uti, att de fleste och förnämsta medlemmarne af den nya ministeren antingen voro adelsmän, såsom Lövenskjold, Wedel och Schuuboerne, aller af kända akistokratiska tänkesätt och förbindelser. Detta system har sedermera icke lidit något afbräck, genom de förävdiilngar i personalen , dem dödsfall eller affall medfört. Jag erkänner gerna, att denna minister icke representerar hofvets åsigter, ehuru det icke motsätter sig dera. Den är utan tvifvel i många bän seenden skiljaklig ifrån Braheväldet, ehuru i mindre grad än den Colletska. Men denna minister är i alla fall högst oparlamentarisk och representerar ingalunda samma opinion, som Storthiaget. Hur bar nu D. C. förbållit sig till dessa auktoriteter? Hur ofta har den befunnit sig i opposition mot minvisteren? Jag med fle-! re förmodar, att D. C. aldrig stått i opposition mot detta ministerium, men väl någon gång med detsamma mot hbofvel. Vidare fäster sig Ins. vid en uppgilt, att uD. C:s redaktörer skulle blifvit tillbakasatte af det nu rådande systemet, och ställer deremot några bevis på bemälde redaktörers och deras vänners framgång på embetsmannabanan, som verkligen icke synes gifva dem mycket skäl att beklaga sig. Slutligen återkommer Ins. till det urspruogliga stridsämnet, eller Norges förbållande till den Svenska oppositionen, och citerar dervid en anmärkning af D. C., att den starkaste antipati mot Norska institutionerna visade sig i Sverige år 1821, då den opposition, som nu representeras af Aftonbladet, ännu icke var till. Riktigbeten af denna anmärkning medgifver insändaren och erinrar, alt Norrmännen icke erforo något broderligt bistånd af det Svenska brödrafolket, under nyssvämnde års tiltdragelser, då cen Svensk här och en Svensk flotta, i förening med krigsrustningar i Chbristiania och det mysteriösa, men till syftningen förderfliga Hoelska bondeuproret — hvars deltagare i all tysthet befriades från det af domstolarne ådömda straffety — hotade Norriges fri het. I anledning af detta Ins:s medgifvande tro vi oss böra bemärka att D. C. mycket misstagit sig om han tror, att det, som ilrågavarande år förehades mot Norges frihet, på något sätt ultgiek från Svenska folket. Vi kunna icke nu eriora oss hvad tidningarne på den tiden åtgjorde, och öfverhulvud bade under besagde menlösa tid allmänheten i Sverige sig ganska litet bekant om höga vederbörandes företag och syften. Men vi minnas imedlertid, att blotta misstankan om möjligheten, att det som då skedde, kunde hafva för ändamål att påtruga Norrmännen adelskapet eller underlägga dem det korgliga velo, inom de enskilda k:eisarve i Sverige, väckte mycken ovilja och många sympatier för Norrmännen, samt icke litet bidragit att utveckla och stärka oppositionen mot den eller dem, som anses för ifrågavarande tilldragelsers upphofsmän. ARDEN