MVM MV 57 NRJ traste under denna Riksdag, spare vi hellre redogörelselsen derför tills i morgon, för att ej behöfva hopdraga den alltför mycket. Undertiden meddelas här nedan något ur den diskussion, som förefallit hos samma Stånd, angående landtstaternas löner och Calmar Läns delning. Plenum på Riddarhuset den 7 Maj f. m. Om Landtstatens löner. Såsom Thorsdegsbladet nämnde, föreföll i början en temligen varm diskussion om Statsutskotiets betänkande JM 42, om reglering af lavdtstatens löner. Utskostet bade tillstyrkt förhöjning af länsmännens löner från 400 till 200 Rir, men deremot icke ansett sig kunna tillstyrka några iöner åt länsnotarierne. Större delen af H:r Landshöfdingar yrkade så väl högre löner för landskamererare, kronofogdar och lånsmän, som äfven länsnotariernes uppförande på stat och, i följd deraf, återre miss af batänkandet. Då voro, Landshöfdingen i Werxiö, Grefve Mörner, i Upsala Friherre von Kremer, i Wenuersborg Hr Sandelhjelm, i Götteborg Hr Edenhjelm, i Carlskrona Friberre Nauckhoff, i Gefla Grefve Sparre, i Christianstad H: von Rosen, i Malmö Grefve Posse, samt (skrifillger) Hr af Sehmidi i Piteå. Presidenten i Kammarkollegium, Friherre Ced rström, talade ock i samma syfining. De hufvudsakliga skälen, som af då respektive Talarne anfördes, i afseende på länsnotarierne, voro, att desse tjenstemän ofta kunde komma att, under landsekreterarnes frånvaro, deltsga i förvaltningen af landshöfdingeembetena, och det vore ej staten värdigt, att begagna någons biträde, utan att vedergälla det. Länsnotarierne aflönades nu aflandssekreterarne: det borde uppböra, emedan det vore ebilligt, avt belasta landssekreterarne med aflönandet af tjänstemän, hvilka voro nödvändiga för göromålens gång vid landshöfdinogeembetena. Om man icke anslog tillräckliga löner åt länsnotarierna, så vore det svårt, att till dessa befattniogar erhålla lagfarna personer, hvilket dock vore oundgängligen nödigt, emedan en länsnotarie ofta måste förrätta landsekreterarens göromål, då denne är frånvarande eller annars har lsga förfall. Hr Hjerta, L., Grefve Frölich, D., och Hr Ribding, A., yttrade sig på andra sidan. Hr Hjerta fann i Hrr Lendsköfdingars talrika uppstigande till förmån för deras underlydande, prof på ett vackert och berömvärdt nit af dem såsom chefer, men satte i fråga, om den öfriga representationen; kunde ingå på det af detta nit föranledda anspråk. Ingenting vore önskligare, än om alla tjonstemän kunde lönas, så att de berunno sig i fullzomligt i välstånd; han egkulle till och med anse lyckligt, om hvarje tjensteman i landet kunde hafva statsrådslön. Han medgaf äfven angelägecheten, att sörja för deras behof, som i sina tjenstbestyr stå folket Rärmeast, och erkände framför allt vigten al fogdarnes befattning, dessa embetsmän, hvilka ä allmogens moralitet ofta kunna bafva lika mycket infistande som Presten och Domaren. Men hvad L-acnotarierne angick, om hvilka här talats, så trodde han, att då landets tillgångar ej lemna tillfälle att försa alla så som man önskade, så funnes jemförelsevis få tjenstemän, som kunna så väl hjelpa sig utan lön på stat, som Länsnotarierne. De kunde ej helt och hållet sättas i paritet med Länsbokhållaren. Denne har en serskild befattning för sig med Landsboken, då Länsnotarien deremot egentligen är att anse såsom Lendssekreterarens enskilda biträde. De hafva genom sin nära beröring med LandshöfdingeEmbetet, om de äro pålitlige, bättre än någon annan tillfälle till kommissioner och sportler, då det ofta är ondt om säkra enskilda ombud till måls bevakande vid dessa embetsverk, samt dessutom temlig utsigt till befordran, Gå de, som visa sig förtjenta deraf och vinna Landsh:s ynnest, säkert kunna räkna på fogdetjenster och stundom äfven Landssekreterare-sysslor. Det sednare skulle kanske än oftare inträffa, om förbudet mot ackordet till Landssekreterare-sysslor strängt hardkafdes och isynnerhet om man oftare finge upplefva den hittills nästan oerhörda händelser, som, enligt hvad Tal. kunde erinra sig, hittills blott en gång i mannaminne timat, att utmärkta! och skickliga Landssekreterare biefve befordrade till Landshöfdingar, då otvifvelaktigt ingen brist skulle blifva på skickliga unge män å Länsnotarieplatserna, äfven utan behof af lön på stat. Landsböfdingen i Christianstad hade uppgifvit, att vid Landskansliet derstädes handlades årligen omkring 21,000 mål. Detta bevisade ej annat, än att Landssekreteraro-tjensten der måtte vara hvad man kallar en ypperlig syssla, och väl kunde tåla vid att afstå ett bidrag till löcsportlerna åt Länsnotarien, utan behof af statsbidrag. Att nu anslå ett sådant vors i sjolfva verket ej annat än att öka Landssekratsrarnes inkomster, emedan desse hafva rättigheten till sportierna, just för att bestrida expeditionen. Just ifrån den nämnda omständigheten af målsns talrikhet, och i förhållande dertill, äfven sportlerzas, hemtade Tal. anledning till den tanken, att det väl ginge an skaffa Länsnotarien lön utan statsutgift, om Hrr Landshöfdingar, som nu äro i staden, antingen i kommitte eller på annat sätt uppgjerde någon reglering af Landskansliernas inkomster, i likhet med den, som skett inom Konungenrs kansli, att sportlerna redovisades och ett bestämdt belopp deraf anslogs åt biträden. Säkert skulle härigenom nägra smulor åt 42 här såsom så vanlottade beskrifaa Länsnotarierna kunna falla af de välmående Landssekreterarnes bord. Han yrkade bifall till betänkandet så mycket mera, som man af den nu förväntade nya regeringen sannoJikt borde kunna hoppas nya organisationer inom de befintliga tillgångarne och ej blott fordringar på nya anslag. Grefve Mörner, C., ville ej, lika med Hr Hjerte, att Länsnotarierne skulle erhålla statsrådslöner, men deremot att de skulle få någon lön på stat. Detta vora alideles nöävändigt, för att få skickliga länsmotarisr, . Friherre Ridderstolpe, Fredrik, var ledsen, att en föregående Talare (Hr Hjerta) ej, i stället att iogå i Bergskollegium, ingått såsom Notarie vid : någon Länsstyrelse; man hade då här undgått en !