ansialters, förhällardens, embHbetsverks eiler embe-
tens afskaffands, — till est ändamålsenligare ord-
nande af domstolar, adminisirasion eiler försvars-
verk, — till oäloka eiler förderfliga författniagars
upphbäfvande? — Har det ens varit med verkstal-
ligaeten af ständers beslul, efiorkommandet af de-
ras besiämdat uttalade vyjs, elier, snart sagdt, med
någon enda af regeringen utarbetad pion tull nå-
g.n ny organisation, någon stadga, hvasöfver stän-
derna, utan att sjelfva ingå i utarbetningen, kua-
nat yvttra sig? Har det ej tvertom varit med for-
d-ingar på nya anslag, nya ermbetens skapande, ny
msktutvidgning, nja fördelar för de styraude, nys
tyngder, svårigheter och olågeoheter för desiyrda?
Hvilka äro de lättnader styrelsen beredt åt närings-
fliten, åt arbetet, åt kuaskapsbegäret, åt yitrande-
rätten, åt allt det, som bereder samhällets och dess
medlemmars trefnad och välfärd? Halva vi ej,
för de obetydliga framsteg de kuanat vinna, nöjd
gats kämpa steg för s.eg och tum för tum med
styrelsen, och mången gäng sett henne gäcka våra
bemödanden och förneka våra billlgaste fordricgar,
ja, omintetgöra våra formliga besiut? För 50 år
sedsn beslöro Rikets Ständer en allmän nå:iugs-
frihet; regeringen sjelf antog deras åsigt; och hvad
her följt? — Ett trettivårigt närinystvång! Siän
derna hafva sedan det nja statssiickets införande
erkänt dess ofullkomlighet och nödvändigheten af
förbättringar deri, serdeles i representationssättet;
de hafrza, till förberedande deraf, begärt af rege-
ringen statistiska upplysnicgar, till och med an-
vist medel dertill, och hvad bar följi? Månne ett
reformförslag af regeringen? Nej, en hänvisning
till den långsamt mognanda öfvertygelsen! och i
närvarande stund se vi det billiga, förnuiisenliga
och visst icke demagogiska eller revolutionärt ho-
tande förslaget till en liten förändring inom detta
Stånds representation, nemligen säteriegande bön-
ders inträde i Bondeståndet, motarbetas af just så-
dane, som företrädesvis utgifva sig för regeringens
vänner och anhängere. Man hade bland de otali-
ga penningefordringar, som till Rikeis Ständer
framstälits, äfven en gång gjort en sådan på an-
slag för undervieniongsverken. Stäönderna beviljades
din, och regeringen visade sig så föga angelägen,
— jag säger icke om dessa medel, men om de:as
förernål, — att fem år åtgingo, Innan de ens kun-
no af heane fördelas. Hon har besvurit den cu:
bestående statsformen, hvars grundsats ar frihet,
lagbundenhet, erkännandet af folkets rättigheter, af
menniskovärde, af bildning och framskridanie med:
tiden, och hvad har hun gjort derför? Hvar ar den
förkofran i sedligt och intellek!uelt hänseende någur
inom staten under heanos bLånder vuonii? Hafva
vi ej tve:tom sett och se vi ej degligen wuidnisgar,;
som utgifviv sig för hennes s.urua anhängare, som
hon undersiöder och bekostar af al manna medel,
som hon låter sprida kring lanact, ändas den mest
bestämda ovilja, nästan hat mot al fine, alla na-
tionella rättigheter, ala liberala institutioner, ut-
gjuta sig i smädelser och skEymnfliza hanosyftvingar
på nationens män, kalla folket cokunniyt och obän-
digt,, ja, till och med förneka de gruadsaiser, häri
gecom hon sjelf existerar, och hennes organer bå-
de inom tryckpressen och isom rfepreseniationen
nedsätta och bestrida riktisheten af den hanaling,
hvarigenom Sverge år 1809 iräddsdes från branten
af sin undergång, och dea nu varande sakernes
ordning gjordes möjlig? —
Betrakte vi serskildt hvad efte-gift detta stånd
rönt hos regeringen för siva önskningar, så lärer
hvar och en af oss hafva dei i friskt minne, eme-
dan ej allenast tilstände: i landet dagligen erinrar
derom, uian äfven en nyligen vunnen erfarenbet
vitsordar förhållandet. Det torde vara nog att bän-
visa till de utsiag på våra! Önskningsmål, regerin-
gen i trettio år meddelat, och serskildt till det en-
da faktum, huru Bondsstiåndet år 4829 enhäiligt
protesterade mot den föreslagna nya mötespassevo
lansen, cch hvad afseende man fästade vid denna
protest. Och likväl, hvad undseende, hvad tålamod,
hvad eftergift har regeringen funnit hos Ständerns,
och serskildt hos detta Siånd? Sveriges störste
Konuag och störste man erkände, att hvad han
kunnat göra för fåderneslandet, — och det var
dess räddning ur lekamlig och andlig träldom, —
det hide han gjort med Gud och Sveriges ailmoge.
Alla hans efterträdare hafva endast med dessa bå-
da mäktiga understöd kunnat något uträtta, kun-
nat bes:å; men alla hafva icke erkänt det. Har
den närvarande regeringen gjort det? Har hon ic
ke tvertom mer än en gång, uader åberopande af
egna förijensier om landet, förebrått Ständerna, att
de icke gjort nog, att de icke uppfyllt alla hennes
fordiingar, och uppmanat dem att förstå hennen,
samt att hemta ledning till denna insigt af det go-
da hon påstår sig hafva uträttat? Detta goda, mån-
ne det icke mer ån uppväges af de försakelser, de
eftergifier, de uppoffringar nationen har att lägga
i sin våpskål?
Och ef:er dessa trettioåriga rön af styrelsens om-
sorg för landets bästa, framträder hon åter med
nya fordringar, icke blott på dess undseende, men
på ökade bidrag, nya medel tillfortsätlning afsam-
ma bena, till stadgande och befättande af dess hit-
tills följda system. Skole vi efterkomma dem? Sko-
le vi, med ständigt ouppfyllda förhoppningar, ånyo
medverka till deras nya besvikande? Skole vi med
ett s ändigt pröfvadt, alldrig lönadt tålamod låta det
ånyo pröfvas? År ej tiden inne, att Svenska folket
en gång vaknar ur sin slummer, att det visar, bu-
I
i
H
ju det lärt äfven något annat, än att fördraga och! ä
sliergifva, — huru det känner sig värdt sina rät-
ligheter derigenom, att det begagnar dem, och att
det ej saknar kraft och förstånd dertill? Då for-
dom styrelsens anspråk gingo alltför långt och fol-
ket tröttnat vid dem, skakade det, samladt på Alls-
härjar-tinget, sina sköldsr, och hjelpte ej detta
drog de: äfven svärden. Vi behöfve lyckligtvis ic.
ke donna utväg; vi hafve en enklare, lättare, af
lsgarna utstakad, och vi böre begagna den. Vi
sammanträdde under fäderneslandets allmänna för-
boppningar, under dess stegrade väntan på den-
na riksdags resultater. De förbättringar i
statsskicket, som i trettio år utgjort föremålet
för Svenska folkets önskningar, räknado det nu på
att 30, om ej åstadkomna, åtminstonsa grundlagda.
Ipgenting fanns i detta bänseende af regeringen
örberedt. Ingen bokstaf har från henne kommit
ss tillbande, äsyftande någon sådan reform; ingen
n
1
k
a
G
tu
8
g
n
Pp
fö
fi
k
ti
e
d
d