stå genom garnisonens indragning, verkar då in-
genting, hvarken till eller ifrån. Skälet för det
värfvade kavalleriets bibehållande, att det kostar
mer i fred, än det indelta, men att denna kostnad
i krig är föga drygare, och således ej så kännbar,
betyder således, i fall vi öfverhufvud få antaga
minst tio fredsår för ett krigsår, att staten, för
att under de: sednare ej nödgas utgifva 4000 Rår
mer, under de förra bör utgifra 40,000 Riår. Om
sålunda t. ex. lifgardet till häst och Kronprinsens
I husarremente vå de sista 25 fredsåren kostat till-
sammans omkring 5 millioner riksdaler, har staten
idå utgifvit denna summa, för att, vid infallande
krig, icke behöfva gifva ut 200,000 Rdr mer. Om
likvål det är bsvisligt, att Sverge för sitt försvar
licke behöfver ens den indelta kavalleristyrkan,
j försvinner äfven denna sistnämnda vinst. Då imed-
i lertid någon lättskrämd torde förskräckas vid före-
I ställningen om hela garnisonens indragning, will
jag gå en medelvåg och föreslår sålunda, det Stän-
derna måtte besluta indragning blott af det ena
ifgardesregemeniet — och valet torde häri böra
löfverlemnas åt Regeringen samt af lifgardet till
häst, men bibehållandet af det mindre kostamma
Kroopriosens husarregemente, af hvilket, som ej
(egande någon bestämd station, Regeringen kan in-
kommendera den styrka, bon anser nödig till gar-
I nisonstjensigösing i hufvudstaden. De båda till
indragning bestämda regementernas anslagssumma
för personslen öfverflyttas då på indragningsstat,
och hästar jemte behöfliga utredningspersedlar för-
säljas. Esa följd deraf blir, att kostnaden för gar-
nisonssjukhuset bör kunra nedsättas till 45,000 Rdr.
Gulllands nationalbeväring är olämplig, såsom
på en gång otillräcklig och för stor för öns för-
svar, och bör derföre indragas samt provinsens
ungdom underkastas den allmänna beväringsskyl-
digheien, hvarvid tillräckligt befäl för dess exercis
bör bibehållas och det öfriga föras på indragnings-
stat.
Krigsakademien på Carlberg bör upphöra under
sin nu varande organisation, för att blifva en til-
lämpnings-, eller rättare, en polyteknisk skola,
men Siänderna derom icke anhålla hos Rogerin-
sen, utan deröfver fatta ett formligt beslut, hvarom
Besvärs- och Ekonomiutskotiet torde böra anmo-
das, att inkomraa med förslag.
Anslaget för s. k. oförutsedda militära utgifter
bör helt och hållet försvinna, så mycket mer, som,
enligt regsringsformens 63 , ett kreditiv för detta
ändamål bör finnas och af hvarje Riksdag anslås.
Från detta eger då Regeringen att hemta medel
till oförutsedda utgifter, äfven af militärisk be-
skeaffenhet. Det är väl sant, att man jemväl här
icke har någon tillförlitlig garanti för utgifternas
verkliga behöflighet och ändamälsenlighet; men de
kunna åtminstoae då icke helt och hållet af god-
tycket bestämmas; de måsta reqvireras från Riks-
gäldskontoret, hela Statsrådet deröfver vara hördt
och användandet redovisas.,
Utlåtardet föredrogs dereftor punktvis och Stån-
det biföll 4:sta punkten: Kongl. Krigskollegium och
Utredningsförråden. Vid 2:dra punkten Kongl.
Krigs-Hofrätten, åberopade Dahbllöf sitt skrifteliga
snförande, och deri förenade sig Pelir Mårtensson
från Jöaköpiogs län, Jonas Andersson från samma
lån samt vice talman Pehr Eriksson. Hans Jans-
son åberopade jemväl Dahllöfs anförande och R3a-
visorernas i utiåtandet anförde yttrande, samt yr-
kade, det Krigs-Hofrättens embetsmäns löneanslag
mätte på iadragningsstat öfverflyttas. Fredrik von
Zweigbergk från Skarsborgs län yttrade sin förun-
dran deröfver, att Uiskottet instämt uti Revisorer-
nas mening, men likväl bibehållit ifrågavarande an-
s!eg, lika som om Ständerna ej skulle hafva rätt
ait, utsn andra statsmaktens medverkan, ställa
nämnde anslag på indragningsistat. Anders Andeörs--
son från Skaraborgs län yttrade, att Statsutskottet
visserligen instiämt uti Revisorernas mening be-
träffande Kriss: Hofrättens umbärlighet; men Ut-
skottet hade ej kunnat uppfstta snnat, än att Dom,
stolen först måtte afskaffas innan anslaget kuhde
uppföras på indrägningsstat; och då det tillkommer
Konung och Ständer gemensamt att göra nya Lag-
stadganden, torde Ständerna ej ensamt kunna af-
skaffa det stadgande, som påbjuder, att en Krigs-
Hofrätt skall existera. Yrkade bifell. Kihlblom
åberopade Revisorernas yttrande och framställde
vådan af en Domstols-inrättning, uti hvilken en-
dast en Ledamot måste vara lagfaren; vid hvilket
förhållande han ansåg Kongl. Hefrätterna vida bät-
tre vara kompetenta att döma uti da mål, som nu
tillhöra Krigs-Hofrättens behandling. Strindlund
armärkte, att afskaffandet af en Domstol är ett lag-
stadgande, som beror på Konungs och Ständers ge-
mensamma beslut, och avsåg intet vara att vinna
af en återremiss. Dahllöfupplysto att de vid Krigs-
Hofrätten anhängige mål äro ganska få, men Rut-
berg såg ingen våda uti att bifalla Uiskottets uilå-
tande i denna del, helst Utskottet förklarat sig in-
stämma uti Revisorernas yttrade mening.
Propositionen föranledde en votering, hvaraf re-
sultatet blef återremiss. (Forts. följer-)