vulsgrottor, ris-eldar och mera dylikt, är dra-
men imedlertid en af de intressantaste och njut-
ningsrikaste, vår scen på länge erbjudit, och
det är möjligt, att den skall bli en kassapjes.
Rollerna äro öfverhufvud taget icke illa för-
delade och spelas väl. Hr Dahlqvist var sjelf.
skrifven till Eugen Aram; hans lidande och
markerade, fysionomi är ganska naturligt en filo-
sefs och grubblares, hans djupa röst passar wäl
för de än passionfulla och extasierade, än ener-
giskt återhållna och kufvade känslor han har
att återgifva. Det skulle blifva för långt att!
citera de många särskilda situationer, der han
synnerligt utmärker sig. Det sätt, hvarpå har
i sista scenen uttalar orden: coch der slogo vi
ihjel din far,, är verkligen förfärligt; det lig-
ger måhända till och med något för rätt deri
En anmärkning! Finnes då icke vid hela Kgl
theatern en enda person, som kan uttala med
riktig sccent ett latinskt eller grekiskt namn?
Man fordrar det icke precist af Hr Dahlqvist
eller någon annan af hans medbröder artister,
men i direktionen vore väl icke obilligt ati
begära så mycken aklassisk lärdom). Det är
verkligen en skam, att på vår förnämsta, vår kegl.
scen man skall få höra sådant som bur Hr Dablyist
här med djerf och bögtidligt ljudlig röst utropar:
aJag är fjettrad som en annan Prometheus! med
tonvigten på det sednare e, på samma sält som
man uttalar Bartholomeus eller Zacheus! Det
slår inte felt att en så grundlärd man som
Eugeose Aram ganska väl måtte veta, att ordet
bör prononceras med tonvigten på det första
e, och heldst med ett ljud af v i stället för u,
såsom Promethevs! — Hrr Almlöf, Houseman,
är till en början ypperligt maskerad, med ett
rödknollrigt hår, en gammal dammig rock med
felande knappar o. s8. v. Hans spel förtjenar
serskildt anmärkas ceh lofordas, emedan det
eger det hos horxom ovanliga, att man på lån-
ga stunderna icke deri känner igen det ringa-
sto af Hr Almlöf; han har verkligen förmått
denna gång skapa sig en ny roll, det är en helt
annan röst, en helt annan hållning än den van-
liga, och Hr ÅA. är i detta afseende i denna
dram större aktör, än man sett honom på mån-
ga år. Äfvenledes eger han flera effektställer,
der han har tillfälle att vederbörligt vända upp
och ned på ens blod. — Fruarne Almlöf ech
Hjortsberg äro ett par intagande och intressan-
ta systrar Ellinor och Madelin; Hr Svensson
en rätt bögtidlig och martialisk korporal Bun-
ting. Hr Stjernström, som den unga Walter
Lester, är minst lycklig bland hufvudpersoner-
na; hans välmående och trefliga figur ligger
emot honom, hans kostym, en betjents snarare
än en ung elegant älskares, är alldeles miss-
lyckad; hans roll är dessutom sådan, att han
alltid vid sidan af Aram måste träda bra myc-
ket i skuggan och synas spela hvad man kal-
lar en nästan ömklig figur, så att det fordrar
bra öfvervägande partier hos den aktör, som
har denna roll, för att något så när hålla sig
uppe.