gelser nödvändiga, om ej Gud och folket förekom-
na det hotande, omtalade, onda bråddjupet af e
ände och vanära. Förglömmen ej att i hvarje
stad bygga nya, stora.s — eMen, i förnuftets namn,
avad kar väl detta för sammanhang med Fria Kon-
sternas Akademi, — frågar du. Vänta litet, och
jag skall straxt lägga det i dagen! — Atta dagar
ofter det jag läst nämnde anmälan, och medan dess
jnnshåll ännu var i friskt minne, kom jag båndel-
sevis at läsa Sveriges Statstidning (6 75, den 28
Mers.) Den innehöll, bland annat, en berättelse
om Akademiens för de Fria Koensterna offentliga
sammankomst den 214 Mars. Stilen för denna be-
rättelse slog mig straxt för hufvudet; den tycktes
mig på ett lyckligt sätt lösa uppgifien att imitera
Jonas Lindberghs. Men — tänkte jag, — kan väl
Sveriges Statstidning tillåta sig ett dylikt skärat?
Och, ännu mera, kan Redaktionen så väl lyckas i
skämt, då den förut endast lyckats i misstag?
Jeg kom längro in uti berättelsen, dit der det he-
ter: aför utarbetandst af det större prisämnet uti
byggnadskonsten: en kavallerikasern,, belönades
— Grandinsson och C. F. Malm, — och detta för-
bryllade mig något; men då jag straxt derpå läste:
cuti den mindre skolan för byggnadskonsten, belö
nades för behandling af ett mindre prisämne: aett
länshäkte,, eleverne J. W. Wallander och J. Carl-
berg,, då återstod mig kaappt något tvifvel, att
Lindbergh haft sin band med så väl i prisämnenas
bestämmande som i berättelsen. Till kavallerika-
sern har Lindbergh måhända blifvit narrad af nå-
gon skalk, som velat gyckla med systemets förkär-
lek för hästar och kavallerister, och tyckt att man
ej kan använda för mycken konst och prakt på en
kavallerikasern, betraktad såsom centralanstalt för
dan högre embetsmannabildningen i Sverige. —
Upplys mig härom med det snaraste. Mera en an-
nan gång.
—— ERRORS