— Bland de minga hinder från den gamla gola tvidan mot näringarnas utveckling, som nutiden med verklig fadershuldhet värdat och bibehållit, men som vi böra hoppas, ett en klokare framtid endast skall förvara blani historiska kuriosa, är den svårighet, som kar möta, bvarigenom det kan föraekas en stad eller köping, hvilken redan drifver en betydlig inrikes sjöfart och handel, samt äger en mängd exportartiklar, att få skicka sina fartyg äfven till utrikes orter, utan att deriöre behöfva vara skattskyldig till en annan stad, af hvilken dea bvarken behöfver eller erhåller något skydd. Ett exempel på ett sådant förhållande lemnar en ansöaning af handlande och öfrige innevåuare i Döderhuitsvik om Stapelstads-frihet för deras köping. Sex särskilda gånger, och deribland sednast år 4830, hade en dylik ansökning blifvit gjord, men af Regeringen afslagen. Häraf icke afskräckte, förnyade invånarne likväl år 4836 ännu en gång försöket. I sin anhållan härom, uppgifva de, att Köpingen, som ligger på nästan lika afstånd mellan Westervik och Calmar, 48 Y, mil från hvardera, för närvarande år till sia utrikes handel helt och hållet beroende af dessa städer, särdeles den sistnämnda ; att den då, 1836, hade 600 innevånare, hvaraf 49 äro handlande, 48 bandtverkare och 43 skeppare; att den har en god hamn med beqvämt inlopp och dessutom 3 lastage-platser, alla med goda hamnar; att dess egna fartyg voro 43, af tillsammans 246 läster, samt att köpingen dessutom år 1835 varit besökt af 452 fartyg; att 7 jernoch 8 pappers-bruk ligga på föga afstånd derifrån; att en betydlig qvantitet skogspredukter ditföres, och att 36 socknar med tillsammans 30,000 invånare, förenat sig i deras önskan, att köpingen måtte erhilla den sökta stapelstads-fribeten. I vanlig form blef denna ansökning af Hr Presidansen C. D. Skogman, då Statssekreterare för Finaas-ärenderna, kommunicerad Kommerskollegium, General-tullstyrelsen, Landshöfd.-embetet i Calmar samt MWesterviks och Calmars handlande, hvilka allesammans afstyrkte bifall. Afstyrkaadet grundade sig i synnerhet på förlusten för Westervik och Calmar, på kostnaden för en tullkammares inrättning , samt på de kringliggande skogarnas aftagande. Regeringen instämde i samma åsigt, och detta Döderhultsviks-boernes sjunde försök hade samma öde som de sex föregående. En motion i ämnet är imedlertid nu väckt i Bondeståndet af Riksdagsmannen Måns Månsson frå från Calmar län.