kasta sig sjelfva beroendet af Ständernas förtroende såsom ett vilkor för sitt bestånd, och sålunda en gång realisera den moraliska föreningen och samverkan emellan styrelse och folk, som icke kan äga rum mer äa på två sätt; antingen att regeringen rättar sig efter Önskningarna hos natioaens majoritet helst 3då den uppenbart visar sig till folkets bästa; noga följer ständers föreskrifter i fråga om disposition al allmänna medel samt öfver hufvud ådagalägger en riktning till sträng sparsamhet och lydnad för lagarna; det andra att återställa menlöshetens, frasernas och riksdagstaktikens makt i dess fordna glans. Kan man nu ej göra det sednare, så torde det vara skäl ett begifva sig till det förra. Vi bekänne likväl att i detta afseende nigra tvifvelsraål vidlåda oss; det första, emedan Hr Grefve Posse, som utan tvifvel skall betraktas såsom premierministern, varit vid föregående riksdagar den gamla styrelsens habilaste och egentliga försvarare på Riddarhuset; det andra derföre, att Hr Grefven lät beqväma sig att gå in i StatsRådet,innan KonstitutionsUtskottet fått yttra sig öfver de gamle Rådgifvarne, hvarigenom mycket gått förloradt, som annars kunnat göras för den konstitutionella saken, och det tredje föranledt af Hr Grefve Posses uppträdande emot Ständernas rätt, att ensame besluta om skatterna (när lotterifrågan förevar),hvilket ej var ett mycket lofvande program vid första inträdet hos representationen, efter utnämningen. Dessa tvifvelsmål kunna dock numera möjligen vara utan betydelse, och det blir då helt och hållet den nya ministerens egen sak, att genom det, som komma skall, sjelf bestämma sin ställning såväl till representationen, som till pressen.