Doktorens ordirationer, innehållande og eftertänkliga misskrifoingar, i afseende på dosis af opiat och subiimat, apotekarne blifvit förbjudna att vidare expediera på hans recepter; men hvem hindrar en, att till eget och sin nästas bruk hålla ett litst husapotek ? Man har hört, att Hr Bahrman föregifvit såsom skäl, hvarföre ban ej vidare velat undergå förhör, av i diplomet förekommer ett slags edsförpligtelse, att ej vidare undergå någon examen; men då denna edsförpligtelse icke i sjelfva Preussen, derifrån han kommit, gäller till befcielse, så får han väl vara god och äfven här krypa tili korset. Hvad de utländske diplomaterne beträffar, så må han genom sin uppvaktning hos någon af dem vara än så väl anskrifven, så förmodar man, att de äro nog grannlege, för att icke genom sitt inflytande vilja tillvagsbringa en olaglighet. —— —— AL (Insändt.) Något om Centonalen och dess beräknande. Vid 4834 års Riksdag beslutade Rikets Ständer, att den såkallade centonalen, som utgått enligt äldre författningar med en procent af löner och arfvoden, borde, i stallet att som dittills, utgå genom direkt inoehålloing på lönerne, påföras deras innehafvare, i egenskap af förhöjd bevillning till samma belopp, samt att Ständerna å Riksstaters 6:te hufvudtite!, uppfört ett å:ligt anslag af39,000 Rdr, hvartill centonalen, efter de sednare årens medium, ungefärligen uppgått. Detta beslut blef till efterrättelse lemnadt genom Kongl. Kungörelsen den 4 Nov. 4834. Wi 1835 års Riksdagsbeslut 4 pag. 11, är cenptonalen beräknad bland statens inkomster till 39,000 Rdr, och i samma års bevillningsförordnings 2 peg. 3 stadgas, att af alla löner, af hvilka centonal dittills utgått, erlägges en för bundradet, motsvarande den dittills, under benämning af centonalafgift, på löner skedde innehållning; och slutligen har Kongl. Statskontoret i cirkulär den 46 Juli 1835 förständigat samtelige Konungens befallningshafvande att tillse, det förhöjd bevillaing, svarande mot den förut genom direkt innehållning å aflöningsbeloppen uppburne centonalafgiften, varder vederbörande löntagare påförd. Af allt detta synes temligen klart, att Ständernas mening icke varit att förhöja centonalen, utan blott att förändra uppbördssättet deraf, men i tillämpningen blef det helt annorlunda. Några få exempel må nämnas. En Häradshöfding, som förr erlade 56 sk. i centonal på sin lön 75 Rdr, vid lönens uppbärande på ränteriet, påföres nu samma 36 sk. å debetsedeln hos kronofogden, hvilket är riktigt, men han debiteras emot förra vanligheten, äfven centonal för tingsgästningspenningar. Uppgå desfe till 200 Rdr, måste han erlägga 2 Rdr i centonal. Nämnden, som åtnjuter hälften i tingsgästningspensingarne, hvilka sednare icke äro lön, utan en ersättning för uppehållet på publika embets! förättningar, enligt Kongl, brefvet den 20 Jan. 1753, debiteras äfven för centonal med 8 rst. på hvarje Rdr. Till och med gästgifvare, som njuta frihet för skjutsfärdspenningar, betala nu centonal för des-: fe sednare med några runstycken. På sådant sätt har cenatonalberäkningen, i stället att förblifva hvad den var före år 4855, cirka 39,000 Rdr, måogdubblats. Om detta varit sista Ständers mening är skäl att betvifla. I annat fall vore väl rättvist, att det olagligen uttagna återbäres, och; att Ständerna för framtiden bindra det obehöriga: förfarandet, derest icke all centona! upphörer, som ej kunde kallas obilligt; ty att staten skall återtaga en del af lönen hos sina tjenstemän, utöfver den: egentliga bevillningen, är lika märkvärdigt, som det skulle blifva, om en husbonde förfore på samma sätt med sia enskilde tjenare. I