funnit ett axiom, alldeles solklart och otvifvel
aktigt. Icke hade väl detta sätt att tillvägagi
medgifvit förslagets utarbetande inom den a
regeringen bestämda tiden af Juni månad förli
det år, men arbetet hade utan tvifvel blifvi
med uppoffring af den ätta lekturen) dest
sakrikare, och om det ock icke blifvit färdig
till Riksdagen, så hade det nog icke generat fa
brikerna.
Man har idkeligen och högt beklagat sig öf
ver den förföljelseanda, den afiendtlighet, son
i flera år skall varit riktad mot inhemska nä
ringarae. Om landets öfriga intressen i hun
drade år med tålamod fördragit de inkräktnin
gar, hvartill den ekonomiska lagstiftningen öpp
nat väg åt fabriksintresset, skulle det vara fö
brådstörtadt att nu väcka fråga om tillbakavi
sanda af detta iutresse inom sina naturliga
gränser ?
Icke dermed sagdt, att man hvarken vill el
ler emotser fabrikernes undergång såsom följ
deraf. Skulle en inhemsk slöjd verkligen löp:
fara att gå under, ehuru skyddad af 23 pro
cents införselstull, eiler, andra afgifter inclusive
omkring 29 procent å medelvärden, som å bä
sta qvaliteter åtminstone kan räknas till 20 pro
cent, så måste denna slöjd ännu baefina sig på
en alltför låg utvecklingspunkt, hvilket skull
ljusligen ådagalägga, att den vere en för natio.
nen alltför kostsam drifhusväxt, då ett hundra
årigt omhägnande med förbud icke förmåt
acklimatisera den. Men ehuru en värd repre:-
sentants yttrande om klappjagter skulle kunn:
föranleda den förmodan, att Svenska fabrikern:
ännu befunno sig på vildmarken, är detta ove:
dersägligen en skuggrädsla, åtminstone hvad de
förnämsta slöjderna angår, som drifvas i en vid-
sträcktare skala och ostridigt numera tillegna:
sig en högre konstskicklighet.
(Slutet följer.)