funnit ett axiom, alldeles solklart och otvifvel aktigt. Icke hade väl detta sätt att tillvägagi medgifvit förslagets utarbetande inom den a regeringen bestämda tiden af Juni månad förli det år, men arbetet hade utan tvifvel blifvi med uppoffring af den ätta lekturen) dest sakrikare, och om det ock icke blifvit färdig till Riksdagen, så hade det nog icke generat fa brikerna. Man har idkeligen och högt beklagat sig öf ver den förföljelseanda, den afiendtlighet, son i flera år skall varit riktad mot inhemska nä ringarae. Om landets öfriga intressen i hun drade år med tålamod fördragit de inkräktnin gar, hvartill den ekonomiska lagstiftningen öpp nat väg åt fabriksintresset, skulle det vara fö brådstörtadt att nu väcka fråga om tillbakavi sanda af detta iutresse inom sina naturliga gränser ? Icke dermed sagdt, att man hvarken vill el ler emotser fabrikernes undergång såsom följ deraf. Skulle en inhemsk slöjd verkligen löp: fara att gå under, ehuru skyddad af 23 pro cents införselstull, eiler, andra afgifter inclusive omkring 29 procent å medelvärden, som å bä sta qvaliteter åtminstone kan räknas till 20 pro cent, så måste denna slöjd ännu baefina sig på en alltför låg utvecklingspunkt, hvilket skull ljusligen ådagalägga, att den vere en för natio. nen alltför kostsam drifhusväxt, då ett hundra årigt omhägnande med förbud icke förmåt acklimatisera den. Men ehuru en värd repre:sentants yttrande om klappjagter skulle kunn: föranleda den förmodan, att Svenska fabrikern: ännu befunno sig på vildmarken, är detta ove: dersägligen en skuggrädsla, åtminstone hvad de förnämsta slöjderna angår, som drifvas i en vidsträcktare skala och ostridigt numera tillegna: sig en högre konstskicklighet. (Slutet följer.)