nödvändigheten af bidrag till öfning för flottan. — Hr von Heyne uppdrog en skildring af det vackra och för fosterlandssinnet tillfredsställande skick, hvari Svenska flottan befunnits i Gustaf IlI:s tid, nämnde om bataljerna vid Uttismalm, Waltiala, m. m. och gjorde en appell till Ståndets känsla i afseende på omsorgen för sjöförsvaret. Detta var skriftligt och till en del målande. — Hr Hagelstam utvecklade de åsigter, som innefattas i bans förut utgilna brochyr, angående omöjligheten för oss att äga en flolta, som kan mäta sig med Rysslands, hvilken nu äger en 7 gånger större, och att man derför hufvudsakligen bör se på skärgårdsförsvaret. Nyttan bör gå framför grannlåten. Erfarenheten är den säkraste räknemästaren, Nerrmännen hafva varit klokare än vi. De hafva redan flere gånger så många bombkanoner som vi, ehuru uppfinningen långt förut fanns i Sverige. Betygade StatsUtskottet sin högaktning. Dess förslag det bästa som nu kunde uppgöras och förtjenade i alla delar att antagas. Grefve von Platen beklagade att det gamla tvisteämnet åter uppstått. Replikerade hufvudsakligen mot Hr Nordenskjöld. Jemförelsen med England, Frankrike och Amerika kunde ej antagas: orsaken hvarföre dessa länder hafva så stora flottor är deras rikedom. Man hade talat om att aktningen för oss hos andra länder skuile sjunka om linieskeppens antal förminskas; men om licieskepp skola inge aktning, böra de ock vara utrustade. Bestridde ett annat påstående, att sex linieskepp kunde utrustas inom sex veckor. Angående frågan om en plan anmärkte han, att en Norsk kommitte i försvarsplanen för Norge uteslutit linieskeppen och den planen vore af Kongl. Maj:t bifallen. Med en linieflotta måste man slåss på öppna fältet och då hafva en proportionerad styrka mot fiendens; trodde att vi ganska väl kunne försvara oss utan linieflotta. Erkände nyttan af ångfartyg, men erinrade att i Engelska flottan bade linieskeppens antal aftagit 40 procent medan ångfartygens tilltagit, så ait Engelska marinen nu bar 53 bevärade och 24 obevärade ångfartyg. Anmärkte i afseende på anslag till ölnirg, att om man ville låta bli bygga nya linieskepp, så räckte anslagen nog till öfningsexpediiioner, Grefve Horn hade ej med tillfredsställelse utan med bekymmer sett den åsigt, hvari Utskottets pluralitet stadnat, och utvecklade (i vårt tycke väl) nödvändigheten att göra sjöförsvaret till ett bufvudsakligt ögnamärke i landets allmäana försvarsplan. Detta grundade han hufvudsakligen derpå, att äfven ett olyckligt sjökrig är mindre kostsamt än ett försvar inom eget land, emedan, äfven om det lyckas utdrifva fienden, de provinser, som utgjort krigsteatern, alltid äro ruinerade. Man borde deröre främst af all söka förekomma fiendens landstigande. Fiiberre Lagerbjelke återtog, med några anmärkningar derom, att honom veterligen voro ännu icke ångfartyg använda i sjökrig, och det vore en stor fråga, huruvida de borde bestyckas eller icke. En orsak hvarföre man ej borde ölvergifva lmieskeppen, låg i den nya uppfivningen att destillera vatten vm bord till drickesvatten. Bekräftade sig denna uppfinning ytterligare, så gjorde det en stor revolution i vapnets begagnande genom möjligheten att använda det stora utrymme, som nu fordras för vattenfat till plats för ångmachiner. — Hr Oxehufvud gick skarpt på Hr Hagelstams åsigt och talade för den stora flottan, men hade dervid tillika det märkliga yltrandet, att han i motsats mot dem som ansett så ofantliga anslag dertill fordras, trodde, att dessa anslag redan i det närmaste finnas inom titeln, ehuru hvar och en vet, att den ej är någon guldgrufva, om blott en annan organisation kommer att ega Tum. Bestred påståendet, att våra kuster kunna försvaras ensamt med skärgårdsflotta och uppräk-; nade i det afseendet Skånes, Hallands en stor del af Norrbottens m. fl. och Gottlands, denna styfmoderiigt behandlade ö, som ej en gång kan tillvinna sig en förmån för en af de förnämsta hamnar, som blifvit flere andra mindre städer beviljad. Hr Lefren uppträdde hufvudsakligen mot den teori Grefve Horn framställt, och ville, att landtförsvaret skulle stå i främsta rummet, dernäst skärgårdsförsvaret och sist örlogsflottan, ehuru det vore bra, om man kunde hafva alla tre: Citerade exemplet af Carthago, som ! föll, när det antog den komwmoda satsen, att vilja stälga ut Romarne med sina flottor, Sjelfva; Epvgland vågade emot äfventyret af Napoleons landstigning ej lita på sin flotta. Hela England exercerade då tillilands, Nationen måste öfva sina seal nor för att äga styrka i vådans stund mot fienden. F-ih. Cederström invände mot det åberopade bistoriska exemplet, att det likväl icke hindrat Hannibal att ligga 15 är i Italien. — Grefve Löwenhjelm talade om nödvändigheten att äga egen kraft, om man skall kunna hoppas på allianser af andre. Andra stater besluta om och utan den stat som sialf intet förmår. Strödde några blammar åt7 vår