i kristligt ädelmod. Förhållandet i Norge hade så många gånger här blifvit framdraget, såsom en typ, och Talaren medgaf, att Norge äfven i detta fall kan gifva oss ett godi exempel, neml. i afseende på förbud för främmande ej inom landet födda Judar, att få i Sverge inkomma och här bosätta sig. Härigenom ville Telaren antyda, att han ansåge on medelväg böra följas mellan de olika åsigter, sota af de föregående Talarne blifvit yttrade, och utan att ingå i någon närmare utveckling häraf, förklarade han, att i afseende på förbud för framtiden att insläppa Judar i Riket, understödjer han den af Hr Nordvall yttrade mening. I afseende på det sätt, hvarpå den ifrågavarande år 4838 utfärdade lagstiftning för Judarne tillkommit, delade Tal. fullkomiigt den af Hr Petrå uttalade åsigt, och kunde ej neka, att man i landsorten blifvit högeligen förvånad öfver innehållet af nämnde förordning. Hr Brinck: I afseende på den ifrågavarande förordningen elier 8. k. lagen för Judarnes emancipation, skulls tyckas som Regeringen sjelf insett dess verkan och intryck på Svenska Folket, då Regeringen, ehuru förordningen finnes daterad d. 30 Juni, ej vågat framlägga den för nationen, förr än under loppet af derpåföljde Augusti; dröjsmålet med publicerandet af förordningen synes derföre redan innebära, att Regeringen ansett sig derusi hafva gått för långt, måhända längre än den bordt. Hvad sjelfva Judiska nationen anginge, vore det icke Talarens mening att ur landet fördrifva de Judar, som redan funnos, utan endast inskränka dem inom det skydd och de fördelar, 4782 ärs Reglemente tillstadde dem. Talaren önskade, att Rikets St. måtte fästa Kgl. Maj:ts uppmärksamhet på nödvändigheten att landet för framtiden förskonades från Judarnas tillökning genom den af Kongl. Maj:t understundom i särskilda fell meddelade tillätelsen för Judar, att nedsätta sig i riket; det vore bekant, att Judarne, vid återkomsten från resor, medfört barn, som, under uppgift att de vore nära slägtiogar, inpraktiserats. En talare hade bestridt, ått de varit en orsak till Polens och Danmarks finenciella obestånd; om vi följde dem med uppmärksamhet i alla länder, funne vi att öfverallt der välståndet nått en viss höjd innan Judarne tillätos i landet inkomma, deras förmåga att tillskansa sig de mest lönande näringar och industrigrenar ej lyckats, ty der bafva folkets utvecklade arbetskraft och på industriföretag väckta håg förmått motstå deras bemödanden; men i andra länder, der välståndet varit grundadt på jordbruket, hade Judarne inom kort förmått tillvälla sig hela penningrörelsen, på ett sätt, som undergräft nationens välstånd och oberoende och vållat dess slutliga undergång. Vi hafva i detta fall en spegel i Polens olyckliga exempel, och vi kunna der förutse hvad öde iframtiden förestår vårt land, derest 1838 års förordning ej upphäfves. Talaren hemställde huru, i händelse Judarne finge rätt att bosätta sig ialla småstäder, de der förut bosatte borgare skulle finna sin utkomst, då man kände Judarnas inneboende böjelse och fallenhet att slå under sig och undergräfva andras förtjenst, och hänvisade, i afseende på de skador de tillfogat Sverige, till de bankrutter, som föranleddes af 4812, 48143 och 1814 årens ooerhörda förändringar i kursförhållanden och varuvärden, och hemställde, om ej den landet tillfogade skada måtte anses i någon mån vitsordad af det förhållande, att en jude, som till en stor del förorsakat den bland hufvudstadens handlande då uppkomna villervalla, gjort en konkurs på ej mindre än 4,200,000 Rdr, den största, sora någonsin funnits i Stockhelm och en sådan, att fordringsegarna ej erhöllo mer än omkring 41 procent. Hr Gustafsson aflemnade till upplysning, i afseende på de rättigheter, som blifvit Handlanden Soldin meddelade, ett nummer af den här utkompa tidningen Spegeln, hvaruti Kongl. Maj:ts Soldin meddelade tillstånds-resolutior funnes aftryckt. Hr De Mard instämde i alla delar i hvad flrr Wern och Pestrd yttrat. Hr Lagergren trodde, att en koncession eller utvidgning af de inom landet bosatte Judars rättigheter hvarken vore obillig eller skulle lända landet till skada; men att denna koncession kunnat bestämdare uttryckas, än failet är med 4838 års förordning; att rättigheten för Judar, att bosätta sig hvar som heldst, ej bordt bero på deras eget godtfinnande, utan blifvit föremål för serskilda stipulationer; det hade bordt stadgas, att Judarne skulle bidraga till fattigvården i den ort, der de bosatt sig. Nödiga försigtighetsmått hade icke blifvit föreskrifna vid Judarnes immatrikulerande; Talaren ansåg, i sammanhang härmed, att alla Judar, som ej, vid förordningens utfärdande, varit berättigade, att åtnjuta det skydd, som i 1782 års reglemente finnes bestämdt, ej skulle tilläggas de utvidgade rättigheterne, utan betraktas som resande främlingar, samt endast uti denna kategori upptagas i riket. Hr: Rydin yttrade, i anledning af Hr Brincks påsiående, att Judarne varit orsak till de många bankrutterne vissa år, att en dylik olycka kunnat träffa hvilken kristen svensk som heldt, och att skandalen kunnat blifva lika stor, om han haft lika stora affärer; orsaken till de stora fallissemangern2 Jåge, menade Talaren, uti Ständernas, föregående åren verkställda plundring af Bankens vinst, medelst hela riksskuldens kastande på Banken, hvaraf följden blef, att enskildes väl ock nytta uppoffrades för det allmännas. Hr Brinck frångick likväl ej sin åsigt, att Judarne till någon del medverkat till de stora bankrutteraa; hemställde till en hvar, om något svenskt! bus så bedragit sina borgenärer, som det uppgifna judiska. Om detta vållats endast genom Ständernes vidtagna beslut, skulle väl också statsverket varit nödsakadt göra konkurs. Då detta aldrig behöft vidtagas, uten statsverkets tillstånd allt mer och mer förbättrats, torde sådant räknas som bevis, att Ständerne ej varit ensamt vållande till de omnämndes konkurserne. nn eRE— i TT: man . AR 0 PF FA I AP PL BR VA