SVE UPSReRu ff MFF ME borgerliga s. k. bättre kretsar knogppast skuile varit tålde. Jag vill nu lemna skälen till en dylik fördrsgsamhet derhäd; men de finnas och ärn eljest i Sverige temligen allmänt följde. Desse fruntimmer ha väl då varit af utmärkt skönhet? frågar du. — Nej, tvertom! — cARr rika då? — All delas icke! Rikedom har kanske funnits i deras familjer, men förslösats. — cNå, de utmärkte sig väl då genom ovanliga talanger? — Ingenting mindre! Nej, det är börden och blott börden som här kommer i betraktande, äfven der denna kan anses temligen tvetydig. Desze konsiderationer för börden äro likväl till sina följder så obetydliga i jemförelse med andra, hvartil! vi här ofta äro vittnen. Om den gamla regeln gäller, att känd sak är så god som vittnad, behöfver man ej anföra annat exempel, än den kända partiskhet för börden, som föranleder de flesta professorer ait vid examina ge en högvälboren minst 1, betyg mera än en lika skicklig, samtidigt examinerad ofrälse, och det för den förrres egenskap ef grefve eller baron, och de följder detta kan ha under nuvarande styrelsesystem. Vid en maegisterpromotion kan en högbördig student sålunda påsäkra omhring sex betyg mera än en jemngod ofrälse kandidat. Detta är ett faktum, som ingen ef härvarande akadsmici på allvar skola bestrida Vi ha tvertom hört det erkännas äfven af professo-: fer. — 58 här en anekdot, som ger vitsord ät min berättelse, och tillika bidrager att förklara nämnde förkållande: För 6 å 8 år sedan kom jag tillfälligtvis tillsammz2as med ett par professorer, med hvilka jag redan förut var temligen mära bekant. Begge voro äldre män; begge äro numera aflidne. Den ena var känd för sina-kaustika infall, den andra för sie älskvärda anspråkslöshet och sin klassiska lärdom. Desta torde vara nog, för att låta dig igenkäsna dem. — Samtalet kom småningom på den adeliga ungdomen och skicket att företrädesvis och oförtjent gynna den vid universitetet, så väl genom betyg, som i andra afseenden. Den aldste af desamtalande, ehuru sjelf professor, skonade ej sina medbröder från bitande infall. Den andre medgafsakförhållandet och dess otillbörlighet absolut taget, men yttrade öppet — väl med andra ord, men i sek detsamma — att ädlingarne ändock genom sin börd voro predestinerade till statens högsta värdigheter, deras examina måtte gå huru som heldst; och att man derföre skulle göra orätt mot sjelfva akademien, om man, genom klena betyg, skulle föranleda dem att med missnöje tänka på universiletet, derifrån de utgått, och på hvars väl eller ve de i framtiden, såsom man i staten, skulle kunna ulöfva ett stort inflytande. — Jag tillstår att jag i början förvånades öfver förklaringen; — den tid, gå jag kunde förvånas, är numera förbi. Om professorer kunna vara så svage eller så tillgänglige för konsiderationer, är det då underligt ox sällskapstonen hyllar börden, och endast bördena och om adet värde, som är begrafvet, skattas mer än det som lefver. Man har hört omtalas amekdoten fån Lund, buruledes aflidne professor Lundblad bjöd till en frukost på grefva Mörner, och då det vid presentationen upplystes afden för mente grefven att professorn misshört sig, och agrefve Mörner förvandlades till en ofrälse Möller, helsade honom med det föga gästvänliga cåh hut, Möller! Kan man väl, efter sådant handlingssätt af de mest upplyste (!), undra att börden fråmst och allenast framhafves i danssalongen, vid befordringer, i examina, på sällskapsteatern, eburu der endast bland de åskådande), i konsertsalen — ja, i sjelfva kyrkan! Tvillar någon ännu, så vill jag skingra detta tvifvel genom att berätta en anekdot till, hvars sanning jag kan juridiskt bevisa, och hvilken är både upplysande och lustbar. Händelsen tilldrog sig vid en af de magisterpromotioner jag bivistat. Den gamle, af studentkorpsen så allmänt och hjertligt afbållne tonkonstnären H,, lefde ännu. Han hade skrifvit musiken för dagens fest, samt anförde också vid dess anförande. En af hans döttrar var bland de sjungande, och kade, om jag ej missminner mig, ett soloparti. Efter vanligheten hade naturligtvis hans fru och familj, fått biljetter sig hitsände till den för tillfället i choret uppförda läktaren. De infunno sig dor temligen tidigt och blefvo snart placerade af någon bland de för dagen officierande marskalker. Men knappt hade fru H. intagit den anvista platsen, förr än en annan marskalk bad henne ge rum och anviste henne annan plats längre bakom, aty friherinnan skulle sittav der fru H. satt. Fru H. fogade sig efter hans önskan, men då hon sedan andra och tredje gången omplacerades och fick sämre plats, allt till förmån för adelsdamer, tröttnade äfven hon och lagade sig till att gå hem. Vid nedgåendet mötte hon en bekant af marskalkerne, och bad ho-) nom helsa EH. ait hon och hennes dotter — dagens sångerska — gått hem. Denue blef häpen, en förklaring gafs, och fru H. blef slutligen öfvertalad ait stanna qvar, sedan anledningen till hennes ovilja blifvit temligen eklatant afhjelpt. — Vid ett annat tillfälla såg jeg buru en viss d. v. dumdryg akademicus, med sitt vanliga uppblåsta sjulf-) förtroende, anmodade Erkebiskopionan R.., den han ej kända, att ge plats för någon annan adelsdam, men hejdades af en mera vetande innan han hunnit sluta sin uppmaning och det just som Erkebiskopinnan var nära att efterkomma tillsägelsen. Medan j:g håller på att skrifva om Upsala Akademi och dess förhållanden, rinner mig i bågen en fråga rörande en af Stockholms Akademier, hvilken fråga jag redan för några postdagar sedan tänkt göre. Den rörer Fria Konsternas Akademi och förbopp: ningarne för konsternas, synnerligast arkitekturens, framtid I Sverige. Säg mig: har Guldsmeden och financiern Jonas Lindbergh ingått såsom i styrelsen deltagande ledamot af nämnda akademi? — aHvadan denna fråga? tycker jag mig läsa i din updrande min. Se här anledningen! I Ja 68 af Aftonbladet fick jag läsa en anmälan af nyssnämnda beryktade finaneier. Med anledning af sin afiaancspegel, deri Svenska folket kan se, om det vill se, yttrar han der följande: — För att nybygga eller utvidga de gamla fängelserna, Korrektionsoch Spinnhkusen, äro stora summor behöfliga. och kanhända, ändå ej blifva tillräckliga