ubör regeringens blick vara fästad på denna så avigtiga näringsgren. Jemiöres nu detta med de utfärdade författningaraa om tullen på jera, så förekommer först en kungörelse af den 30 Mors 4814, året efter Tyska kriget, då såsom här ofvan heter, grufoch bruksegare hastigt blifvit upplyftade ur sin svåra ställning genom de framgångar vi vunnit.s Oi denna kungörelse yttras: att då ede tullafgifter, hvilka voro utsatte att för jern som till utrikes ort utföres, med vexlar eller emed uppgåld efter kurs erläggas, blifvit, genom handelns och penningsställningens föränadrade skick,uppdrifne till ett belopp, som skulele blifva i samma mån mera tryckande, som eden vara, för hvilken de erlades, genom minskad efterfrågan fallit i priset, hafva vi funnit! atidpunkten vara inne, då en lindring borde för cbruksrörelsen beredas, och derföre, med begagmande af den rätt, Rikets Ständer till oss auppdragit, varit i nåder betänkt, att befria: ejerntillverkningen från de dryga tullumgälder, hvilksz utöfver första alsigten betungat afsättaningenr,. Härefter följer sjelfva stadgandet, att tullen på jarn skulle få erläggas efter taxan med bankosedlar, i stället för efter kurs. I sjelfva Tulltaxan hafva vi ej kunnat få rätt på någon aunman än den efter år 4840 gällande, som var 24 sk. i silfver för ett Skeppund. Nedsättningen blef således egentligen till 24 skillingar B:ko. För år 48135, då mned.ättningen till 46 sk. säges hafva ägt rum, fianes icke någon kungörelsa härom i förfettningssamlingen ; men 4816 den 24 April utgaf Regeringen en ny tulltaxa, kontrasignerad Fredenstam, uti hvilken exportitullen på jernet åter uppsattes till 42 skillingar Hamburger Banko med helfria och 24 sk. samma mynt med ofria fartyg. Ännu märkligare är likväl Kongl. Kungörelsen den 29 Januwrri 4847 aangående tullafgiften för utgående Svenskt stångjern. Man läser der föjende: Att sedan under loppet af sistl. år, jorntillverkningen betydligt stigit i värde och försäljningspris, hvarigenom bruksidkaren numera bör hafva sin bergning och förtjenst utan det eserskilda understöd medelst mnadsatta tuilafegiften, ban da sednare åren åtnjutit; och vi esåledes funnit skäligt, att å Svenska stångjerenet återställa den utgående tull, som innan d. 30 Mars 41814 ägde rum; alltså, och för at! tillika förbinda exportörens intresse med det aallmäanas, vele Vi härigenom bafva förordnat, eatt för 4 Skepp. stångjern, som med helfria efartyg utföres, skall utgående tullen hädanefater erläggas med 24 skill. Hamburger bko i avexlar, då medelkursen är 420 sk. och deruteöfver med 23 sk. då medelkursen är 4419 sk,., och så vwvidare. Med öfriga fartyg var tullen minst hälften mera. Det var således, såsom Läsaren finner, icke Ständerna, utan Regeringen, som genom de begge sistnämnda författningarna böjde stångjernstullen, och den sednare gången alldeles grundlagsvidrigt och godtyckligt ökade den utan Srvändernas hörsnde, som likväl efter rezeringsformen ensamme äga att bestämmå beloppet af bevillningen. Vi hafve ansett skäligt att återföra detta i minnet, icke för att ingå i någon serskild kritik af de citerade besluten, emedan de endast utgöra ett af de många exemplen på de dårskaper i statsekonomiskt bänseende, som ovpphörligt begingos under en tid, hvars försök att styra kursen, keffeförbud m. in., vittnade om en komplett obekartskap hes de beslutande eller rådgifvande personerne med de ezsklaste axiomer i statshushållningsläran cch utgjorde ett bevis, hvad den verkställande makten äfven i ett efter bokstafven konstitutionelt sars hälle kan tillåta sig, då den icke besväras af de kontroller och den upplysning, som den periodiska pressen på sednare tider, åtminstone till någon del, medfört. Men det har synts oss nödigt att beriktiga några irringar, som tilläfventyrs skulle uppstått genom artikeln i Statstidningen, sedan andra blad sökt lägga vigt på dess innebåll, i fall deras slutföljder blifvit lemnade utan all vederläggning. Åtminstone torde det nu arförda hafva ådagalagt det fullkomligt grundade i anmärkningen, i anledning af Statstidmingens företag att enskildt aftrycka ett Komungens yttrande till Statsrådets protokoll. Ty hvad blir nu slutsatsen, när men jemför innehållet af detta yttrande med författningarna? Jo, antingen att ämnet icke måtte varit föremål för nigon serdeles allvarlig öfverläggning i Statsrådet, eller också att Föredraganden och Konungens Ridgifvare måste vara bedröfligt okunnige om de författningar, som förut emanerat, angående samma ämne, emedan de annars utan tvifvel både hade kunnst och bordt upplysa Komungen em rätta förhållandet dermed, som ingen kan begära, att H. M. sjelf vid sin höga ålder och obekant medlandskapets språk, skall bafva i minnet.