fö lorsdt var, läran om rältfardiggoretsen, Duivud-
satsen hvaruti kyrkorna skilja sig. Öfvergifva vi
detta, då äro vi blowuställda för anklagelsen, at:
hafva intet att försvara, att vi, hänförde af vex-
lande Järor mellan ständigt uppstående nya åsigter,
göra katkolicismen mer gällande genom sin be-
stämda lära, fråm hvilken ingen afvikelse är tillå-
ten. Utur denna anledning tilltror sig den karhol-
ska Professorn Möbler i sia symbolixz kunna påstå:
adet protestanterne hafva inet för tron, ingen sta-
bel grundval för deras kycks. Denna anklagelse
kuuna vi ej undgå annoriunda, än att vi lära det
oförvillast och uttryckligen, hvartill vi äro kallade
och förpligtade; — cå kunma vi vara förvissade,
att vår kyrka skall ej hafva mycket att befara från
de med oss ej likstämmige; då äro vi fria rån fö-
rebråelsen, att, ehbvad hända må, sjeifve bafva öpp-
nat dörren för dem, som garna vills se os3 blow
ställde för beskyllningar; då skall ingen annan vån-
da sig till katholska kyrkan, än den, som ej aktar
sanning, eller som söker vianing för underordnade
afsigter. För öfrigt anser jag, att K. M. kungörel-
se den 24 Januari 1781 så noga, som en tillbörlig
tolerans medgifver, förvarat oss från vådan af frem-
mande religionssekter, då den förbjudsr dem in-
sätta publika undervisningsställen till deras lärors
utvidgande; att afsända missionärer; då den ej til-
låter kloster byggas, eller munkar admitteras, samt
slu:ligen förklarar den Luiherske undersåte till bö-
ter förfallen, som bivisiar främmande gudstjenst.
Härutöfver bör, i min tanke, förbudet ej skärpas; och
då, osktadt de ålagde böterne, försöken ofta opå-
talde förnyas, vore böternes förstorande en stegrad
anledning till missnöje, uten att vinna ändamålet.
Häri inståmde Dotsxtor Hvasser.
Kontrakisprosten Nordhammar: Mot den, om
jag rätt fstiat, här yttrade princip, att det icke
vore af någon serdeles vigt, om någon okunnig
och obildad ledamot af vår kyrka, föriedd af för-
väntadt usderstöd, ginge öfver till den katolska,
måste jag, för min del, bestämdt reservera mig,
på det jag icke må synas tacendo kafva bifallit en
så eftersänklig sats.
Prosten Lindmark: uHvad ansår det af extra
utgifismedlen utgående bidraget till katolska för-
samlingens fattiga, anser jag det vara fallkomligen
likgiltigt, buruvida desse tillhört församlingen af
födseln eller sedermera öfvergått och upptagna blif-
vit i hennes gemenskap. Mig synes det — och jag
hemställer — huruvida icxe den katolska försam-
lingen skulle, i likhet med hvarje annan, vara för- i
bunden, att sjelf sörja för sina fsattigan.
Biskop Hedren: aJag hade ämnat, såsom jag:
redan mnämat, ait, för närvarande, i dewa ämne !
jakttaga tystnaden, men då här blifvit åberopadt;
vittnesbördet af en inom hufvudstaden tjenstgö-:
rande pastor, har jag ansett mig förbunden att af-
vika från sagde mitt uppsåt. Jag har under en:
tid af 20 år inneheft er pastorsbeställning vid en
af bufvudstadens större församlingsr, och jag får,
till fölie deraf, förklara, det mina erfarenhet i före-:
varande fall fullkomligen Ööfverensstärmmer med:
Daktor Wallins. Jag känner intet exempel derpå,
att någon, hvarken hög eller låg, rik eller fattig,!
under sagde tid öfvergick till katolska kyrkans be-
kännelse från vår, men väl på motsatten, eller att:
flera, — jag tror mig kunca säga det på året — ;
förpligtade sig att afsäga den katolska bekännelsen
och antaga vår. Jag föreställde dem alltid det vig-
tiga i detta företag, ej för att afstyrka, utan komma
dem att närmare pröfva sig sjelfva, men de för-
klarade sig vara drifna af ett inre behof, funno
vår gudsdyrkan bättre och bekände för mig icke:
sällan, såsom deres ord föllo: att ingen annan än
J och edra kamrater hafva från det heliga rummet
hos oss väckt och stadgat uppsåtet, att ingå i den
protestantiska kyrkans gemenskap. Jag undervi-
sade dem, i synnerhet i då stycken, hvari de evan-:!
goliska och katolska kyrkorna skilja sig ifrån hvar-
andra, och mottog vanligen, i närvaro af andra
prester, deras förpligtelse, i afseende på öfvergån- !
gen från dem katolska och inträdet i vår kyrka. !
— Sådant var i detta fal! förhållandet under min!
tjenstetid i bufvudstaden. Tio år hafva sedan don j
tiden förflutit, och utan att närmare känna förhål-
landet för denna sednare tidrymd, skulle jag dock
tro, hvad jag ock nu hört, att det icke förändrat
sig. Nigra stämplingar, hvarken från den ena el-
ler andra af de i motionen förekommande bekän-
nelserna, den judiska och katolska, misstänker jag
icke. Jag erinrar mig äsnu, huru jag vid examen;
i en privatskols, hvilken jag var anmodad bivista,:;
och der bland eleverna äfven funnos barn af judi-
ska bekännelsen, förhörde dessa, likväl som de öf-
riga i vår katekes, och just i de ämnen, som angå
2:a artikeln, och de gjorde derför nöjaktigt och!
väl reda. Dessa barns fader var på stället närva-
rande, derifrån vi gemensamt utgiago, då ban yt-
trade till mig ungefärligen dessa ord: aEdert eget
och edra kamraters sätt, att icke vilje påtruga mig)
den lära J bekännen, har ingifvit mig förtroende
till läran; — mina barn skola blifva Kristna. Af!
hvad jag sålunda anfört ville jag draga den stut-
ssts, äfvensom jag hyser det hopp, att vår evan-!
geliska lära, rätt predikad och i lefvernet ådaga-!
lagd, skall säkrast både oförkränkt bevara läran
och fråa villor och affall freda hennes bekännaren.
I slutmeningen häraf instämde Biskop Nibelius,!
Kontraktsprosten Tunelius, Prosten Bergqvist och
Kyrkoherden Bergvall. I
Biskop Heurlin: Den misstydning man nu ve-
lat gifva åt mina uttryck, påkallar åter en förkla-
ring. Jag bar belt enkelt yttrat min öfvertygalse, !
att någon våda icke hotsde vår protestantiska kyrka,
derföre, att härvarande katolska kapell stode öppet
till inträde för hufvudstadens invånare, samt att!
föga eller intet bevisada, om en eller annan okun-
nig och obildad, tryckt af fattigdomen, lät, lockad
af penningar, förleda sig till ett snarare skenbart än:
verkligt effall från vår kyrka. Denna öfvertygelse
vidhåller jag. På denna väg förmår icke katolicis-
mens preselytnit i vårt land göra synnerliga eröf-
ringar. Först då inträdde en verklig våda för kyr-
kan, om katolicismen lyckades vinna anhängare
inom de högre och mera bildade klasserne, meni
äfven då måste räddningen sökas gerom andra me-j
del, än prohibitiva författningar.
Beträffande dispositionen af? statsmedel till här-
varande fattiga katoliker, har jeg ingalunda ingått
trarkan i föravar Allan ÅT äl a on ec a