MER VAVIFLE ALP FULTEBHARe AIN VIE BEVTBR, Sm? VERA den judiska nationen visserligen funnes flere aktningsvärde män — hedersmannen Schiwa inberäknad, — men förblef dock, detta oaktadt, vid sina åsigter, i afseende derpå och förenade sig i alla delar med Motionären. Hr Brinck (skriftligt): Han kunde icke fatta eller erkänna någon allmän menniskorätt, som moraliskt eller politiskt ålägger en nation förbindelsen, att inom sitt land irkorporera elt främmande folk, och att tillåta den främmande folkstammen, att der konstituera sig såsom en stat i staten; trodde tvertom den allmänna menniskorätten och mensklighetens stigande odling och förädlivg just gå ut på, å ena sidan att i hvarje samhälle tillintetgöra de stater i staten, som under barbariets och råhetens tidehvarf uppstodo, samt å andra sidan att i en gemensam nationalitet eller till ett enda folk innerligt sammansmälta och förena de mer eiler mindre beslägtade folkstammar, af hvilka hvarje samhälle, som utbildat sig till ett politiskt helt, ifrån begynnelsen bestod. Med en sann liberalitet och filantropi, för hvilka han nitälskade lika så mycket, som någon annan, kunde han ej finna förenligt, lika så litet, som med verklig menniskorätt, att åt ett främmande folk, dess namn må vara hvilket som heldst, inrymmes boplats i Sverge, med rättighet för detsamma, att betrakta vårt land såsom dess eget, och att här i näringsväg åtnjuta enahanda fördelar, som landets egna barn och medborgare, medan denna folkstam på samma gång fortfarande utgör ett inom sig slutet samfund, hvilket betraktar svenska staten och svenska folket såsom från sig skiljda och främmande. Att åt en främmands folkstam tilldela ett sådant privilegium, då tidens sträfvande uppenbart är att afskaffa de privilegier, som uti serskilda korperationer och stånd från hvarandra söndra landets egna medborgare, vore lika litet rättvist som vittnande om statsklokhet. Den verkliga menniskorätten, lika som den sanna liberaliteten, upphäfver ej statsoch samhällsrätten och ej heller de första vilkoren för pationalitet eller folk-suveränitet. Hvad främlingen har rätt ett fordra, är skydd af landets lagar för sin person och sin egendom, så länge han i landet vistas, och derstädes får, med vilkor, att underkasta sig dessa lagar, uppehålla sig; och ett sådant skydd, och vida mer än det, erhöllo ock Judarne bärstädes, genom 4782 års reglemente. Men att främlingar, utan att natvraliseras, skulle erhålla enahanda ekonomiska och politiska fördelar och prerogativer, som statens egne medborgare, som nationens egne medlemmar, kan, på grund af ingen rätt, yrkas, likasom det ej eller af någon stat bör medgifvas. Helt annat är, om främlingen blifvit naturaliserad eller, som det rättare kanske borde heta, nationaliserad. Han har då upphört att vara främling, att vara medlem af ett annat folk; han har sjelf förklarat sig och blifvit förklarad för medlem af det nya folk, i hvars sköte han inträdt; han har biifvit upptagen som medborgare i staten och borgare i kommunen, och mot de! skyldigheter, han derigenom iklädt sig, erhåller i han äfven de motsvarande förmånerna och rättigheterna. Men sådant vore förhållandet ingalunda med medlemmarne af judiska nationen, äfven ef-! ter de år 4838 utfärdade författningarne. Härvarande Judar äro derigenom ingenting mindre ån naturaliserade eller upptagne till medlemmar: afi svenska folket; de utgöra fortfarande en främmande, från svenska folket afskiljd folkstam, hvilken fortplantar sig inom sig sjelf och, som, utan judeskapets afsägelse och kristendomens antagande, icke, !. efter dessa förfaltningar får bygga hjonelag och inträda i familjförbindelser med Svenskar; de fortara, såsom Tal. tror, äfvon efter dessa författninzars tillkomst, att följa sina egna lagar, rörande arfoch egendomsförhbållandet emellan makar, eller att hafva sin egen serskilda konstitution af familjlifvet; de utgöra dessutom en egen kommun, med sin serskilda municipala öfverbet, författning och förvaltning; de hafva . en af staten oberoende kyrkoförfattning, sina egna skolor och fattig-försörjninganstalter; det språk, hvaraf de begagna sig i sina skolor, sina unlervisningsböcker, sin gudstjenst, och oftast till och med i familjumgänget, är ett främmande språk och ändtligen hafva de icke blott en serskild relisiös utan äfven borgerlig lagstiftning uti mosaiska agen, hvilken såsom en gudomlig, af Gud sjelf åt lem, hans utvalda älsklingsfolk, gifven lag, de na.urligtvis skola öfverordna det Svenska samhällets agar, uti alla de fall, då i deras egna nationella och vår Svenska lag olika stadganden förefinnas, och då kollisioner dem emellan uppstå. Kortelisen: uti rent nationella bänseenden, likasom ui familjelifvets och: de sociala och politika förhållanderna, fortfara Judarne äfven efter örfattnirgen af år 4838 att här utgöra en från: Svenska nationen fullkomligt afsziljd folkstam, en: tat i staten, en kommun i kommunen. Talaren å ioppades genom edet föregående hafva förebyggt I lt missförstånd om syftningen af hans anförande? ch befriat sig från beskyllningen för religiös intoleJ ans. Frågan vore ej theologisk utan helt och hål-! et politisk. Den handlar ej, åtminstone icke di-!8 ekt, om Judarne såsom främmande trosförvandter X n k 8 8 k Y l tan om Judarna såsom ett främmande folk. Han ille helt och hållet kunna abstrahera från det föra förhållandet, och skulle hafva mindre emot, att t Judarne såsom Mosaiske trosbekämnare inrymdes ka stora rättigheter och fördelar, som åt bekänare af hvilken annan från Sveriges statsreligion kiljd lära som heldst, em blott de förra likasom e sednare derigenom kunde upphöra, att vara ewtj? ämmande folk, om de och deras afkomlingar dysj 1edelst kunde blifva Svenskar och med själ och? jerta införlifvada med Svenska samhället och folkfvet. Men sakens natur medgifver ej en sådan ab? raktion, eller att skilja Juden från den Mosaiske osförvapdten. Ett outplånligt samband äger rum mellan den Judiska nationaliteten och den Moiska trosbekännelsen; detta band är så fast och inerligt, att Judarne, så länge de bekänna sig till; enna tro, alitid skola utgöra ett serskildt folk, ch deraf bestämdt hindras att öfvergå uti och ajalgamera sig med den nation, som upptager dem sitt sköte. Vid sådant förhållande vore det ej Harens fel, om hvad han yttrat mot inkorporatioen i fäderneslandet af en främmande folkstam, d: L er då m 8ö