kasta sig sjelfva beroendet af Ständernas förtro-
ende såsom ett vilkor för sitt bestånd, och så-
lunda en gång realisera den moraliska förenin-
gen och samverkan emellan styrelse och folk,
som icke kan äga rum mer äa på två sätt; an-
tingen att regeringen rättar sig efter Önsknin-
garna hos natioaens majoritet helst 3då den up-
penbart visar sig till folkets bästa; noga följer
ständers föreskrifter i fråga om disposition al
allmänna medel samt öfver hufvud ådagalägger
en riktning till sträng sparsamhet och lydnad
för lagarna; det andra att återställa menlös-
hetens, frasernas och riksdagstaktikens makt
i dess fordna glans. Kan man nu ej göra
det sednare, så torde det vara skäl ett
begifva sig till det förra. Vi bekänne likväl
att i detta afseende nigra tvifvelsraål vidlåda
oss; det första, emedan Hr Grefve Posse, som
utan tvifvel skall betraktas såsom premiermi-
nistern, varit vid föregående riksdagar den gam-
la styrelsens habilaste och egentliga försvarare
på Riddarhuset; det andra derföre, att Hr Gref-
ven lät beqväma sig att gå in i StatsRådet,in-
nan KonstitutionsUtskottet fått yttra sig öfver
de gamle Rådgifvarne, hvarigenom mycket gått
förloradt, som annars kunnat göras för den
konstitutionella saken, och det tredje föranledt af
Hr Grefve Posses uppträdande emot Stän-
dernas rätt, att ensame besluta om skatterna
(när lotterifrågan förevar),hvilket ej var ett myc-
ket lofvande program vid första inträdet hos re-
presentationen, efter utnämningen. Dessa tvif-
velsmål kunna dock numera möjligen vara utan
betydelse, och det blir då helt och hållet den
nya ministerens egen sak, att genom det, som
komma skall, sjelf bestämma sin ställning såväl
till representationen, som till pressen.