icke långt borta. Sergeant Toby, denna gång
en lycksfogel, öfverraskar Hr Daniel i dess
svåra bekymmer med den ovärderliga tidnin-
gen, att hans bror, Hr Georges, den sannskyl-
dige, just för två minuter anländt till slottet,
sedan han lyckats befria sig ur en fångenskap,
hvari ; en ströfkorps af rebellerna i flera dagar
hållit honom. Toby har som hastigast under-
rättat honom om allt, löjtnanten, nu mera ge-
nom bryggarens och hans stridshästs välförhbål-
lande en oförskylld öfverste, har med mycken
pråsence Mesprit ingått på att spela den albro-
dern Daniel så lyckligt hållna rolen till slut på
fulit allvar, och har redan dragi på sig hand-
skarna, att ledsaga sin brud i kapellet. Dör-
rarne dertill slås just ru upp. Man ser der-
inne en herre och en dam träda fram för ko-
nungen och teckna sina namn i en stor bok.
Mannen är, åtminstone så som här sedd på
ryggen, ingen annan än bryggaren; samma uni-
form från topp till tå! Den sköna fästmön
från Preston, som från ett yttre rum skådar
allt detta, kan icke återhålla ett skrik och ho-
tar att falla i vanmakt, då i det kritiska ögon-
blicket bryggaren, som ömsat kostym och åter-
tagit den der bruna sammetrocken, som ni
känner, helt fryntlig och belåten träder ut ur
ett sidorum och hastar i sin älskarinnas armar.
Brodern, öfversten, ses i detsamma derinnanför
i kapellet, jemte sin trolofvade, bugande för
korungen draga sig tillbaka, efter förrättad akt.
Pjesen utgör, som man finner, en följd af
skäligen massiva orimligheter, men den eger
en och annan komisk situation, som till en viss
grad gör den dräglig. Dessutom har man här
för första gången i sin lifstid nöjet att se på
vår teater en veritabel gigg med häst, i fullstän-
dig utrustning, den tillhörande långa chambrie-
ren icke förglömmandes, — ett något anakro-
nistiskt equipage på 1740-talet, men en vacker
acqvisition för det sceniska stall- och vagns-
husdepartementet, hvars hela inventarium hit-
tills bestått, jag tror, i ett par gamla triumf-
charer, att dragas af komparser, samt den be-
kanta kärran i cWattendragarenp.
Musiken af Adam är icke denna kompositörs
bästa. Den innehåller fem eller sex prumror
af behaglig melodi och sundt förnuft, de der
likväl i betydlig mån äro reminiscenser från
Alphyddan, Adams mest helgjutna arbete; det
öfriga är ett slamrande och gnisslande kaos af
andefattiga och sökta fraser, vid hvilka man
fasligt lätt tröttnar. Denna opera gjorde vid
sin uppsättning i Paris någon lycka, men detta
härledde sig, såsom ofta der är fallet, från en
alldeles enskild omständighet, nämligen det mä-
sterliga sätt, hvarpå Chollet, lika utmärkt som
aktör och såsom sångare, spelade bryggarens
roll, och deraf skapade en verklig typ. Mu-
sard hastade, efter vanan, att arrangera som
quadriller de förnämligare motiverna, och bi-
drog sålunda på sitt vis att gifva operan en
viss popularitet. Den lyckades härigenom der-
städes vinna — det är sant — en vinters
odödlighet. Hur många veckors skall den er-
öfra här?
Hr Giänthber spelar imedlertid just icke
illa bryggarens roll, och hans sångsaker gå i
allmänhet ganska berömligt. Fru Almlöf, som
fästmön, — hvarföre har hon fått sitt i origi-
nalet . tilldelade varitabla engelska namn Effie
ombytt till det Lafontaineska Clara? är det må-
hända något rim, som har detta vederdöperi
på sitt samvete? — Fru Almlöf utvecklar i
derna roll mycken verve och naivete; det är
en skådespelerska, som vinner ailt mer och
mer artistisk tournure. Som sångerska briljerar
hon visserligen icke genom nigon stor röst eller
någon fulländad skola, men hon skämmer lik-
väl icke bort sin sak och eger något af hvad
man i sång skulle kunna kalla ett vackert tycke.
0. 0.
SEEN N