ubör regeringens blick vara fästad på denna så
avigtiga näringsgren.
Jemiöres nu detta med de utfärdade författ-
ningaraa om tullen på jera, så förekommer
först en kungörelse af den 30 Mors 4814, året
efter Tyska kriget, då såsom här ofvan heter,
gruf- och bruksegare hastigt blifvit upplyftade
ur sin svåra ställning genom de framgångar vi
vunnit.s Oi denna kungörelse yttras: att då
ede tullafgifter, hvilka voro utsatte att för jern
som till utrikes ort utföres, med vexlar eller
emed uppgåld efter kurs erläggas, blifvit, ge-
nom handelns och penningsställningens förän-
adrade skick,uppdrifne till ett belopp, som skul-
ele blifva i samma mån mera tryckande, som
eden vara, för hvilken de erlades, genom min-
skad efterfrågan fallit i priset, hafva vi funnit!
atidpunkten vara inne, då en lindring borde för
cbruksrörelsen beredas, och derföre, med be-
gagmande af den rätt, Rikets Ständer till oss
auppdragit, varit i nåder betänkt, att befria:
ejerntillverkningen från de dryga tullumgälder,
hvilksz utöfver första alsigten betungat afsätt-
aningenr,. Härefter följer sjelfva stadgandet,
att tullen på jarn skulle få erläggas efter taxan
med bankosedlar, i stället för efter kurs. I
sjelfva Tulltaxan hafva vi ej kunnat få rätt på
någon aunman än den efter år 4840 gällande,
som var 24 sk. i silfver för ett Skeppund.
Nedsättningen blef således egentligen till 24
skillingar B:ko.
För år 48135, då mned.ättningen till 46 sk.
säges hafva ägt rum, fianes icke någon kungö-
relsa härom i förfettningssamlingen ; men
4816 den 24 April utgaf Regeringen en ny
tulltaxa, kontrasignerad Fredenstam, uti hvil-
ken exportitullen på jernet åter uppsattes till
42 skillingar Hamburger Banko med helfria
och 24 sk. samma mynt med ofria fartyg.
Ännu märkligare är likväl Kongl. Kungörel-
sen den 29 Januwrri 4847 aangående tullafgiften
för utgående Svenskt stångjern. Man läser
der föjende:
Att sedan under loppet af sistl. år, jorntill-
verkningen betydligt stigit i värde och för-
säljningspris, hvarigenom bruksidkaren numera
bör hafva sin bergning och förtjenst utan det
eserskilda understöd medelst mnadsatta tuilaf-
egiften, ban da sednare åren åtnjutit; och vi
esåledes funnit skäligt, att å Svenska stångjer-
enet återställa den utgående tull, som innan d.
30 Mars 41814 ägde rum; alltså, och för at!
tillika förbinda exportörens intresse med det
aallmäanas, vele Vi härigenom bafva förordnat,
eatt för 4 Skepp. stångjern, som med helfria
efartyg utföres, skall utgående tullen hädanef-
ater erläggas med 24 skill. Hamburger bko i
avexlar, då medelkursen är 420 sk. och derut-
eöfver med 23 sk. då medelkursen är 4419 sk,.,
och så vwvidare. Med öfriga fartyg var tullen
minst hälften mera. Det var således, såsom
Läsaren finner, icke Ständerna, utan Regerin-
gen, som genom de begge sistnämnda författ-
ningarna böjde stångjernstullen, och den sednare
gången alldeles grundlagsvidrigt och godtyckligt
ökade den utan Srvändernas hörsnde, som likväl
efter rezeringsformen ensamme äga att bestäm-
må beloppet af bevillningen.
Vi hafve ansett skäligt att återföra detta i
minnet, icke för att ingå i någon serskild kri-
tik af de citerade besluten, emedan de endast
utgöra ett af de många exemplen på de dår-
skaper i statsekonomiskt bänseende, som ovpp-
hörligt begingos under en tid, hvars försök att
styra kursen, keffeförbud m. in., vittnade om en
komplett obekartskap hes de beslutande eller
rådgifvande personerne med de ezsklaste axio-
mer i statshushållningsläran cch utgjorde ett
bevis, hvad den verkställande makten äfven i ett
efter bokstafven konstitutionelt sars hälle kan til-
låta sig, då den icke besväras af de kontroller och
den upplysning, som den periodiska pressen på
sednare tider, åtminstone till någon del, medfört.
Men det har synts oss nödigt att beriktiga nå-
gra irringar, som tilläfventyrs skulle uppstått
genom artikeln i Statstidningen, sedan andra
blad sökt lägga vigt på dess innebåll, i fall de-
ras slutföljder blifvit lemnade utan all veder-
läggning. Åtminstone torde det nu arförda
hafva ådagalagt det fullkomligt grundade i an-
märkningen, i anledning af Statstidmingens före-
tag att enskildt aftrycka ett Komungens yttrande
till Statsrådets protokoll. Ty hvad blir nu
slutsatsen, när men jemför innehållet af detta
yttrande med författningarna? Jo, antingen att
ämnet icke måtte varit föremål för nigon ser-
deles allvarlig öfverläggning i Statsrådet, eller
också att Föredraganden och Konungens Rid-
gifvare måste vara bedröfligt okunnige om de
författningar, som förut emanerat, angående
samma ämne, emedan de annars utan tvifvel
både hade kunnst och bordt upplysa Komun-
gen em rätta förhållandet dermed, som ingen
kan begära, att H. M. sjelf vid sin höga ålder
och obekant medlandskapets språk, skall bafva i
minnet.