen
hada blett velat khaneställa hvad ändamål kurde
visnas med dessa oupphörliga fordringar, då mens
ändock kunde förutse, att de ej skulle beviljas af
majoriteten hos Stämderne. På det sidobhugg He v.
Hartmansdorff tycktes hafva ämnat henom genom:
uttrycket om tidringsaskrifvarne, ville ban blot:
svara, att han för sia del hade ställt sitt yttrande,
såvidt det rörda Hz: ven Hartmansderff endast till
representanten, ej till den entledigade Hofkanslern. :
Hr: Iefrn återtog, att han ansåg sig böra hendla:
efter sin öfvertygelse, utan att bry sig em majori-!
teterna i de andra Stånden. Ht von Harlmans-!!
dörff genmälte till Hr Hjerta, att han så mycket .
mindre kunde hafva syftas på honem ned uttrycket :
om tidningsskrifvare, som erfarenheten från den
tid han (Hr von Hartmansdorffy förvaltade Hof-
kunslersombetet, visat honom, att tidnizgsskrifve-.
yrke. De ansvarige utsifvarme voro den tiden f.
4. tulbetjonier, f. d. hökare och verklige skoma-
kare, ech han bade anledning tro, att detta sedan:
förändrats, emedan ingen indragning passerat se-t
dan han !emnade embetet. 4
Diskussionen om teatern skall följa i nästaj.
Å
j
nummer.
Plenum på Riddarhuset den 15 Maj f. m.
Hr Peyron, G. A., började diskussionen med ett!
skriftligt anförande, riktadt emot ett yttrande af:
Grefvs Frölich, David, i plenum den 9 dennes, då !!
Tredje hufvudtiseln förevar. Grefven hade då sagt, :
att inom krigsförvaltningen agaspillage ägt rum. l!
Hr Peyron hade ilexica eftersett betydelsen af detta l!
ord, och funnit, att det var synonymt med acgatern,!
meltre en desordre (förderfva, bringa i oreda). !
Han trodde att våra former voro så stränga me-l!
delst kontroller, revisioner och slutligen Rikets
Ständers granskuingsrät!, att ingenting inom krigs-
förvaltningen kunde förderfvas och bringas i oord-
ning, utsn att sådant skulle blifva uppenbart och
föracleda till arsvar. Det vore epariamentariskt
att nyttja förnärmande uttryck om en autoritet,
och Talaren bestred på det högsta, att inom den
gren af krigsförvaltningen (Krigskollegium), i spet-
sen för hvilken han blifvit ställd, någon cgaspillagen
ägt rum, egna och Krigskollegii vägnar upp-l.
meneds han Grefve Frölich, att på bohörig ort an-(
mäle, om han i detta hänszerde hade någon angif-;
velss att göre.
Hr Söfverstolpe (C:ef för artillerikontoret) tsla-,
de i ssmma syftaleg som Hr Peyron. Fann Gref-j;
ve Frseölichs uttryck förnärmande. Han hade tilll
stöd för sist yttrande åberopat de enmärkningar,,
fs
I
1
la
Å
Rikets Stiånders revisorer gjort; men dessa anmärk-
ringar hage blifvit nöjaktiegt förklarade af Krigs-
kollegium. StatsUiskoitet hade i dessa dagar besett
hirvararde förråder och materiel, och hade bäst
kunnat öfvertyga sig, att ingen gaspiilega ägt rum.
Grafva Frölich hade äfren talat om en 2. k. astats-
medsalt!as:,. Dapna medeiklass vore ganska stor.
Dan sträckte sig från generalen till soldaten, från
presiden:en till vaktmästaren; alla dessa voro efter ,
Grefvens terminologi statsmedels-menniskor,. Råd- I ;
de Grefven att aflägga brukot af främmande ord, ,;
då do oj klart uttryckte begreppet, och att ej oför-).
tjent kasta skugga på embetsmän. 3
Grefve Horn, som kände, att Grefve Frölich på
ett par veckor afrest från Riksdegen, ansåg för en;
moralisk pligt att upplysa hvad han, genom Graf-
L
(
i
i
f
j
v Frölichs eget yitrande till konom, hade sig be-
kant, att nemliger Grefvens klandrade uttryck, hvil-
ket Talaren lika med niånga andra funnit olämp-
ligt, ej haft afssende på någon af de ledamöter, j;
som nu yttrat sig, utan att han dermed menat ad-
ministrationen af den så kallade mötespassevolans-
kassan.
Föredrogs StatsU:skottets betänkande JM B7, rör.
reapde utgifterna under Sjette bufvudtiteln (mildel.
stiftelser).
Diskussionen öfver Invalidinrättningen på j