TIVLUuS DTIagEUUCL UC VI UHCjUCHS HalUiSKUHLNDCt,
med citationer af utmärkta utlänningars yttran-
den om Stuckholm. — 7. Anteckningar om
vyer af staden och dess omgilvande nejder. —
8. Öfversigt af de i nejden anmärkte djurarter,
hvarunder uppräknas 26 arter däggdjur, 4641
foglar, 42 amfibier, 47 fiskar, med en mängd
armärkniogar öfver sällsyntare arter. Af in-
sekter nämnas blott de sällsyntaste. 59 Snäck-
arter uppräknas och deras boningsplatser äro
anförda. Stråldjurens och de fossila snäckor-
nas namn fianas äfven antecknade. — 9. Bo-
tanikens framsteg i Stockholm och Stockholms-
florans historia.
Sjelfva Floran är uppställd efter sexualsyste-
met, och dess 43 första klasser upptagas i för-
sta delen. I hvarje klass är en öfversigt af
slägtena, med uppgift på de naturliga familjer
hvartill de föras; sedan sjelfva slägtenas arter
med säkra och utförliga diagnoser, rikhbaltig sy-
nonymi, blomningstid, det vigtigaste af artbe-
skrifningen, uppgift om närslägtade arters bä-
sta skiljetecken från hvarandra, och anmärknin-
gar, ofta åtföljda af små anekdoter, som gifva
vissa vexter ett äfven historiskt intresse. —
Ett verkligt system är följdt vid de talrika
vextställenas anförande, se t. ex. Veronica Bec-
cabunga. Först upptagas nemligen vextställena
i Staden, sedan på Norrmalm, Södermalm,
Kungsholmen; så inom Solna, Djurgården; der-
efter på Sicklaö, i Brännkyrka socken, på Li-
dingön o. s. v. — Hvad som dock mest skil-
jer denna Flora från alla här i landet förr ut-
gifna, äro upplysningarne om orsaken till hvarje
slägtes och arts namn, hvilket utgör den mest
roande delen af vexternas speciela historia. —
Sist finnes en förteekning öfver förvilda vexter
inom Florans område. En redig karta, sträc-
kande sig en-mil åt alla håll utom staden, åt-
följer Floran.
I företalet underrättas man, att sednare de-
len redan är färdig i manuskript, men att dess
utgifvande beror på en större försäljning af
förra delen. T.
— De sista häftena af Thomsons uKabinets-
bibliothek innehålla en ny original-roman: aDenr
iste Hohenstaufen och hans vänr, historisk be-
rättelse från sednare- hilften aftretionde århun-
drädet af T. G. Rudbeck. Bland alla de lysan-
de och intressanta bilder medeltiden erbjuder
en romenskrifvare, finnes neppsligen någon, som
i sig sjelf utan alla artistiska tillsatser, fram-
står i en mera romantisk färg, än den unge och
riddsrlige hertig Konradin af Schwaben, som
under striden för sina ärfda anspråk på Italiem
derstädes tillfångatagen efter den olyckliga ba-
taljen vid Tagliacozzo, måste ännu i sin ålders
vår lemna sin nacke åt bödelsvärdet. Det är,
om man så vill, en roman redan färdigskrifven
och afslutad. Hr R. synes äfven så hafva be-
traktat denna krönika, och har derföre i sin
berättelse egentligen endast följt historien tro-
get i spåren, historien sådan hon nezligen vi-
sar sig i det ytire af sina gestalter och fakta,
och hvarvid man icke besväras med att för-
djupa sig i karakterer och motiver. Allt hvad
till detta sednare hörer, är här sålunda vid-
rördt endast med en lätt hand, men deremot
äro de blotta händelserna framhållna med myc-
ken samvetsgrannahet och, man miste göra för-
fattaren den rättvisan, med en berömvärd ta-
lang som målare af enskilda partier och detal-
jer. Hr Rudbeck röjer öfverallt ett ganskal
vackert studium af den tid, han föresatt sig
att måla, af dess kostymer, dess seder, dess!
lynnen, äfvensom af de olika lokaler, der hans
grupper spela. Hvad vi med allt detta skulle
hufvudsakligen vilja erinra mot arbetet, är att
de serskilda taflorna af tornerspel, af gästabud,
af fester, af triumftåg, ehuru hvar för sig gan-I
ska intressanta och tecknade med ingalunda
hvardaglig förmåga, följa hvarandra alldeles för
tätt i spåren utan att lemna en tid till minsta
andhemtnisg. Det är som man jagades igenom
ett stort målningsgalleri, der hvarenda bit på
några få minuter skall tagas i skärskådande;
man vet hur sådant tröttar och hur det slut-
ligen ordentligt svindlar för ens ögon. Hr R.
bar velat draga parti af allt hvad ban under
sina studier af medeltiden inhemtat, han har
varit. orolig ett icke glömma det ringaste och
han Har dervid icke tagit i betraktande att
VA ER RR LR a RR EN
genom. dessa eviga accessoirer, — som för öf-
rigt icke äro några episoder i sjelfva häfidel-
sen, utan endast ett slags dekoration, — han!
endast splittrade intresset af det hela och gjordej
det för läsaren svårare att samla en öfverblick
af momenterna. Stundom är Hr R. äfven in-
om sjelfva dessa episoder alldeles för vidlyftig,
och grefve Gälonnos berättelse, deri han går
ända derhän, att citera ett långt Konung Man-
freds tal, är härpå: ett prof bland föra. Å
andra sidan saknir romanen likväl ej ställen
af verklig effekt, och utförda med raskhet och
Am arne ARR RA - a