Article Image
usa vara ARUVvastande ISproeSclativa 1OTICN, 5: tunga de än äro, verkligen något kan uträttar och att detta något förstoras, i samma min folket mera oafbrutet begagnar sin rätt att gifva stöd och eftertryck åt siasa ombuds arbeten Från denna insigt måste folket helt naturligt komma till den öfvertygelsen, att svåraste hindre mot ett godt resultat af riksdagarna ytters härleder sig från ingenting annat, än de långa mellantiderna mellan dessa, och oss synes, at! Konstitutionsutskottet kunnat med godt skäl antaga denna öfvertygelse lika allmän, som opinionen om de representativa formernas ändamåilslöshet. Tänkom oss blott å ena sidan de otaliga behof af reformer, som visa sig i den massa af lifsfrågor för samhället och nationen, hvilka äro under arbete vid denna riksdag, och å den andra en Riksdag af endast den i grundlagen medgifna längden utaf fyra månader, inträffande hvart sjette är. Detta gör jemni tjugu dagar om året, på hvilka ett folk, som baft sina flesta inrättningar stillastående på samma punkt i etthundradefemtio år, skall ordna dem i ett mera tidsenligt skick, förbättra sina lagar och förbereda nya organisationer, allt på en tid, beräknad till tjugu dagar om året, och man har redan svaret på den frågan, om sidant låter sig göras. Och ändock skulle tjugo dagar årligen kanhända gynna arbetets framskridande, i jemförelse med hela arbetsmassans hopstockande på 4 månader hvart femte eller sjette år. Också är den öfvertygelsen numera allmän, och i synnerhet bekräftad vid denna Riksdag, der ingen timma för arbetena är försummad, att tiden för en riksdag numera omöjligt kan inskränkas till mindre än ett år, om alla de under fem är hopade ärender derunder skola åtminstone handläggas, — att bringa dem alla till ett godt slut, räknas nu mer af både förnuft och erfarenhet till omöjligheterna. Vore det då icke vida bättre, att Ständerna trädde tillsammans fyra månader hvartannat år, än tolf månader hvart sjette? Man har visserligen invändt, att det beror på representanterna sjelfve, att ej väcka så många motioner; men hvarifrån komma motionernas mängd, om icke ifrån det långa afståndet mellan riksdagarne, och hvem vågar väl tänka på motionsrättens inskränkande, så länge representanterna sammankomma blott hvart femte år, så länge missbruk och olägenheter ega fem år att föröka sig, och representanten nödvändigt måste komma som en främling till Riksdagen? Hvem ville väl hindra bonom, att föreslå de förbättringar, han anser nödiga för fosterlandets väl, då man lemnat honom den vissa öfvertygelse, att en betydlig del af den nu verkande generationens lefnad skall förflyta, innan det kan ske nästa gång, och då han nödvändigt måste vara oviss, huruvida ett annat tillfälle någonsin för honom återkommer? Infölle åter riksdagerna hvartannat, eller ännu hellre hvart år, så betydde det föga, om icke alla de stora frågorna, hvarje gång, såsom nu, skulle göras till öfverläggningsämnen. Samme personer, som den ena gången utvexlat sina ider, när de nästa gång råkadas, hade då icke heller att börja så helt och hållet å nyo; öfvertygelsen i de flesta ämnen skulle snart närmare stadga sig; man skulle åtminstone en gång komma till en fast hvilopunkt, i frågan om bränvinsbränningen, näringsfriheten, tullsystemet; statsregleringen, revisionerna, granskningen af Statsrådernas protokoller och ala dylika kuranta göromål vore i ena fallet på tre, i det andra på fem gånger kortare tid afslutade, utan att beräkna, att den närmare kontroll och uppmärksamhet, hvarmed Ständerna kunde följa förvaltningens gång, skulle betydliigt förminska den spänning mellan statsmaktern3, som nu för hvarje gång visar sig. Allt detta skulle i sin mån högst betydligt bidraga till öfverläggningarnas förenklande och riksdagarnes förkortande; kapaciteterna inom nationen skulle ock blifva mera kända och Regeringen få bättre tillfälle, att erhålla dugliga personer ibland sig, den allmänna andan få en högre lyftning, och alla känna sig närmare sammanbundna vid fosterlandets gemensamma intressen. Vi tro således, att Utskottet gjort orätt, att icke föreslå åtminstone hvartannat år. Det hade väl åtminstone gått an, att försöka, om detta ej funnit bifall; och hade så ej skett, så kunde en förändring till hvart tredje ganska lätt hafvå skett efter en återremiss. Nu vilje vi deremot hoppas, att en sådan måtte komma att ske ifrån samtliga Stånden, med föreskrift till Utskottet, att föreslå en kortare termin. Under tiden, intill dess detta ärende förekommer, vore det önskligt, att hvar och en i sin stad måtte noga öfverväga saken, och vi föreställa 0s3, att man dervid smart skall stadga sig i den tankan, att skälen för det åsigt vi här framställt, vida öfverväga den inkast, Utskottet af öfverdrifven försigtighet på förhand uppgjort. ——— LX i — Det berättas nu såsom visst, att Hr von STA nturnann å me I Kan Elfa MR RR

7 maj 1840, sida 3

Thumbnail