i kristligt ädelmod. Förhållandet i Norge hade så
många gånger här blifvit framdraget, såsom en typ,
och Talaren medgaf, att Norge äfven i detta fall
kan gifva oss ett godi exempel, neml. i afseende
på förbud för främmande ej inom landet födda Ju-
dar, att få i Sverge inkomma och här bosätta sig.
Härigenom ville Telaren antyda, att han ansåge on
medelväg böra följas mellan de olika åsigter, sota
af de föregående Talarne blifvit yttrade, och utan
att ingå i någon närmare utveckling häraf, förkla-
rade han, att i afseende på förbud för framtiden
att insläppa Judar i Riket, understödjer han den af
Hr Nordvall yttrade mening. I afseende på det sätt,
hvarpå den ifrågavarande år 4838 utfärdade lag-
stiftning för Judarne tillkommit, delade Tal. full-
komiigt den af Hr Petrå uttalade åsigt, och kunde
ej neka, att man i landsorten blifvit högeligen för-
vånad öfver innehållet af nämnde förordning.
Hr Brinck: I afseende på den ifrågavarande för-
ordningen elier 8. k. lagen för Judarnes emanci-
pation, skulls tyckas som Regeringen sjelf insett
dess verkan och intryck på Svenska Folket, då Re-
geringen, ehuru förordningen finnes daterad d. 30
Juni, ej vågat framlägga den för nationen, förr än
under loppet af derpåföljde Augusti; dröjsmålet
med publicerandet af förordningen synes derföre
redan innebära, att Regeringen ansett sig derusi
hafva gått för långt, måhända längre än den bordt.
Hvad sjelfva Judiska nationen anginge, vore det
icke Talarens mening att ur landet fördrifva de
Judar, som redan funnos, utan endast inskränka
dem inom det skydd och de fördelar, 4782 ärs
Reglemente tillstadde dem. Talaren önskade, att
Rikets St. måtte fästa Kgl. Maj:ts uppmärksamhet
på nödvändigheten att landet för framtiden försko-
nades från Judarnas tillökning genom den af Kongl.
Maj:t understundom i särskilda fell meddelade
tillätelsen för Judar, att nedsätta sig i riket; det
vore bekant, att Judarne, vid återkomsten från re-
sor, medfört barn, som, under uppgift att de vore
nära slägtiogar, inpraktiserats. En talare hade be-
stridt, ått de varit en orsak till Polens och Dan-
marks finenciella obestånd; om vi följde dem med
uppmärksamhet i alla länder, funne vi att öfverallt
der välståndet nått en viss höjd innan Judarne til-
lätos i landet inkomma, deras förmåga att tillskansa
sig de mest lönande näringar och industrigrenar ej
lyckats, ty der bafva folkets utvecklade arbetskraft
och på industriföretag väckta håg förmått motstå
deras bemödanden; men i andra länder, der väl-
ståndet varit grundadt på jordbruket, hade Judarne
inom kort förmått tillvälla sig hela penningrörel-
sen, på ett sätt, som undergräft nationens välstånd
och oberoende och vållat dess slutliga undergång.
Vi hafva i detta fall en spegel i Polens olyckliga
exempel, och vi kunna der förutse hvad öde ifram-
tiden förestår vårt land, derest 1838 års förord-
ning ej upphäfves. Talaren hemställde huru, i hän-
delse Judarne finge rätt att bosätta sig ialla små-
städer, de der förut bosatte borgare skulle finna
sin utkomst, då man kände Judarnas inneboende
böjelse och fallenhet att slå under sig och under-
gräfva andras förtjenst, och hänvisade, i afseende på
de skador de tillfogat Sverige, till de bankrutter,
som föranleddes af 4812, 48143 och 1814 årens o-
oerhörda förändringar i kursförhållanden och va-
ruvärden, och hemställde, om ej den landet till-
fogade skada måtte anses i någon mån vitsordad af
det förhållande, att en jude, som till en stor del
förorsakat den bland hufvudstadens handlande då
uppkomna villervalla, gjort en konkurs på ej min-
dre än 4,200,000 Rdr, den största, sora någonsin
funnits i Stockhelm och en sådan, att fordrings-
egarna ej erhöllo mer än omkring 41 procent.
Hr Gustafsson aflemnade till upplysning, i af-
seende på de rättigheter, som blifvit Handlanden
Soldin meddelade, ett nummer af den här utkom-
pa tidningen Spegeln, hvaruti Kongl. Maj:ts Sol-
din meddelade tillstånds-resolutior funnes aftryckt.
Hr De Mard instämde i alla delar i hvad flrr
Wern och Pestrd yttrat.
Hr Lagergren trodde, att en koncession eller
utvidgning af de inom landet bosatte Judars rät-
tigheter hvarken vore obillig eller skulle lända
landet till skada; men att denna koncession kunnat
bestämdare uttryckas, än failet är med 4838 års
förordning; att rättigheten för Judar, att bosätta
sig hvar som heldst, ej bordt bero på deras eget
godtfinnande, utan blifvit föremål för serskilda
stipulationer; det hade bordt stadgas, att Judarne
skulle bidraga till fattigvården i den ort, der de
bosatt sig. Nödiga försigtighetsmått hade icke
blifvit föreskrifna vid Judarnes immatrikulerande;
Talaren ansåg, i sammanhang härmed, att alla
Judar, som ej, vid förordningens utfärdande, varit
berättigade, att åtnjuta det skydd, som i 1782 års
reglemente finnes bestämdt, ej skulle tilläggas de
utvidgade rättigheterne, utan betraktas som re-
sande främlingar, samt endast uti denna kategori
upptagas i riket.
Hr: Rydin yttrade, i anledning af Hr Brincks
påsiående, att Judarne varit orsak till de många
bankrutterne vissa år, att en dylik olycka kunnat
träffa hvilken kristen svensk som heldt, och att
skandalen kunnat blifva lika stor, om han haft
lika stora affärer; orsaken till de stora fallisseman-
gern2 Jåge, menade Talaren, uti Ständernas, före-
gående åren verkställda plundring af Bankens
vinst, medelst hela riksskuldens kastande på Ban-
ken, hvaraf följden blef, att enskildes väl ock nytta
uppoffrades för det allmännas.
Hr Brinck frångick likväl ej sin åsigt, att Ju-
darne till någon del medverkat till de stora bank-
rutteraa; hemställde till en hvar, om något svenskt!
bus så bedragit sina borgenärer, som det uppgifna
judiska. Om detta vållats endast genom Ständer-
nes vidtagna beslut, skulle väl också statsverket
varit nödsakadt göra konkurs. Då detta aldrig be-
höft vidtagas, uten statsverkets tillstånd allt mer
och mer förbättrats, torde sådant räknas som be-
vis, att Ständerne ej varit ensamt vållande till de
omnämndes konkurserne.
nn eRE— i
TT: man . AR 0 PF FA I AP PL BR VA
