der nu råder. Han ville på allt sätt protestera emot förflyttning af militär till Norrland. Biskop Heurilin förenade sig med dem, som talat för ökadt gage åt manskapet vid Kronprinsens Husarregemenio. I afseende på den projekterade förflyttningen af en sqvadron till Norrland, ansåg Biskopen omöjligt att, i fall en sådan blefve af, den sqvadronen kuade anses tillhöra regementet. Den skulle i sådan händelse aflösas af andra; det blefyc en artig march hvarje år från Skåne till Norrland, och icke litet kostsam. Doktor Agrell fasn förslaget om sqvadronens förflyttning till Norrland ganska vilkoriigt. Det börjades med: om. Det torde för öfrigt måhända vara nyttigt, ati äfven under fred vånja sig vidannat klimat och magra orter, och ej alltid ligga och moja sig. I krig finge man ej välja lokal, utan gå dit man kommenderades, och det vora bra att på förhand vara van dervid. Dottor Moren önskade, att Ständerne mätte vara beskedliga emot regementet, så kunde måhända den önskade vaktposten vid diskonten i Malmö orbållas. Prosten Nordhammar förenade sig med Prosten Öiman. Professor Retzius tillstyrkte förhöjningen i manskapets gage. Denna punkt återremitterades. Detta skedde äfven med den följande, gom föreglog upplösning af Wermlands fältjägare. Emot detta förslag yttrade sig Biskoparne Agardh, Hedren cch Heurlin, Professor Geijer samt Prosten Berlin. Prosten Ödman och Doktwor Björkman talade deremot för bifall till StatsUtskottets förslag.