andra oundgängliga arbeten hafva fördröjt representationsfrågans genomförande; och i händelse riksdagen af regeringen slutas, innan vi dermed hunnit till målet, skulis det således lätteligen kunna aända, att vi hemkomma utan att ens ha kunnat i(aom Stånden öfverlägga om detta ärende, än raindre derom fatta något beslut. Vi måste då svara våre kommittenter, som fråga oss hvad vi gjort sill ena reform i samhbällsskicket: — intet! Men am de vidare fråga: cHvad hafven J då gjort att lindra våra bördor, att minska utskyldernas tyngd, att bereda oss någon lättnad i våra bekymmer? Skole vi då äfven nödgas svara: — intet? Skole vi behöfva säga till dem: Vi ha fått ingen af edra fordringar uppfyllda, men vi ha uppfyllt alla, som man gjort på eder! Dat medel vi ägde att föra styrelsen tiil uppmärksamhet på våra önskningar, hafve vi ej begagnat. J voren missnöjde med det system hon följt i 30 år. — Vi ha gifvit heane tillgångar att följa det ännui 3 eller 6 år. J trälen under mödor och försakelser, fäfängt ropanda på någon misskund, någon vederqvickelse. Vi ha satt dem, som göda sig af eder svett, i tillfälle att än längre kunna göra det, och att ännu i fem eller sex år kunna tillstoppa öronen för er klagan! Finnes väl någon bland oss, som utan rodnad skulle kuana gifva dessa förnedrande svar, någon, som, i fall icke nedtyngd af sine landsmäns ovilja och förakt, ej skulle digna uader bördan af sitt eget sarmvetes förebråelser? Jag älskar tro, att det ej ges någon bland 0ss, som så åsidosätter de uppdrag han fått af sine kommittenter, att han skulle vilja blottställa sig för alt nödgas afgifva ett dylikt svar. Det är endast nägra små betänkligheter, som kanhända torde uppstå hos en och annan, hvilka jag anser mig böra försöka undanrödja. Man skulle taia för oss om moderation, om foglighet. Ja! dessa äro vackra samhällsdygder, och vi nafve, efter mitt förmenande, icke underlåtit att visa dem. Men ölverträder man då deras gränser, när man följer lagen, när man lyder sin öfvertygelsg, när man fullgör sitt uppdrag och efterkommer sine landsmäns tydligt uttryckta önskan? Moderation, består hon i en feg efiergifvenhet för alla anspråk, i en slafvisk undergifvenhet för maktens vilja? — Ar hon ej snarare detta lugna förstånd, som känner gränsen både för sina pligter och sina rättigheter, och denna mogna kraft, som hvarken öfverträder den enas skrankor, eller tillåter den andra öfverträdas? År hon qvinnans och barnets vacklande svaghet, följden ar deras oförmåga af motsiånd, eller är hon mannens jemna allvar, som gör hvad han bör och vet hvad han kan? Ej skole vi fråntaga armodet sin skärf, ej beröfva den med nit och redlighet arbetande statstjenaren sin tarfliga bergning, ej förneka nödvändiga och nyttiga inrättningar sitt understöd. Dessa alla äro oskyldiga i de besvär, som trycka oss, och de undfå ej mer än hvad de förtjsna för den nytta de göra, elier för det anspråk olyckan ger dem. Men den, som mycket gifvet var, af honom skall ock något fordras, och det är dessa fordringar jag förbehåller mig framdeles närmare få utveckla. Det är erdast principen jag här till en början velat framställa. Skuile en annan invändning göras: den, att BondeStåndet möjligtvis blir ensamt med sina besperingsprinciper, och ait öfriga Stånden frikustigare och eftergifaar8 bevilja bvad vi förneka, hvarigenom verkan af vårt beslut försvinner, så ehuru jag ej vet uvad som i detta fall kan handa, vet jag duck, att vi representera deux ojemnförligt stora majoriteten af Svenska folket och dess skatidragande, och att det således icke är uian sin moraliska vigt, om detta S:ånd öppet uttalar sin mening, den, att det ej tror sig kunna gifva mera, än landet förmär bära. Om, emot denna moraliska ravsgrund, det kan finnas nägon juridisk, som Ullåter minoriteten i antal och minoriteten i skattebidrag, att beherrska m joriteten, aw föreskrifva henne lagar, atv påtvinga henne uiskylder, som bon vägrar frivilligt åtaga sig, så måste ett sådant förhållande, äskådligare än alit annat, visa dessa lagars olämplighet och behof af foråäadring. O.a då vårt beslut icze gäller mot det faktiska al ea bestående, förnuftsvidrig lag, så må det inför den förnufisenliga opinionen, inför samtid och efterverld, likväl gälla avad det kan gäila, och jag tvekar ej, att det skall bli icke så litet. Slutligen torde jag få erinra om det försiag jag för mer än 2:ne månader sedan hår tog nug friheten framstaila, rörande sättet för riksdagens förkortande, huru jag deri hanvisade till det medel, som, eiter mitt förmenande, Ständerna äga, att förskaffa uppmärksamhet åt sina össkningar och aktning åt sina beslut: beskattningsrätten, och huru ierna åsigt tycktes vinna de flestes bifall. Tiden ir nu inne att låta grunusatsen blifva handling. Hans Jansson. PIREN RON AMRA NGE KORPI