SVE UPSReRu ff MFF ME
borgerliga s. k. bättre kretsar knogppast skuile va-
rit tålde. Jag vill nu lemna skälen till en dylik
fördrsgsamhet derhäd; men de finnas och ärn el-
jest i Sverige temligen allmänt följde. Desse frun-
timmer ha väl då varit af utmärkt skönhet? frå-
gar du. — Nej, tvertom! — cARr rika då? — All
delas icke! Rikedom har kanske funnits i deras
familjer, men förslösats. — cNå, de utmärkte sig
väl då genom ovanliga talanger? — Ingenting min-
dre! Nej, det är börden och blott börden som här
kommer i betraktande, äfven der denna kan anses
temligen tvetydig.
Desze konsiderationer för börden äro likväl till
sina följder så obetydliga i jemförelse med andra,
hvartil! vi här ofta äro vittnen. Om den gamla re-
geln gäller, att känd sak är så god som vittnad,
behöfver man ej anföra annat exempel, än den kän-
da partiskhet för börden, som föranleder de flesta
professorer ait vid examina ge en högvälboren minst
1, betyg mera än en lika skicklig, samtidigt exa-
minerad ofrälse, och det för den förrres egenskap
ef grefve eller baron, och de följder detta kan ha
under nuvarande styrelsesystem. Vid en maegister-
promotion kan en högbördig student sålunda på-
säkra omhring sex betyg mera än en jemngod o-
frälse kandidat. Detta är ett faktum, som ingen
ef härvarande akadsmici på allvar skola bestrida
Vi ha tvertom hört det erkännas äfven af professo-:
fer. — 58 här en anekdot, som ger vitsord ät min
berättelse, och tillika bidrager att förklara nämnde
förkållande:
För 6 å 8 år sedan kom jag tillfälligtvis tillsam-
mz2as med ett par professorer, med hvilka jag re-
dan förut var temligen mära bekant. Begge voro
äldre män; begge äro numera aflidne. Den ena var
känd för sina-kaustika infall, den andra för sie
älskvärda anspråkslöshet och sin klassiska lärdom.
Desta torde vara nog, för att låta dig igenkäsna
dem. — Samtalet kom småningom på den adeliga
ungdomen och skicket att företrädesvis och oför-
tjent gynna den vid universitetet, så väl genom be-
tyg, som i andra afseenden. Den aldste af desam-
talande, ehuru sjelf professor, skonade ej sina med-
bröder från bitande infall. Den andre medgafsak-
förhållandet och dess otillbörlighet absolut taget,
men yttrade öppet — väl med andra ord, men i
sek detsamma — att ädlingarne ändock genom sin
börd voro predestinerade till statens högsta värdig-
heter, deras examina måtte gå huru som heldst;
och att man derföre skulle göra orätt mot sjelfva
akademien, om man, genom klena betyg, skulle
föranleda dem att med missnöje tänka på univer-
siletet, derifrån de utgått, och på hvars väl eller
ve de i framtiden, såsom man i staten, skulle kun-
na ulöfva ett stort inflytande. — Jag tillstår att jag
i början förvånades öfver förklaringen; — den tid,
gå jag kunde förvånas, är numera förbi.
Om professorer kunna vara så svage eller så till-
gänglige för konsiderationer, är det då underligt
ox sällskapstonen hyllar börden, och endast bör-
dena och om adet värde, som är begrafvet, skattas
mer än det som lefver. Man har hört omtalas a-
mekdoten fån Lund, buruledes aflidne professor
Lundblad bjöd till en frukost på grefva Mörner,
och då det vid presentationen upplystes afden för
mente grefven att professorn misshört sig, och agref-
ve Mörner förvandlades till en ofrälse Möller, hel-
sade honom med det föga gästvänliga cåh hut, Möl-
ler! Kan man väl, efter sådant handlingssätt af
de mest upplyste (!), undra att börden fråmst och
allenast framhafves i danssalongen, vid befordrin-
ger, i examina, på sällskapsteatern, eburu der en-
dast bland de åskådande), i konsertsalen — ja, i
sjelfva kyrkan!
Tvillar någon ännu, så vill jag skingra detta tvif-
vel genom att berätta en anekdot till, hvars san-
ning jag kan juridiskt bevisa, och hvilken är både
upplysande och lustbar. Händelsen tilldrog sig vid
en af de magisterpromotioner jag bivistat. Den
gamle, af studentkorpsen så allmänt och hjert-
ligt afbållne tonkonstnären H,, lefde än-
nu. Han hade skrifvit musiken för dagens fest,
samt anförde också vid dess anförande. En af
hans döttrar var bland de sjungande, och kade, om
jag ej missminner mig, ett soloparti. Efter van-
ligheten hade naturligtvis hans fru och familj, fått
biljetter sig hitsände till den för tillfället i choret
uppförda läktaren. De infunno sig dor temligen
tidigt och blefvo snart placerade af någon bland
de för dagen officierande marskalker. Men knappt
hade fru H. intagit den anvista platsen, förr än en
annan marskalk bad henne ge rum och anviste
henne annan plats längre bakom, aty friherinnan
skulle sittav der fru H. satt. Fru H. fogade
sig efter hans önskan, men då hon sedan andra och
tredje gången omplacerades och fick sämre plats,
allt till förmån för adelsdamer, tröttnade äfven hon
och lagade sig till att gå hem. Vid nedgåendet
mötte hon en bekant af marskalkerne, och bad ho-)
nom helsa EH. ait hon och hennes dotter — dagens
sångerska — gått hem. Denue blef häpen, en för-
klaring gafs, och fru H. blef slutligen öfvertalad
ait stanna qvar, sedan anledningen till hennes o-
vilja blifvit temligen eklatant afhjelpt. — Vid ett
annat tillfälla såg jeg buru en viss d. v. dum-
dryg akademicus, med sitt vanliga uppblåsta sjulf-)
förtroende, anmodade Erkebiskopionan R.., den
han ej kända, att ge plats för någon annan adels-
dam, men hejdades af en mera vetande innan han
hunnit sluta sin uppmaning och det just som
Erkebiskopinnan var nära att efterkomma tillsä-
gelsen.
Medan j:g håller på att skrifva om Upsala Aka-
demi och dess förhållanden, rinner mig i bågen en
fråga rörande en af Stockholms Akademier, hvilken
fråga jag redan för några postdagar sedan tänkt göre.
Den rörer Fria Konsternas Akademi och förbopp:
ningarne för konsternas, synnerligast arkitekturens,
framtid I Sverige. Säg mig: har Guldsmeden och
financiern Jonas Lindbergh ingått såsom i styrel-
sen deltagande ledamot af nämnda akademi? —
aHvadan denna fråga? tycker jag mig läsa i din
updrande min. Se här anledningen!
I Ja 68 af Aftonbladet fick jag läsa en anmälan
af nyssnämnda beryktade finaneier. Med anledning
af sin afiaancspegel, deri Svenska folket kan se,
om det vill se, yttrar han der följande: — För
att nybygga eller utvidga de gamla fängelserna,
Korrektions- och Spinnhkusen, äro stora summor
behöfliga. och kanhända, ändå ej blifva tillräckliga