uti, att de fleste och förnämsta medlemmarne
af den nya ministeren antingen voro adelsmän,
såsom Lövenskjold, Wedel och Schuuboerne,
aller af kända akistokratiska tänkesätt och för-
bindelser. Detta system har sedermera icke li-
dit något afbräck, genom de förävdiilngar i per-
sonalen , dem dödsfall eller affall medfört. Jag
erkänner gerna, att denna minister icke repre-
senterar hofvets åsigter, ehuru det icke motsät-
ter sig dera. Den är utan tvifvel i många bän
seenden skiljaklig ifrån Braheväldet, ehuru i
mindre grad än den Colletska. Men denna mi-
nister är i alla fall högst oparlamentarisk och
representerar ingalunda samma opinion, som
Storthiaget. Hur bar nu D. C. förbållit sig till
dessa auktoriteter? Hur ofta har den befunnit
sig i opposition mot minvisteren? Jag med fle-!
re förmodar, att D. C. aldrig stått i opposition
mot detta ministerium, men väl någon gång
med detsamma mot hbofvel.
Vidare fäster sig Ins. vid en uppgilt, att uD.
C:s redaktörer skulle blifvit tillbakasatte af det
nu rådande systemet, och ställer deremot nå-
gra bevis på bemälde redaktörers och deras
vänners framgång på embetsmannabanan, som
verkligen icke synes gifva dem mycket skäl att
beklaga sig. Slutligen återkommer Ins. till det
urspruogliga stridsämnet, eller Norges förbål-
lande till den Svenska oppositionen, och cite-
rar dervid en anmärkning af D. C., att den
starkaste antipati mot Norska institutionerna vi-
sade sig i Sverige år 1821, då den opposition,
som nu representeras af Aftonbladet, ännu icke
var till. Riktigbeten af denna anmärkning med-
gifver insändaren och erinrar, alt Norrmännen
icke erforo något broderligt bistånd af det Sven-
ska brödrafolket, under nyssvämnde års tiltdra-
gelser, då cen Svensk här och en Svensk flot-
ta, i förening med krigsrustningar i Chbristia-
nia och det mysteriösa, men till syftningen
förderfliga Hoelska bondeuproret — hvars delta-
gare i all tysthet befriades från det af domsto-
larne ådömda straffety — hotade Norriges fri
het.
I anledning af detta Ins:s medgifvande tro vi
oss böra bemärka att D. C. mycket misstagit sig
om han tror, att det, som ilrågavarande år fö-
rehades mot Norges frihet, på något sätt ult-
giek från Svenska folket. Vi kunna icke nu
eriora oss hvad tidningarne på den tiden åt-
gjorde, och öfverhulvud bade under besagde
menlösa tid allmänheten i Sverige sig ganska
litet bekant om höga vederbörandes företag och
syften. Men vi minnas imedlertid, att blotta
misstankan om möjligheten, att det som då
skedde, kunde hafva för ändamål att påtruga
Norrmännen adelskapet eller underlägga dem
det korgliga velo, inom de enskilda k:eisarve
i Sverige, väckte mycken ovilja och många sym-
patier för Norrmännen, samt icke litet bidragit
att utveckla och stärka oppositionen mot den
eller dem, som anses för ifrågavarande tilldra-
gelsers upphofsmän.
ARDEN