gelser nödvändiga, om ej Gud och folket förekomna det hotande, omtalade, onda bråddjupet af e ände och vanära. Förglömmen ej att i hvarje stad bygga nya, stora.s — eMen, i förnuftets namn, avad kar väl detta för sammanhang med Fria Konsternas Akademi, — frågar du. Vänta litet, och jag skall straxt lägga det i dagen! — Atta dagar ofter det jag läst nämnde anmälan, och medan dess jnnshåll ännu var i friskt minne, kom jag båndelsevis at läsa Sveriges Statstidning (6 75, den 28 Mers.) Den innehöll, bland annat, en berättelse om Akademiens för de Fria Koensterna offentliga sammankomst den 214 Mars. Stilen för denna berättelse slog mig straxt för hufvudet; den tycktes mig på ett lyckligt sätt lösa uppgifien att imitera Jonas Lindberghs. Men — tänkte jag, — kan väl Sveriges Statstidning tillåta sig ett dylikt skärat? Och, ännu mera, kan Redaktionen så väl lyckas i skämt, då den förut endast lyckats i misstag? Jeg kom längro in uti berättelsen, dit der det heter: aför utarbetandst af det större prisämnet uti byggnadskonsten: en kavallerikasern,, belönades — Grandinsson och C. F. Malm, — och detta förbryllade mig något; men då jag straxt derpå läste: cuti den mindre skolan för byggnadskonsten, belö nades för behandling af ett mindre prisämne: aett länshäkte,, eleverne J. W. Wallander och J. Carlberg,, då återstod mig kaappt något tvifvel, att Lindbergh haft sin band med så väl i prisämnenas bestämmande som i berättelsen. Till kavallerikasern har Lindbergh måhända blifvit narrad af någon skalk, som velat gyckla med systemets förkärlek för hästar och kavallerister, och tyckt att man ej kan använda för mycken konst och prakt på en kavallerikasern, betraktad såsom centralanstalt för dan högre embetsmannabildningen i Sverige. — Upplys mig härom med det snaraste. Mera en annan gång. —— ERRORS