andra oundgängliga arbeten hafva fördröjt repre-
sentationsfrågans genomförande; och i händelse riks-
dagen af regeringen slutas, innan vi dermed hun-
nit till målet, skulis det således lätteligen kunna
aända, att vi hemkomma utan att ens ha kunnat
i(aom Stånden öfverlägga om detta ärende, än rain-
dre derom fatta något beslut. Vi måste då svara
våre kommittenter, som fråga oss hvad vi gjort
sill ena reform i samhbällsskicket: — intet! Men
am de vidare fråga: cHvad hafven J då gjort att
lindra våra bördor, att minska utskyldernas tyngd,
att bereda oss någon lättnad i våra bekymmer?
Skole vi då äfven nödgas svara: — intet? Skole
vi behöfva säga till dem: Vi ha fått ingen af edra
fordringar uppfyllda, men vi ha uppfyllt alla, som
man gjort på eder! Dat medel vi ägde att föra
styrelsen tiil uppmärksamhet på våra önskningar,
hafve vi ej begagnat. J voren missnöjde med det
system hon följt i 30 år. — Vi ha gifvit heane
tillgångar att följa det ännui 3 eller 6 år. J trä-
len under mödor och försakelser, fäfängt ropanda
på någon misskund, någon vederqvickelse. Vi ha
satt dem, som göda sig af eder svett, i tillfälle att
än längre kunna göra det, och att ännu i fem el-
ler sex år kunna tillstoppa öronen för er klagan!
Finnes väl någon bland oss, som utan rodnad skulle
kuana gifva dessa förnedrande svar, någon, som,
i fall icke nedtyngd af sine landsmäns ovilja och
förakt, ej skulle digna uader bördan af sitt eget
sarmvetes förebråelser?
Jag älskar tro, att det ej ges någon bland 0ss,
som så åsidosätter de uppdrag han fått af sine kom-
mittenter, att han skulle vilja blottställa sig för
alt nödgas afgifva ett dylikt svar. Det är endast
nägra små betänkligheter, som kanhända torde
uppstå hos en och annan, hvilka jag anser mig
böra försöka undanrödja. Man skulle taia för oss
om moderation, om foglighet. Ja! dessa äro vackra
samhällsdygder, och vi nafve, efter mitt förmenan-
de, icke underlåtit att visa dem. Men ölverträder
man då deras gränser, när man följer lagen, när
man lyder sin öfvertygelsg, när man fullgör sitt
uppdrag och efterkommer sine landsmäns tydligt
uttryckta önskan? Moderation, består hon i en feg
efiergifvenhet för alla anspråk, i en slafvisk under-
gifvenhet för maktens vilja? — Ar hon ej snarare
detta lugna förstånd, som känner gränsen både för
sina pligter och sina rättigheter, och denna mogna
kraft, som hvarken öfverträder den enas skrankor,
eller tillåter den andra öfverträdas? År hon qvin-
nans och barnets vacklande svaghet, följden ar de-
ras oförmåga af motsiånd, eller är hon mannens
jemna allvar, som gör hvad han bör och vet hvad
han kan? Ej skole vi fråntaga armodet sin skärf,
ej beröfva den med nit och redlighet arbetande
statstjenaren sin tarfliga bergning, ej förneka nöd-
vändiga och nyttiga inrättningar sitt understöd.
Dessa alla äro oskyldiga i de besvär, som trycka
oss, och de undfå ej mer än hvad de förtjsna för
den nytta de göra, elier för det anspråk olyckan
ger dem. Men den, som mycket gifvet var, af ho-
nom skall ock något fordras, och det är dessa for-
dringar jag förbehåller mig framdeles närmare få
utveckla. Det är erdast principen jag här till en
början velat framställa.
Skuile en annan invändning göras: den, att Bonde-
Ståndet möjligtvis blir ensamt med sina besperings-
principer, och ait öfriga Stånden frikustigare och
eftergifaar8 bevilja bvad vi förneka, hvarigenom
verkan af vårt beslut försvinner, så ehuru jag ej
vet uvad som i detta fall kan handa, vet jag duck,
att vi representera deux ojemnförligt stora majori-
teten af Svenska folket och dess skatidragande,
och att det således icke är uian sin moraliska vigt,
om detta S:ånd öppet uttalar sin mening, den, att
det ej tror sig kunna gifva mera, än landet förmär
bära. Om, emot denna moraliska ravsgrund, det
kan finnas nägon juridisk, som Ullåter minoriteten
i antal och minoriteten i skattebidrag, att beherr-
ska m joriteten, aw föreskrifva henne lagar, atv
påtvinga henne uiskylder, som bon vägrar frivilligt
åtaga sig, så måste ett sådant förhållande, äskådli-
gare än alit annat, visa dessa lagars olämplighet
och behof af foråäadring. O.a då vårt beslut icze
gäller mot det faktiska al ea bestående, förnufts-
vidrig lag, så må det inför den förnufisenliga opi-
nionen, inför samtid och efterverld, likväl gälla
avad det kan gäila, och jag tvekar ej, att det skall
bli icke så litet.
Slutligen torde jag få erinra om det försiag jag
för mer än 2:ne månader sedan hår tog nug fri-
heten framstaila, rörande sättet för riksdagens för-
kortande, huru jag deri hanvisade till det medel,
som, eiter mitt förmenande, Ständerna äga, att för-
skaffa uppmärksamhet åt sina össkningar och akt-
ning åt sina beslut: beskattningsrätten, och huru
ierna åsigt tycktes vinna de flestes bifall. Tiden
ir nu inne att låta grunusatsen blifva handling.
Hans Jansson.
PIREN RON AMRA NGE KORPI