MER VAVIFLE ALP FULTEBHARe AIN VIE BEVTBR, Sm? VERA
den judiska nationen visserligen funnes flere akt-
ningsvärde män — hedersmannen Schiwa inbe-
räknad, — men förblef dock, detta oaktadt, vid sina
åsigter, i afseende derpå och förenade sig i alla
delar med Motionären.
Hr Brinck (skriftligt): Han kunde icke fatta el-
ler erkänna någon allmän menniskorätt, som mo-
raliskt eller politiskt ålägger en nation förbindel-
sen, att inom sitt land irkorporera elt främmande
folk, och att tillåta den främmande folkstammen, att
der konstituera sig såsom en stat i staten; trodde
tvertom den allmänna menniskorätten och mensklig-
hetens stigande odling och förädlivg just gå ut på,
å ena sidan att i hvarje samhälle tillintetgöra de
stater i staten, som under barbariets och råhetens
tidehvarf uppstodo, samt å andra sidan att i en
gemensam nationalitet eller till ett enda folk in-
nerligt sammansmälta och förena de mer eiler min-
dre beslägtade folkstammar, af hvilka hvarje sam-
hälle, som utbildat sig till ett politiskt helt, ifrån
begynnelsen bestod. Med en sann liberalitet och
filantropi, för hvilka han nitälskade lika så myc-
ket, som någon annan, kunde han ej finna för-
enligt, lika så litet, som med verklig menniskorätt,
att åt ett främmande folk, dess namn må vara
hvilket som heldst, inrymmes boplats i Sverge, med
rättighet för detsamma, att betrakta vårt land så-
som dess eget, och att här i näringsväg åtnjuta
enahanda fördelar, som landets egna barn och med-
borgare, medan denna folkstam på samma gång
fortfarande utgör ett inom sig slutet samfund, hvil-
ket betraktar svenska staten och svenska folket
såsom från sig skiljda och främmande. Att åt en
främmands folkstam tilldela ett sådant privilegium,
då tidens sträfvande uppenbart är att afskaffa de
privilegier, som uti serskilda korperationer och
stånd från hvarandra söndra landets egna medbor-
gare, vore lika litet rättvist som vittnande om stats-
klokhet. Den verkliga menniskorätten, lika som
den sanna liberaliteten, upphäfver ej stats- och sam-
hällsrätten och ej heller de första vilkoren för pa-
tionalitet eller folk-suveränitet. Hvad främlingen
har rätt ett fordra, är skydd af landets lagar för
sin person och sin egendom, så länge han i lan-
det vistas, och derstädes får, med vilkor, att un-
derkasta sig dessa lagar, uppehålla sig; och ett
sådant skydd, och vida mer än det, erhöllo ock
Judarne bärstädes, genom 4782 års reglemente.
Men att främlingar, utan att natvraliseras, skulle
erhålla enahanda ekonomiska och politiska förde-
lar och prerogativer, som statens egne medborgare,
som nationens egne medlemmar, kan, på grund af
ingen rätt, yrkas, likasom det ej eller af någon
stat bör medgifvas. Helt annat är, om främlingen
blifvit naturaliserad eller, som det rättare kanske
borde heta, nationaliserad. Han har då upphört
att vara främling, att vara medlem af ett annat
folk; han har sjelf förklarat sig och blifvit förkla-
rad för medlem af det nya folk, i hvars sköte han
inträdt; han har biifvit upptagen som medborgare
i staten och borgare i kommunen, och mot de!
skyldigheter, han derigenom iklädt sig, erhåller i
han äfven de motsvarande förmånerna och rättig-
heterna. Men sådant vore förhållandet ingalunda
med medlemmarne af judiska nationen, äfven ef-!
ter de år 4838 utfärdade författningarne. Härva-
rande Judar äro derigenom ingenting mindre ån
naturaliserade eller upptagne till medlemmar: afi
svenska folket; de utgöra fortfarande en främmande,
från svenska folket afskiljd folkstam, hvilken fort-
plantar sig inom sig sjelf och, som, utan judeska-
pets afsägelse och kristendomens antagande, icke, !.
efter dessa förfaltningar får bygga hjonelag och
inträda i familjförbindelser med Svenskar; de fort-
ara, såsom Tal. tror, äfvon efter dessa författnin-
zars tillkomst, att följa sina egna lagar, rörande
arf- och egendomsförhbållandet emellan makar,
eller att hafva sin egen serskilda konstitu-
tion af familjlifvet; de utgöra dessutom en egen
kommun, med sin serskilda municipala öfver-
bet, författning och förvaltning; de hafva . en
af staten oberoende kyrkoförfattning, sina egna
skolor och fattig-försörjninganstalter; det språk,
hvaraf de begagna sig i sina skolor, sina un-
lervisningsböcker, sin gudstjenst, och oftast till
och med i familjumgänget, är ett främmande språk
och ändtligen hafva de icke blott en serskild reli-
siös utan äfven borgerlig lagstiftning uti mosaiska
agen, hvilken såsom en gudomlig, af Gud sjelf åt
lem, hans utvalda älsklingsfolk, gifven lag, de na-
.urligtvis skola öfverordna det Svenska samhällets
agar, uti alla de fall, då i deras egna nationella
och vår Svenska lag olika stadganden förefinnas,
och då kollisioner dem emellan uppstå. Korteli-
sen: uti rent nationella bänseenden, likasom u-
i familjelifvets och: de sociala och politi-
ka förhållanderna, fortfara Judarne äfven efter
örfattnirgen af år 4838 att här utgöra en från:
Svenska nationen fullkomligt afsziljd folkstam, en:
tat i staten, en kommun i kommunen. Talaren å
ioppades genom edet föregående hafva förebyggt I
lt missförstånd om syftningen af hans anförande?
ch befriat sig från beskyllningen för religiös intole- J
ans. Frågan vore ej theologisk utan helt och hål-!
et politisk. Den handlar ej, åtminstone icke di-!8
ekt, om Judarne såsom främmande trosförvandter X
n
k
8
8
k
Y
l
tan om Judarna såsom ett främmande folk. Han
ille helt och hållet kunna abstrahera från det för-
a förhållandet, och skulle hafva mindre emot, att
t Judarne såsom Mosaiske trosbekämnare inrymdes
ka stora rättigheter och fördelar, som åt bekän-
are af hvilken annan från Sveriges statsreligion
kiljd lära som heldst, em blott de förra likasom
e sednare derigenom kunde upphöra, att vara ewtj?
ämmande folk, om de och deras afkomlingar dy- sj
1edelst kunde blifva Svenskar och med själ och?
jerta införlifvada med Svenska samhället och folk-
fvet. Men sakens natur medgifver ej en sådan ab- ?
raktion, eller att skilja Juden från den Mosaiske
osförvapdten. Ett outplånligt samband äger rum
mellan den Judiska nationaliteten och den Mo-
iska trosbekännelsen; detta band är så fast och
inerligt, att Judarne, så länge de bekänna sig till;
enna tro, alitid skola utgöra ett serskildt folk,
ch deraf bestämdt hindras att öfvergå uti och a-
jalgamera sig med den nation, som upptager dem
sitt sköte. Vid sådant förhållande vore det ej
Harens fel, om hvad han yttrat mot inkorporatio-
en i fäderneslandet af en främmande folkstam,
d:
L
er
då
m
8ö