usa vara ARUVvastande ISproeSclativa 1OTICN, 5:
tunga de än äro, verkligen något kan uträttar
och att detta något förstoras, i samma min
folket mera oafbrutet begagnar sin rätt att gifva
stöd och eftertryck åt siasa ombuds arbeten
Från denna insigt måste folket helt naturligt kom-
ma till den öfvertygelsen, att svåraste hindre
mot ett godt resultat af riksdagarna ytters
härleder sig från ingenting annat, än de långa
mellantiderna mellan dessa, och oss synes, at!
Konstitutionsutskottet kunnat med godt skäl
antaga denna öfvertygelse lika allmän, som opi-
nionen om de representativa formernas ända-
måilslöshet. Tänkom oss blott å ena sidan de
otaliga behof af reformer, som visa sig i den
massa af lifsfrågor för samhället och nationen,
hvilka äro under arbete vid denna riksdag, och
å den andra en Riksdag af endast den i grund-
lagen medgifna längden utaf fyra månader, in-
träffande hvart sjette är. Detta gör jemni
tjugu dagar om året, på hvilka ett folk, som
baft sina flesta inrättningar stillastående på sam-
ma punkt i etthundradefemtio år, skall ordna
dem i ett mera tidsenligt skick, förbättra sina
lagar och förbereda nya organisationer, allt på
en tid, beräknad till tjugu dagar om året, och
man har redan svaret på den frågan, om si-
dant låter sig göras. Och ändock skulle tjugo
dagar årligen kanhända gynna arbetets fram-
skridande, i jemförelse med hela arbetsmassans
hopstockande på 4 månader hvart femte eller
sjette år. Också är den öfvertygelsen numera
allmän, och i synnerhet bekräftad vid denna
Riksdag, der ingen timma för arbetena är för-
summad, att tiden för en riksdag numera o-
möjligt kan inskränkas till mindre än ett år, om
alla de under fem är hopade ärender derunder
skola åtminstone handläggas, — att bringa
dem alla till ett godt slut, räknas nu mer af
både förnuft och erfarenhet till omöjligheterna.
Vore det då icke vida bättre, att Ständerna
trädde tillsammans fyra månader hvartannat år,
än tolf månader hvart sjette? Man har vis-
serligen invändt, att det beror på representan-
terna sjelfve, att ej väcka så många motioner;
men hvarifrån komma motionernas mängd, om
icke ifrån det långa afståndet mellan riksda-
garne, och hvem vågar väl tänka på motions-
rättens inskränkande, så länge representanterna
sammankomma blott hvart femte år, så länge
missbruk och olägenheter ega fem år att för-
öka sig, och representanten nödvändigt måste
komma som en främling till Riksdagen? Hvem
ville väl hindra bonom, att föreslå de förbät-
tringar, han anser nödiga för fosterlandets väl,
då man lemnat honom den vissa öfvertygelse,
att en betydlig del af den nu verkande gene-
rationens lefnad skall förflyta, innan det kan
ske nästa gång, och då han nödvändigt måste
vara oviss, huruvida ett annat tillfälle någonsin
för honom återkommer? Infölle åter riksda-
gerna hvartannat, eller ännu hellre hvart år,
så betydde det föga, om icke alla de stora
frågorna, hvarje gång, såsom nu, skulle göras
till öfverläggningsämnen. Samme personer, som
den ena gången utvexlat sina ider, när de nä-
sta gång råkadas, hade då icke heller att börja
så helt och hållet å nyo; öfvertygelsen i de
flesta ämnen skulle snart närmare stadga sig;
man skulle åtminstone en gång komma till en
fast hvilopunkt, i frågan om bränvinsbränningen,
näringsfriheten, tullsystemet; statsregleringen,
revisionerna, granskningen af Statsrådernas pro-
tokoller och ala dylika kuranta göromål vore
i ena fallet på tre, i det andra på fem gånger
kortare tid afslutade, utan att beräkna, att den
närmare kontroll och uppmärksamhet, hvarmed
Ständerna kunde följa förvaltningens gång, skulle
betydliigt förminska den spänning mellan stats-
maktern3, som nu för hvarje gång visar sig.
Allt detta skulle i sin mån högst betydligt bi-
draga till öfverläggningarnas förenklande och
riksdagarnes förkortande; kapaciteterna inom
nationen skulle ock blifva mera kända och Re-
geringen få bättre tillfälle, att erhålla dugliga
personer ibland sig, den allmänna andan få en
högre lyftning, och alla känna sig närmare sam-
manbundna vid fosterlandets gemensamma in-
tressen.
Vi tro således, att Utskottet gjort orätt, att
icke föreslå åtminstone hvartannat år. Det
hade väl åtminstone gått an, att försöka, om
detta ej funnit bifall; och hade så ej skett, så
kunde en förändring till hvart tredje ganska
lätt hafvå skett efter en återremiss. Nu vilje
vi deremot hoppas, att en sådan måtte komma
att ske ifrån samtliga Stånden, med föreskrift
till Utskottet, att föreslå en kortare termin. Un-
der tiden, intill dess detta ärende förekommer,
vore det önskligt, att hvar och en i sin stad
måtte noga öfverväga saken, och vi föreställa
0s3, att man dervid smart skall stadga sig i
den tankan, att skälen för det åsigt vi här
framställt, vida öfverväga den inkast, Utskottet
af öfverdrifven försigtighet på förhand uppgjort.
——— LX i
— Det berättas nu såsom visst, att Hr von
STA nturnann å me I Kan Elfa MR RR