fö lorsdt var, läran om rältfardiggoretsen, Duivudsatsen hvaruti kyrkorna skilja sig. Öfvergifva vi detta, då äro vi blowuställda för anklagelsen, at: hafva intet att försvara, att vi, hänförde af vexlande Järor mellan ständigt uppstående nya åsigter, göra katkolicismen mer gällande genom sin bestämda lära, fråm hvilken ingen afvikelse är tillåten. Utur denna anledning tilltror sig den karholska Professorn Möbler i sia symbolixz kunna påstå: adet protestanterne hafva inet för tron, ingen stabel grundval för deras kycks. Denna anklagelse kuuna vi ej undgå annoriunda, än att vi lära det oförvillast och uttryckligen, hvartill vi äro kallade och förpligtade; — cå kunma vi vara förvissade, att vår kyrka skall ej hafva mycket att befara från de med oss ej likstämmige; då äro vi fria rån förebråelsen, att, ehbvad hända må, sjeifve bafva öppnat dörren för dem, som garna vills se os3 blow ställde för beskyllningar; då skall ingen annan vånda sig till katholska kyrkan, än den, som ej aktar sanning, eller som söker vianing för underordnade afsigter. För öfrigt anser jag, att K. M. kungörelse den 24 Januari 1781 så noga, som en tillbörlig tolerans medgifver, förvarat oss från vådan af fremmande religionssekter, då den förbjudsr dem insätta publika undervisningsställen till deras lärors utvidgande; att afsända missionärer; då den ej tillåter kloster byggas, eller munkar admitteras, samt slu:ligen förklarar den Luiherske undersåte till böter förfallen, som bivisiar främmande gudstjenst. Härutöfver bör, i min tanke, förbudet ej skärpas; och då, osktadt de ålagde böterne, försöken ofta opåtalde förnyas, vore böternes förstorande en stegrad anledning till missnöje, uten att vinna ändamålet. Häri inståmde Dotsxtor Hvasser. Kontrakisprosten Nordhammar: Mot den, om jag rätt fstiat, här yttrade princip, att det icke vore af någon serdeles vigt, om någon okunnig och obildad ledamot af vår kyrka, föriedd af förväntadt usderstöd, ginge öfver till den katolska, måste jag, för min del, bestämdt reservera mig, på det jag icke må synas tacendo kafva bifallit en så eftersänklig sats. Prosten Lindmark: uHvad ansår det af extra utgifismedlen utgående bidraget till katolska församlingens fattiga, anser jag det vara fallkomligen likgiltigt, buruvida desse tillhört församlingen af födseln eller sedermera öfvergått och upptagna blifvit i hennes gemenskap. Mig synes det — och jag hemställer — huruvida icxe den katolska församlingen skulle, i likhet med hvarje annan, vara föri bunden, att sjelf sörja för sina fsattigan. Biskop Hedren: aJag hade ämnat, såsom jag: redan mnämat, ait, för närvarande, i dewa ämne ! jakttaga tystnaden, men då här blifvit åberopadt; vittnesbördet af en inom hufvudstaden tjenstgö-: rande pastor, har jag ansett mig förbunden att afvika från sagde mitt uppsåt. Jag har under en: tid af 20 år inneheft er pastorsbeställning vid en af bufvudstadens större församlingsr, och jag får, till fölie deraf, förklara, det mina erfarenhet i före-: varande fall fullkomligen Ööfverensstärmmer med: Daktor Wallins. Jag känner intet exempel derpå, att någon, hvarken hög eller låg, rik eller fattig,! under sagde tid öfvergick till katolska kyrkans bekännelse från vår, men väl på motsatten, eller att: flera, — jag tror mig kunca säga det på året — ; förpligtade sig att afsäga den katolska bekännelsen och antaga vår. Jag föreställde dem alltid det vigtiga i detta företag, ej för att afstyrka, utan komma dem att närmare pröfva sig sjelfva, men de förklarade sig vara drifna af ett inre behof, funno vår gudsdyrkan bättre och bekände för mig icke: sällan, såsom deres ord föllo: att ingen annan än J och edra kamrater hafva från det heliga rummet hos oss väckt och stadgat uppsåtet, att ingå i den protestantiska kyrkans gemenskap. Jag undervisade dem, i synnerhet i då stycken, hvari de evan-:! goliska och katolska kyrkorna skilja sig ifrån hvarandra, och mottog vanligen, i närvaro af andra prester, deras förpligtelse, i afseende på öfvergån! gen från dem katolska och inträdet i vår kyrka. ! — Sådant var i detta fal! förhållandet under min! tjenstetid i bufvudstaden. Tio år hafva sedan don j tiden förflutit, och utan att närmare känna förhållandet för denna sednare tidrymd, skulle jag dock tro, hvad jag ock nu hört, att det icke förändrat sig. Nigra stämplingar, hvarken från den ena eller andra af de i motionen förekommande bekännelserna, den judiska och katolska, misstänker jag icke. Jag erinrar mig äsnu, huru jag vid examen; i en privatskols, hvilken jag var anmodad bivista,:; och der bland eleverna äfven funnos barn af judiska bekännelsen, förhörde dessa, likväl som de öfriga i vår katekes, och just i de ämnen, som angå 2:a artikeln, och de gjorde derför nöjaktigt och! väl reda. Dessa barns fader var på stället närvarande, derifrån vi gemensamt utgiago, då ban yttrade till mig ungefärligen dessa ord: aEdert eget och edra kamraters sätt, att icke vilje påtruga mig) den lära J bekännen, har ingifvit mig förtroende till läran; — mina barn skola blifva Kristna. Af! hvad jag sålunda anfört ville jag draga den stutssts, äfvensom jag hyser det hopp, att vår evan-! geliska lära, rätt predikad och i lefvernet ådaga-! lagd, skall säkrast både oförkränkt bevara läran och fråa villor och affall freda hennes bekännaren. I slutmeningen häraf instämde Biskop Nibelius,! Kontraktsprosten Tunelius, Prosten Bergqvist och Kyrkoherden Bergvall. I Biskop Heurlin: Den misstydning man nu velat gifva åt mina uttryck, påkallar åter en förklaring. Jag bar belt enkelt yttrat min öfvertygalse, ! att någon våda icke hotsde vår protestantiska kyrka, derföre, att härvarande katolska kapell stode öppet till inträde för hufvudstadens invånare, samt att! föga eller intet bevisada, om en eller annan okunnig och obildad, tryckt af fattigdomen, lät, lockad af penningar, förleda sig till ett snarare skenbart än: verkligt effall från vår kyrka. Denna öfvertygelse vidhåller jag. På denna väg förmår icke katolicismens preselytnit i vårt land göra synnerliga eröfringar. Först då inträdde en verklig våda för kyrkan, om katolicismen lyckades vinna anhängare inom de högre och mera bildade klasserne, meni äfven då måste räddningen sökas gerom andra me-j del, än prohibitiva författningar. Beträffande dispositionen af? statsmedel till härvarande fattiga katoliker, har jeg ingalunda ingått trarkan i föravar Allan ÅT äl a on ec a